I kan do også bare skrive om stjernerne!, Signe Gjessing, Gyldendal

 

Tre av Signe Gjessings diktsamlingar finns översatta till svenska. Ändå tror jag att hon fortfarande inte fått något större genomslag här. Till exempel saknades hon i den introducerande antologin som Ellerströms gav ut för nio år sedan, Nervsystem (då hade hon visserligen bara gett ut sin debut). Kanske beror det på att hon skriver en så svårkategoriserad poesi?

 

När jag nyligen var i Köpenhamn slogs jag av att två nya danska översättningar av Edith Södergrans samlade dikter fanns tillgängliga: dels en signerad poeten Ursula Andkjær Olsen, och dels en utförd av Line Krogh och Merete Bakkelund. Jag nämner det för att den poesi Gjessing skriver delar vissa drag med Södergrans visionära poetik. När jag läste debuten Ud i det u-løse skrev jag om likheten med Södergran: ”förnimmelsen att befinna sig i närkontakt med kosmos, planeterna, atmosfären, solen. Det stora jaget.”

 

Nu utkommer Gjessings sjätte diktsamling, I kan do også bare skrive om stjernerne!, och den tonar inte ned förhållandet till Södergran. Boken är indelad i fem delar, och tillägnan går till Gangflow Trozam, som synes ett anagram för Wolfganfg Mozart. I de olika delarna byts uttrycket mellan korta fragmentariska dikter och kort fragmentarisk prosa. Som brukligt hålls formatet inom det kortare hållet, cirka trettio boksidor (endast debuten är marginellt längre). Och som vanligt visar Gjessing att hon är en poet som inte gör det onödigt lätt för sig.

 

Dikterna handlar om vattnen, om fjärilarna, om stjärnorna, om solen, om rosorna. Men också om Maria och hennes son Jesus korsfästelse. Och om mörker. Och om att simma i havet. Och om tårar. Och, icke att förglömma, om skönhet. De olika delarna samverkar endast på informella och implicita plan. Där finns en remix av evangelierna, Eden-fragment och en saga om pojken Florians inbjudan att delta i en sammankomst med överlevare ute på havet. Och titeln då? Ska den uppfattas som en uppmaning eller uppsträckning: ”skriv inte så mycket om den svåra världen, skriv om naturen!”

 

Om det här låter krångligt är det förstås helt i linje med hur Gjessing vill att det ska uppfattas. Hon drar sig inte för att inkludera filosofiska utredningar, och jag har läst hennes dikter i tio år, och vet ärligt talat fortfarande inte vad hon håller på med. Samtidigt tror jag att hennes dikter är mer enhetligt skrivna än mina pendlande, vacklande, vingliga omdömen om dem. Eller så här: ändå undrar jag ibland om hon själv är medveten om hur dessa dikter ska läsas och förstås. Och spelar det ens någon roll? Det som klargörs, efter ett par omläsningar, är snarare att boken är en komponent i något större och pågående, att hennes dikter är tillkomna i ett konsekvent fortlöpande arbete, där de utlevande tendenserna och romantiska ansatserna samtidigt är hårt hållna.

 

Samtidigt som det svåra inte ska förnekas finns det en lätthet i Gjessings lekfulla språkbehandling, en metod hon har förvaltat sedan debuten. Redan där skrev hon mycket om solen, utifrån ett uppsluppet bildspråk: ”Sol är ljus hopknycklat (för att det inte duger) och kastat in i dagen” (översättning Ann Jäderlund). Det här innebär inte att jag saknar betänkligheter, men det hon gör innebär en oförfalskad och ren blick på världen, en blick som liknar barnets: ”Unverset blev univers for at få mere kvalitetstid samman med sin sommerfuglfamilie.” Dessutom uppfattar jag dikterna som att de skiter i alla välmenande råd om att ”läsa vördnadsfullt”: det här är dikter som bjuder in till mer spontana läsningar än när du läser till exempel Tranströmer (är det inte som att du upplever att du står inne i en kyrka när du läser honom?). Här finns den frihet som du som poesiläsare behöver

 

Den extatiska Södergranpulsen bultar kraftigast i avsnittet ”Svanesøen”:

 

Min krop er verdensaltets glas, du lister dit hjerte ned i – som et

drømmemiddel,

der skal få altet til at drømme om endnu flere stjerner, stjerner,

stjerner, stjerner!

 

Starkast intryck gör nog det centralt placerade ”Eden”, med 25 kortdikter eller fragment, med viss slagsida åt en okonventionell kärleksdikt, där vi ena stunden läser om en Gud som tas ned på jorden: ”min hud absorberer Guds blå regnjakke”, och i nästa en parat kärleksförklaring: ”Hendes rygrad er den bøjle, solen skal have på tænderne, fordi deras lys når uden for paradis.” Kärleken görs till en fristad från vardagens plikter och krav. En räddningsplanka för olyckliga själar.

 

Det som kännetecknar Södergrans dikter är ju en tro på denna utväg, att det finns något som lyfter oss över de världsliga bekymren, oavsett om det handlar om systerskap eller Nietzsches optimism eller om andlighet. Hos Södergran kan vi tänka på den hänryckta avslutningen av dikten ”Triumf att finnas till”: ”en gång slockna alla stjärnor, / men de lysa alltid utan skräck.” Gjessing skriver sin egen variant på det triumfartade temat:

 

Stjernerummet er ikke længere så kongeligt, som dengang stjernerne

kun fandtes i vores blod – men kræver stadig, at vi stråler af glæde.

 

Det är en specielle glädje i att vi har Edith Södergrans dikter att tillgå, denna unika röst i den skandinaviska poesin. Även Signe Gjessings röst håller på att skapa något unikt. Det mest uttjatade som har sagts om modern poesi är Ezra Pounds formel ”Make it new!” Mm, men Gjessing svarar upp till det här budordet utan att göra det till ett självändamål. Hon har stakat ut en helt ny riktning för poesin – ja, så storslaget är faktiskt det här pågående arbetet redan – och det är min förhoppning att översättningarna – som verkar ha pausats efter Tractatus Philosophico-Poeticus som utkom 2021 på svenska – fortsätter med denna bok.