Euripides pjäs Herakles är från cirka 416 före Kristus. Detta verk berättar så klart om de tolv stordåd som tillskrivs hjälten och halvguden som tack vare romarnas appropriering och i vår tid på grund av Disneys gullifiering är mer känd som Herkules. Handlingen i pjäsen är inte mycket att orda om: Kreons dotter Megara döms tillsammans med sina söner till döden av den nye diktatorn Lykos. Precis när dödsstraffet ska fullbordas återkommer Herakles – dramatiskt nog från de dödas rike – och han slår raskt ihjäl Lykos. Så infinner sig två lömska fiender ditsända av gudinnan Hera, Iris och vansinnets demon Lyssa, som gör Herakles så galen att han slår ihjäl sin fru och sina barn. Gamle siaren Theseus tar därefter med sig Herakles från Thebe till Aten.
Med andra ord en ganska typisk grekisk antik tragedi, med bestraffningar och blodsdåd. Herakles är också en typisk hjälte med den bekanta brist tragöderna gärna skänkte dessa protagonister (ledtråd: oförmåga att besinna sig, en viss form av snarstuckenhet), även om Budbäraren gör ett tappert försök att peka ut hans lidande som unikt:
Och nu sover han, den arme,
men ingen lycklig sömn – sin makas mördare
och sina egna söners. Jag vet ingen dödlig
som drabbats hårdare av ödets slag än han.
(Tord Bæckströms översättning från 1966).
I Anne Carsons översättning av samma pjäs, i Euripides-volymen Grief Lessons från 2006, lyder stycket så här:
He sleeps. Sleeps! –
what sleep is that!
I do not know a man alive more cursed.
Denna typ av ömkan är snarare stapelvara hos Aiskylos, Sofokles och Euripides. Det är nyckfullheter och inkonsekvenser som dominerar, som gör de mänskliga tragedierna så kännbara. Carsons term, ”sorgelektioner”, är väldigt passande, och demonstrerar användbarheten hos dessa antika verk, och låter dem tilltala oss på vårt eget språk. Så blir hennes översättningar djärva men inte inställsamma eller för anpassade till våra samtida omständigheter. I förordet beskriver hon Herakles som ”a mess” i fråga om hur han förhåller sig till både tiden och till dygden.
Nu har hon också bearbetat sin tidigare översättning i ett helt nytt verk, som går under namnet H of H Playbook. Det är frågan om ett slags konstbok, ett unikt verk som i faksimilens form blandar fastlimmade maskinskrivna textremsor med författarens egna kritteckningar, och ibland är boksidorna halvt bortrivna, och någon gång kan en liten lapp råka bli kvarlämnad på texten som en trompe l’œil-effekt. Det är en bok som till skillnad från flera andra av Carsons verk rimligen inte kommer att översättas till svenska, då det är av så unik art. Så sätt liknar det Nox, som också använde kollaget, och hennes bearbetning av Sofokles Antigone, boken Antigonick. Tillsammans utgör de tre verk som är både enhetliga och helt annorlunda.
Rörelsen från Thebe till Aten understryks av två olika kartbilder där städerna ringats in med röd penna (läppstift?), som färgar av sig på motsatta sidan. Det är i kollageform, med lappar, illustrationer, ibland handskrift. Det liknar en skissbok som tillkommit under en session där ordning och kaos har fått lika fria roller. Själva stoffet, Euripides pjäs, kan man känna igen under lagren av olika röster – största skillnaden är att Herakles själv ges större talutrymme, i monologer som typiskt nog kallas voiceover. Varför heter han H of H? Bra fråga! Sådant kan man spekulera om (Hero of Herakles? – notera att Carsons stavning föredrar K framför C i grekiska namn). Det är inte heller första gången hon skriver om Herakles: i diptyken Röd självbiografi och Röd doc> heter han Sad But Great.
Och varför vill då Lykos mörda barnen? Jo, även små oskyldiga pojkar växer upp och blir hämndlystna män. Deras farfar Amfitryon (A) vädjar inför Lykos (L):
A:
Just kill me,
you don’t need them.
L:
Boys grow into men,
the risk is when.
Här finns också några för Carson typiska anakronistiska företeelser, såsom Corvette-bilar och GPS-manicker, författarna Percy Bysshe Shelley och Jane Austen, Lenin och Tjernobylkatastrofen, husvagnar och en tvättmaskin, samt filosofen Friedrich Nietzsche och konstnären Anselm Kiefer. Det finns en ironi i hur Herakles går igenom sina stordåd, något som finns som outnyttjad resurs redan i originaldramat.
Förloppet är kondenserat annars, med en metod som redan i sig är komprimerad. Det är ohyggligt koncist, där våldet blir ännu mer betonat. Som bekant sker ju våldsdåden utanför scenen, men det finns en närhet i hur Euripides skildrar Herakles mord på sin familj, när vi inbjuds bevittna scenen i efterhand. Där blir också Carsons penna rödare i sin markering, liksom för att gestalta blodet. Men också vansinnet lyser starkare i denna emfatiska belysning. Därför blir Carsons hjältar farliga, eftersom de inte alls är uppbyggliga. De bara följer sina impulser, och påminner väl därmed inte så lite många moderna människotyper. Vad är bevekelsegrunden, vad är motivationen? Det hela utmynnar ofta i ett enda ord, en av engelskans starkaste glosor: ”Alas.”
Denna version av Herakles, alltså boken H of H Playbook, blir på ett märkligt sätt spelbar, potentiellt något man gärna hade sett på en scen. Detta kan inte riktigt sägas om Euripides pjäs. Herakles själv blir exemplet på en handlingens man som gärna vill vara cerebral. Det går så där, eftersom han med förlov sagt är lite korkad: ”I know I have the reputation of being a few sandwiches short of a picnic, brainwise – it goes with the strong man myth”. För protokollets skull: det här är alltså ett tillägg av Carson, och så ser boken i mångt och mycket ut, att det i hög grad är en tolkning, en vidareskrivning. Fan fiction, om man så vill, där ändå vissa saker lämnas intakta. Som i dialogen mellan H of H och Th[eseus] på slutet.
Så här utspelar sig deras dialog i H of H Playbook:
H of H:
Do you know a calamity greater than mine?
Th:
Yours grazes the sky.
H of H:
I mean to die.
Th:
Well, there’s different ways of beating the treadmill.
H of H:
Go back to the nothingness whence I came.
Th:
That has the ring of cliché.
Jämför för all del med översättningen i Grief Lessons:
HERAKLES
Have you seen a man more ruined?
THESEUS
Your misfortunes could touch the sky.
HERAKLES
That’s why it is time for me to end things.
THESEUS
Threats are no use, the gods don’t
care.
HERAKLES
Gods are stubborn. So am I.
THESEUS
Quiet, lest you get more suffering.
I vanlig ordning blandar Carson drama med lyrik med essä, och det handlar bland annat om öde, om mod, om livsval, om ansvar, om plikt. Det är en bearbetning som inte är lika radikal som Antigonick var, men det är ändå ett förtjusande verk, i synnerhet i den personliga insatsen. Nox var ett sådant arbete, där hon skrev om sin döda bror. Här är det en son som innan han lämnar Thebe vill kyssa sin far till avsked. Boksidan blir spatiös, men Theseus svar är obevekligt: ”No.” En gång nej, två gånger nej. Det känns väldigt symboliskt, väldigt privat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar