Vid glömskan, Erik Bergqvist, Nirstedt/Litteratur

 

Frågar du en random person i världen vem som skrivit de mest minnesvärda terzinerna, så svarar hen förmodligen Dantes Den gudomliga komedin. Visst, de är bra, men jag slår gärna ett beskedligt slag för Shelley sista dikt, ”The Triumph of Life”, som majestätiskt och eftergivet tecknar en livsfilosofi i 544 oavslutade rader (är den rentav bättre än den mer kända ”Ode to the West Wind”, som ju också är skriven i terziner?). Frågar du en svensk svarar hen kanske Hjalmar Gullbergs Terziner i okonstens tid.

 Eller, förlåt – jag ändrar mig: frågar du en äldre svensk kan svaret bli Gullberg. En yngre person undrar nog vad en terzin är. Kort lektion i metrik: ett versmått på jambisk pentameter (se Shakespeares sonetter), indelad i strofer på tre rader, där varje mittersta rads rimord upprepas som rad 1 och 3 i nästa strof. Shelley:

 

As in that trance of wondrous thought I lay,

This was the tenour of my waking dream: –

Methought I sate beside a public way

 

Thick strewn with summer dust, and a great stream

Of people there was hurrying to and fro,

Numerous as gnats upon the evening gleam,

 

All hastening onward, yet none seemed to know

Whither he went, or whence he came, or why

He made one of the multitude, and so

 

… and so, ni fattar? Slut på lektionen. Poeten Erik Bergqvist återupplivar terzinen i sin nya diktsamling Vid glömskan. Det sker i tredje delen, ”Terziner om människans tid och gräsets”, i sju sammanhållna dikter. I övrigt är boken i viss mån en fortsättning på det skrivande Bergqvist demonstrerade i sin förra bok på Nirstedt/Litteratur, Tingens instanser, men också en vidareutveckling av några ansatser därifrån. Om något är den nya boken mer inriktad på det fragmentariska, och mindre på det narrativa.

 Bokens andra del, ”Landskap i faksimil”, innehåller elva kortare dubblerade treradingar där luckor skjutits in mellan orden, på känt modernistiskt maner. Den första och något längre delen, ”Glömskan”, har i sin tur fokus på mestadels korta dikter på känt centrallyriskt maner. Sista delen, ”Regn”, frammanar skogsstämningar på känt naturromantiskt maner (jag påminns att Bergqvist översatt Alice Oswalds Skog osv., som jag skrev om i går).

 Dikterna frammanar inte bara naturen, utan också de kända namnen Epikuros, Sapfo – och så, ur tomma intet, en slinga från The Beatles minst outhärdliga låt (”Tomorrow Never Knows”). Den förväntade bildningsapparaten står på ”ON” genom hela diktsamlingen, kanske som ett motgift mot det sönderfall som redan inledningsvis pekas ut som ett grundackord. I den diktvärlden blir blommor en ”vallgrav för intet” (eventuellt lite pretentiöst, nej?). Eller vad sägs om ”[b]esatthetens fraktala /giftblomma” som ”kväver allt / med sitt mondäna primat”. Lite irritation uppbådas också när ”millennium” stavas fel (om det inte är medvetet, vad vet man?). Å andra sidan: vad vore poesin utan sina skönhetsfläckar?

I sanningens namn funkar vissa bilder bättre än andra: ”En ring kan det kallas, smidd av / intet” lyckas genskjuta det pretentiösa anslaget. Då och då påminns vi om att poesin är det mest tillitsfulla och envisaste konstformen, och jag måste medge att jag imponeras av att Bergqvist tror sin läsare om så mycket, litar på att hen villigt följer med honom mot det som skapar visst motstånd.

Hur står sig Bergqvists terziner då? Tja, efter en onödig krasch redan när första strofen rimmar ”knackar på” med ”Peugeot” tar den sig snabbt. Risken med terzinen är att den lätt kan bli mekanisk och förutsägbar, för självmedveten. Min favorit är den tredje, som lyckas vara både dunkel och självklar. Men som helhet är boken en aning oförlöst, som om den inte helt har bestämt sig för att vara antingen cerebral eller känslosam. I skogsdikterna blir det mer resonerande, och jag känner starkare tillit för Bergqvists uppsåt. En rolldikt där en ek ges röst och agens är mycket stark.

Här handlar det mycket om det som försvinner, där Bergqvists poetik kan jämföras med brittiska Emily Berry (vars senaste bok jag visst skrev om i förrgår). Båda uppehåller sig vid tecken på förlust och saknadens konsekvenser. Jämför poeten som delar initialer med Erik Bergvist – Elizabeth Bishop – vars magnifika dikt ”Den enda konsten” avslutas så här: ”Mister jag dig (ditt ljuva skratt, var åtbörd / jag älskar), minns att allt jag sagt är sant: / förlustens konst är inte svårinlärd / fast saknaden är (skriv det!) fruktansvärd” (översättning Lars-Håkan Svensson).

Likt Bishop är Bergqvist bra på att lägga tonvikt på de till synes obetydliga detaljerna. När han nämner ”nepenthe” anger en tacknämlig not att det syftar på Homeros. Det är drycken som skänker glömska, som åsyftas, men jag tänker i första hand på hur Edgar Allan Poe i dikten ”Korpen” förgäves önskar respit och nepenthe från korpen för att få glömma sin älskade Lenore. I går släpptes Father John Mistys nya skiva ”Mahashmashana”, där han i titellåten sjunger: ”A perfect lie can live forever”. På något sätt blir det en formel för poesin: perfekta lögner som lever för evigt. Shelley och Dante gör förstås det.

Omslagets blyertsteckning av Katja Lang illustrerar fint med innehållet i boken. (Tilläggas ska att Nina Ulmaja i vanlig ordning har ordnat en rekorderlig formgivning.) Blyerts är kanske poesins bästa medium – det vill säga, något som när som helst kan försvinna för att någon barbar bestämmer sig för att sudda ut den. I ett land där ingen kulturkanon kan rädda Hjalmar Gullberg från glömska kan det ske när som helst.

Skog osv., Alice Oswald, översättning Erik Bergqvist, Ymer

 

Jag har ofta påpekat att den brittiska samtidspoesin är sorgligt eftersatt i Sverige, vars översättningsarbete åtminstone på senare år mer har inriktat sig på transatlantiska poeter. Inget ont om dem, men nog har vi därmed gått miste om att få läsa på svenska en handfull ypperliga poeter, som Carol Ann Duffy och Mary Oliver, samt förstås Alice Oswald. Den senare får nu en senkommen introduktion på svenska – hon debuterade 1996 – med diktsamlingen Skog osv. från 2008.

 Översättaren Erik Bergqvist bidrar också med ett fint efterord, som tillvaratar tillfället att presentera denna poet. Han tar upp hur Oswald sammanför naturen med myten, en metod som förstås går igen hos rätt många svenska poeter (allt ifrån Katarina Frostensons 80-talsdikter till Jila Mossaed). Men Oswalds poetik är av originellt snitt, där hon vistas bland ordens spänstiga valörer. En poet Bergqvist jämför henne med är Ted Hughes (också ofattbart snålt översatt till svenska).

 

Men varför gillar poeter skogen så mycket? Kanske det är så enkelt att de är undantagsmänniskor. Skogen är inte bara en av få bevarade platser där du kan uppleva ensamheten – det är också stället där du slipper förställa dig. Att Oswald är utbildad trädgårdsmästare ger förstås hennes naturdikter en viss auktoritet. Hon skriver med ett hisnande rörelsemönster, och att komma till den här boken efter att ha läst åtskillig svensk poesi från årets utgivning – bra poesi oftast, ska tilläggas – innebär en helt ny erfarenhet, ett nytt slags förhållningssätt till dikten.

 En sak jag ändå kan sakna hos svenska poeter är strofindelningen, som varit och är så betydelsefull i engelskspråkig poesi. Oswald skriver på meter, något Bergqvist har bevarat, medan rimmen till största del fått stryka på foten. Det är förstås synd, för att en poet gärna rimmar säger något om just förhållningssättet. Det finns några sonetter i den här boken, som i ett par fall det är synd att säga liknar sonetten, då originalets fjorton rader i ett fall – en sonett om rymdfarkosten ”Voyager” – getts arton rader.

 Oswalds tilltal är till lika delar hymniskt som det är vardagligt:

 

En sång som sammanfogar världen

av nio toner tystnad

ur det amorfa dunklet före gryningen

där varje träd är en gåta för fågelsången att lösa.

 Jag är inte helt övertygad av det sista radparet. Blir det inte en onödig anglicism i ordföljden, ”en gåta … att lösa”? Och vad motsvaras ”det amorfa dunklet” av i original? Av detta: ”out of the unformed gloom before dawn / where every tree is a problem to be solved by birdsong.” Visst fattar jag att det är svårt – omöjligt – att översätta, men det borde gå att maskera originalet bättre: ”ur gryningens formlösa dunkel” kanske?

 En längre alfabetisk dikt bereder utmaningar, i form av de för svenskt vidkommande bokstäverna ”q” och ”w”. Varför är det så ont om Q i svenska ord? Här reduceras översättningen till ”Qlickande läte” och ”resten av liVWet”. Ska verkligen en dikt från 2008 se ut som att den skrevs 1680?

 I dikterna iakttar Oswalds diktjag världen med osviklig precision, särskild uppmärksamhet och hypernoggrannhet. Till stor del handlar det om att lyssna sig fram genom tillvaron. Hur uppstår då hennes säreget starka poesi? Jo, genom ödmjukhet. Oswald visar att det går att förminska sig själv utan att det leder till tappad tillförlit eller sviktande självkänsla.

 Det verkar vara en erfarenhet hon har lärt sig av inte bara Ted Hughes, utan också av den Walt Whitman som bar på kosmiska anspråk, samtidigt som han betraktade allt utifrån ödmjukhetens perspektiv. Då kan till och med den mest grandiosa självbilden (han skrev ju anonyma recensioner där han hyllade sin egen ”Song of Myself”) trivas med en nödvändig anspråkslöshet. Strikt talat kan en poet utan hybris bara skriva undermålig poesi.

 En längre dikt handlar om Sisyfos, och det är inte svårt att förstå intresset för den mytologiska figuren, dömd till upprepningens konst. En poet kan utan svårighet identifiera sig, misstänker jag. Oswalds upprepningar kan sägas repa upp erfarenheter:

 

En gång överöstes han av sparkar

från sin vidsträckta skugga,

hans aplika motpart, bakbunden vid stenen;

de brottades och stenen

tvärstannade, trycktes i andrummet mellan dem

och det var rädsla, darrande rörelse

som kvarhöll dem där, som i en blommas mitt

den lätta oron som får den att öppnas

och allt han kunde tänka timmen efteråt

satt fast i skugga

 Dikterna parerar ofta dessa högstämda uttryck med slängigt talspråk, på ett sätt som jag upplever som typiskt brittiskt. Svenska poeter lyckas sällan blanda idiom så här ledigt – Malte Persson är en av de jag tänker på, och kanske, förbjudna tanke, Oswalds namne, han med Gösta i förnamn … Vilket märkligt sammanträffande – men ibland verkar litteraturhistorien vara överförtjust i sådana tillfälligheter.

 Englands Alice Oswald delar med vår Gösta Oswald förmågan att inbjuda till övningar i abstrakt och experimentellt tänkande. Dikterna förbereder oss för allt det oväntade som med absolut säkerhet står på lut i våra liv. Här finns åtskilliga starka bilder i enskilt självlysande – brandfarliga – rader: ”som om en människa av trä skulle promenera genom eld …” Eller perspektivförskjutningar: ”det är natt och någon / skjuter sin gräsklippare hem / till månen”. För så kan realism också gestaltas: som en möjlighet. Bäst av allt i hela boken kanske den femton strofer vackra ”Mullstänkta hågkomster från en kvinna som levde baklänges”, även om det är synd att originalets alla anslående allitterationer inte riktigt tas till vara i översättningen.

 I går skrev jag om en annan brittisk poet, Emily Berry, som nu fått två av sina böcker översatta. Ju mer jag läser i den här boken av Alice Oswald, desto mer slås jag av det häpnadsväckande i att hon inte har översatts tidigare. Så bra är den här boken, med mina gnälliga invändningar mot enstaka detaljer i översättningen, som i övrigt är fläckfri. Vi svenskar vill ju får vårt liv inte vara utan våra skogspromenader – jag är själv en av dem – och det borde med andra ord finnas en läsekrets till dessa skogsdikter.

Outtömd tid, Emily Berry, översättning Jenny Tunedal, Rámus

 

För fem år sedan läste jag en fantastisk brittisk poet, översatt av Jenny Tunedal. Det var Emily Berrys Picknick, blixt. Den var så bra att jag inte tvekade ett ögonblick när jag för nästan två år sedan fick tag på hennes senaste bok på engelska, Unexhausted time. Den har nu återigen översatts av Tunedal: den svåra titeln blir på svenska Outtömd tid, och omslagets formgivning, typsnitt och färgsättning är snarlik originalet

 I Berrys poesi läggs raster av röster inte bara över utan också in i varandra. Där finns Sarah Kane, Thomas Mann, artisten Burial – samt förstås Sigmund Freud (känd från förra boken). Den personliga upplevelsen av förlust – en död mor i förra boken – har här blivit ett expanderande tema, som frammanar en grym värld som låter saker och ting försvinna, upphöra – dunsta, kort sagt. Poeten – diktjaget – registrerar dessa förluster med en saknad som växlar mellan acceptans och trots.

 

Därav dikternas sällsamma energi, att de inte dröjer vid det enbart såriga och elegiska, men inte heller ger efter för frestelsen att rasa mot elementen. Berry skriver dikter som är spretiga och sammanhållna på samma gång. De kursiva citaten från andra källor skär in i dikterna, både sömlöst och med den typ av avbrott som inbjuder till dialog. Dikterna blir mindre av solitära monologer, men också mindre av osjälvständig ekokammare.

 På ett sätt leder sorgen oss ingenstans. Den saknar riktning och mål: den bara finns, som en mörk ledsagare, en nästan bokstavlig skugga. (Går det att se en manifesterad sorg, alltså med ögonen – en visuell uppenbarelse? Jag tvivlar inte.) Diktjaget sorterar sina minnen, och utvinner universella sanningar: ”När någon lämnar dig / rinner de ur dig som mjölk, / och om du tillåter det kan du mata människor”. En annan, som om jag inte missminner mig också tog upp när jag skrev om den engelska utgåvan: ”Det förflutna står parkerat intill mig likt en smutsig skåpbil / med meddelanden skrivna i dammet”.

 Berry är minst sagt bra på att förmedla dessa erfarenheter och göra dem begripliga och hanterliga. Centralt placerat i boken finns 21 kortare prosadikter, ofta inte längre än en halv sida. Där finns ett bildspråk som förbluffar med sina ilande insikter. Där visar Berry vad poesin förmår i sina lyckligaste (och kämpigaste) stunder: att frammana en nästan outhärdlig skönhet. Det som Yeats menade med ”a terrible beauty is born” är något jag tycker mig upptäcka gång på gång i Berrys dikter, där det finns många enskilda höjdpunkter men där också helheten är anslående.  

 Eftersom livet är sorgligt behöver vi rusta oss för att möta dessa hårda stunder. Till syvende och sist handlar poesi om att skaffa sig beredskap för de förändringar livet skickar i ens väg – både dess gåvor och dess bördor. Berrys dikter liknar en förvandlingskonst, och underförstått alluderar hon till Proust genom att bli en minnenas krönikör. Hennes stämningsläge är drömmens:

 

Skrivandet var en dimma som steg ur mitt liv, det är allt,

beroende av atmosfäriska villkor för sin

existens. Det fanns en tid när jag kände den här

slumpmässiga dimman överallt omkring mig och jag kände mig

saliggjord, jag kallade mig själv dimmans ängel …

 Prosadikterna undersöker fantasins farligaste områden och dess oroligaste gränser: ”Jag hade det jag hade och det var aldrig nog”, som det står i en av dikterna. Där finns en riktning mot det groteska eller rent frånstötande, och inte sällan nås en absurd humor. En vän gömmer sig bakom ett träd när han ser sin terapeut: ”Men han var inte säker på om han gjorde det för att undvika det obekväma i att träffa sin terapeut i det offentliga rummet, eller om det var för att han inte stod ut med att någon skulle se honom prata med en person med så dålig klädsmak.”

 I dikterna finns många djur, helst fåglar, möjligen som indikatorer på den frihet som är så svåruppnådd. Men Berry nöjer sig inte med enkla analogier, eftersom hon är mer road av att utforska vad det poetiska tänkandet tillför: ett helt nytt sätt att se på det yttre. Med omild ironi kan hon gissla den imbecilla stadsplaneringen som gjort sig beroende av – nej, besatt av – tillväxt. Till vilket pris? Till vilket pris som helst, verkar det.  

 De här dikterna utnyttjar poesins nära band till det komprimerade. Det må vara att ordet ”förtätning” är en uttjatad trop när det gäller poesi, men den som vill se hur koncentrationens konst ges sin mest ypperliga form har åtskilligt att inhämta i Berrys poesi, som nu alltså till stor glädje finns i dubblerad form på svenska. Och det är en på många sätt fantasifull och förtjänstfull översättning av Tunedal, som det vore ofint att gnälla på.

 Somliga saker i Berrys original är också fördömt svåra att överföra. I en av samlingens tidiga dikter kompareras ogrammatiskt nog ett substantiv: ”that girl / can make a boy more boy, just like / the boy inside the girl can make her girler”. Tunedals version får problem med ”girler”, men lyckas rätt bra: ”den flickan / kan göra en pojke till mer pojke, precis / som pojken inuti flickan kan göra henne mer flickad”. Mindre bra är att någon enstaka anglicism – kanske oundvikligt – dröjt sig kvar: ”ömheten är inte min att ge bort” blir en för bokstavlig överföring av ”the tenderness is not mine to give away”.

 Trots dessa trista invändningar: då och då kan en undra vad vi ska ha poesin till, om det är lönt att fortsätta läsa poesi, när livet innehåller så mycket annat. Så kommer en bok som denna i ens hand, som en blixt (”en blixt i givakt”, som Tranströmer sa). Läs Emily Berry, medan tid finns.