Följeslagare, Ali Smith, översättning Amanda Svensson, Atlas

 

Eftersom jag läste Ali Smiths årstidskvartett på engelska är jag osäker på vilket mottagande de svenska översättningarna fick, eller om de ens blev recenserade? De fyra böckerna (2016-2020) kommenterade i realtid hur England lamslogs av först Brexitdiskussion och sedan covid-pandemi. I kölvattnet på den utkom sedan boken Companion Piece, som jag först nu har läst i Amanda Svenssons översättning.

 

Följeslagare utkom i vintras, och efter att ha finkammat de vanliga kanalerna hittar jag totalt en (ljum) recension från DN. Skottland har aldrig fått Nobelpriset i litteratur, men om Svenska Akademien inte själva klarar av att hitta en duglig kandidat därifrån kan jag lite diskret tipsa om Ali Smith, och om det inte räcker kan jag skrika högljutt. För så bra är hon.

 

I vanlig ordning sprider sig handlingen ut sig i oförutsägbara mönster. Smiths prosa är bångstyrig och rastlös. Sandy Gray är navet, en konstnär i jämförbar ålder med författaren själv, och de två delar en förkärlek för ordlekar. Hon skapar konst med kända dikter som botten, det vill säga hon tar en dikt och målar över orden med oljefärg i olika nyanser. Pappan ligger på sjukhus, hon oroar sig över att ta med sig covid-smittan till honom när hon förlägger sina besök där.

 

Som första katalysator fungerar Martina, som Sandy vagt minns från när de pluggade litteraturvetenskap på universitetet. Eller, Sandy hjälpte Martina förstå en dikt av e.e. cummings. Där finns i realtid ett annat av romanens spår: cancelkulturen. Vi får veta av cummings inte bara skrev förtjusande dikter, utan också stöttade McCarthy i häxjakten på kommunister, samt skrev rasistiska och sexistiska dikter.

 

Sa jag häxjakt? Ett annat spår, en annan katalysator, representeras av en trettonåriga smedlärlingen från medeltiden, som kan ha tillverkat det lås som Martina berättar om för Sandy, ”Boothbylåset”. (Är det svårdyrkade låset en metafor för den här romanen?) Hon besöker – hemsöker – Sandy, i sällskap med en stor fågel. Hon blev också utsatt för häxjakt, i bokstavlig bemärkelse. Och som en osynlig länk mellan tidsåldrarna lever hon i en tid som också innehöll en pandemi – orsakad av pesten. Hon blir en av bokens många följeslagare. Den sjuka pappans hund en annan. Sandys böcker en tredje. Och så vidare. Oönskade gäster (och gastar) blir andra.  

 

Och fågeln, som också syns på den här utgåvans framsida, är en storspov. Översättaren Amanda Svensson får slå knut på sig själv när hon ska följa Smiths halsbrytande formuleringar, och lyckas med det mesta (även om översättningarna av internetförkortningar lämnar en del i övrigt att önska). Engelskans ”curlew or curfew” (storspov eller utegångsförbud) blir ”fågel eller fängelse”. Det är med dubbla känslor jag läser Smith i översättning, för hon är en så pass originell författare att jag helst läser henne på engelska, men samtidigt förstår jag mer på svenska och är tacksam för Svenssons tillförlitliga arbete att omvandla Smiths språk till vårt.

 

Här finns också en släng av auktoritetskritik, som inte förvånar den som läst Smith tidigare. (En bra början är Pojke möter flicka, som ju finns på svenska, liksom Jag är allt du drömt – mästerverk! – eller There but for the – eller …) Hon gillar verkligen inte poliser, politiker, myndighetsutövare. Det handlar inte så lite också om döden, dels i nyhetsförmedlingen om de som dör i pandemin, och dels om pappan, och dels om den döda – men levande – flickan från medeltiden. Och cummings dikt – den som har en likhet med låset i att den kräver att bli upplåst – handlar till stor del om döden.

 

Den smideskonst flickan ägnar sig åt med sådan finess blir ytterligare en metafor för romanskrivandet som ett hantverk. Och Sandys konst kritiseras av pappan: ”all denna bildning, och herregud det enda du gjort av den är ett ägnat åt att måla ord ovanpå varandra så att de inte ens går att läsa”. Det kan förstås tydas som en indirekt kritik av Smiths poetik, som i sina stunder kan ge ett konstlat intryck.

 

Smith berättar med milt ursinne om en tid som vrängts ut och in, med rapporter från klimatdemonstrationer. Jag har tidigare förutspått att de fyra böckerna om årstiderna, Autumn, Winter, Spring, Summer, kan utgöra rikt arkivmaterial för kommande generationer som vill förstå tidsandan under några hektiska brittiska år under 10-talet. Fast då behöver nyutgåvor inkludera fotnoter som upplyser vad klimatdemonstrationer är, för nu verkar de ha försvunnit. Liksom bibliotek – jag lånade den här boken på mitt – som Smith tidigare skrivit så vackert om, men som hon här syrligt informerar har gjorts om till lyxlägenheter.

 

Du kan läsa den här romanen på två sätt: antingen som ett onödigt krångligt sätt att säga att vi är beroende av varandra, att gemenskap och solidaritet är det viktigaste vi har, eller som en hyllning till språket, kreativiteten och fantasin. ”Du väljer”, som bokens första kapitel så snillrikt lyder.