Den utomordentlige vätternskildraren. John Bohman: Naturalhistoriker, präst och resenär i Karl-Johantidens vätternbygder, Börje Räftegård, Gidlunds

 

Den som saknat en relativt heltäckande bok om 1800-talstopografen John Bohman kan med fördel vända sig till Börje Räftegårds nyutkomna monografi. Den ger en lättillgänglig introduktion till en av vårt lands tre stora skildrare och uttydare av Vättern.

 

Historien må vara orättvis, men det hindrar inte någon från att ständigt påpeka att en viss person ur historien är bortglömd. Från 1800-talets första hälft vill nu Börje Räftegård lyfta fram John Bohman, dåtida känd topograf, men nu sällan läst. Den långa titeln – Den utomordentlige vätternskildraren. John Bohman: Naturalhistoriker, präst och resenär i Karl-Johantidens vätternbygder – förklarar boken rätt väl.

 

Räftegård pekar ut Bohman som den felande länken mellan 1700-talets Daniel Tiselius och 1900-talets Folke Dahlberg, och upprättar en trio som gemensamt tecknat Vätterns porträtt. Det är Dahlberg som kallar Bohman för just ”den utomordentlige vätternskildraren”.

 

Den här boken är tredelad. Den inleds med en rask biografi om en ung man med faiblesse för naturvetenskap, som först blir informator (privatlärare åt mer bemedlade barn) och sedermera präst i Linköping, Ödeshög, och många andra mindre ställen. Denne renässansmänniska – Bohman var lärare i både bild och språk – tillverkade också egna gitarrer, och översatte skrifter av geografen Alexander von Humboldt.

 

Och så var han kanske alkoholiserad. Räftegårds case bygger på eufemismen ”orimliga illusioner” som var ett omdöme någon gett honom i skrift, och påpekar att försupna präster var mer regel än undantag under 1800-talet. Strax innan sin femtioandra födelsedag dör han i slemsot.

 

Andra delen är genomgångar av Bohmans tre böcker, med starkt fokus på de två böckerna om Vättern. Ganska mycket verkar handla om hur olika fisksorter bäst ska infångas, där Bohmans uppfinning var en slags ljuskrona i metall med krokar i stället för ljushållare. Sista delen är en resejournal som han förde längs Göta kanal hösten 1832.

 

Dessa texter från Bohmans hand ger syn för sägen, och Räftegårds iakttagelse om hur tråkigt han skriver verkar stämma. Däremot överdriver han när han menar att de gamla böckerna är svåra att få tag på: på antikvariat.net hittar jag rubbet, så den som vill hosta upp ett par tusen kan läsa mer av honom.

 

Onekligen finns det saker att beundra hos denne John Bohman, där jag fäster mig vid de naturlyriska partierna. Vi svenskar berömmer oss gärna för vårt intresse för naturen, men nu verkar det mer handla om att göra den till en projektionsyta för våra egna fantasier. Huvudsyftet blir mer att skapa content till sociala medier än genuina ansträngningar att interagera med naturen på jämlika villkor.

 

Räftegård skriver docerande, och det kan förlåtas då vi bjuds på en lärorik färd tillsammans med Bohmans strapatsrika liv. Till exempel ett klargörande varför sjön heter just Vättern. Två teorier dominerade under Bohmans levnad. Antingen berodde det på tyskans ”Wetter”, som skulle förklara sjöns skiftande temperament. Eller så syftade det på de vättar som härskar i sjön, en teori Bohman anslöt sig till.

 

I vår mer prosaiska tid verkar det ha beslutats att det är enklare än så. Namnet kommer från fornnordiskans ord för vatten, ”vaetur”. Verkligheten beaktar tyvärr sällan den potential till magi som tillhandahålls. Det må vara fel, men jag tänker fortsätta tro på Bohmans uppfattning om vättarna i Vättern.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/8 2024)