Uppsamlade frågor

 

Eftersom jag inte kan svara på kommentarerna gör jag som jag gjorde för något halvår sen: svarar här i stället. Jag välkomnar frågorna, men ber om ursäkt för att svaren dröjer.

 

Nina, som undrar var Elin Kvicklunds diktsamling går att köpa. Som jag förstått det går det att hitta den på Edition Tegnérs hemsida (facebook? vet inte, har inte f-book själv). Annars: pröva Rönnells eller Söderbokhandeln i Stockholm.

 

Mats B-P, som undrar varför popgudinnor dyrkas på kultursidor – jag har inget bra svar, men ville bara bidra med mitt perspektiv på en artist (Taylor Swift) som mestadels bara avhandlas utifrån kvantitativa begrepp eller skvallervärde. Generellt har nog popgudinnor tidigare inte alls dyrkats, utan rutinmässigt sågats, i synnerhet liverecensioner har varit snåla. Men som sagt, här saknar jag svar.

 

Unknown, som beklagade att Lennart Fricks bok Minnesluckor saknas i boklådor och på bibliotek. Om du har tur får den här boken stöd från kulturrådet, och då hamnar den i alla kommunala biblioteks hyllor.

 

Mats B-P, som kommenterade att Aris Fioretos översatte den nyligen avlidne Paul Austers Att uppfinna ensamheten. En favoritbok. Också min favorit ur Austers lite ojämna produktion. Och vidare, Georges Perecs inblandning i gruppen Oulipo kunde jag gott ha nämnt i min negativa recension av Kondottiären.

 

Mikael Skogsmo, som skrev om Nyverklighetsmanifestet, som jag recenserade i april. Jag är bara glad åt att få ha tagit del av denna märkliga bok.

 

Marianne Johansson, som påpekade min felstavning av Lars Trägårdh. Tack. Namn är en blind fläck. Ansikten en annan. Personligheter också.

 

Fucked Up Forlag, som bara skrev ”hurra!” som kommentar till en av mina texter om tidskrifter. Jag instämmer: hurra!

 

Mats B-P, som skrev ”lyriktolkning är en konstform”, som kommentar till en översatt diktsamling av John Mateer. Ja, detta visas bland annat i de många olika versionerna av Emily Dickinson, som jag avser att skriva mer om inom kort.

 

Mats B-P, som föreslår Anne-Marie Berglunds Luftberusningen som titel i N/L:s serie Poesibiblioteket. Det är bara en tidsfråga, gissar jag.

Den obscena Madame D, Hilda Hilst, översättning Wera von Essen, Faethon

 

En av de mest uppseendeväckande upptäckterna som svenska läsare kunnat göra på senare år måste heta Hilda Hilst. Brasiliansk författare, tio år yngre än geniet Clarice Lispector, som kan jag nu meddela den som det angår att här har vi att göra med ett temperament som befinner sig på samma våglängd som detta språkets vilddjur. Detta sagt med reservationen att jag bara läst två böcker. Tidigare i år Med mina hundögon, och nu Den obscena Madame D, båda förtjänstfullt översatta av Wera von Essen.

 

Likt många ovärderliga böcker är de svåra att kategorisera. Om den förra boken var en märklig uppgörelse med religionen och naturvetenskapen, är denna en mäktig batalj mellan religionen och sexualiteten. Typ så! För varje benämning vittrar sönder när du ställs inför Hilsts skrivande, som är en slags monolog mellan en kvinna och en man, men mer liknar en besatt monolog förd av en kvinna på gränsen till något slags sammanbrott.

 

Det är en utmanande kortroman. Det är en knasig essä. Det är en bön, ett stridsrop, en exorcism. Det är ett memento mori författat på sårets alfabet. Men varför försöker jag karakterisera denna egendomliga bok, som vinglar fram mellan alla försök att bli fastnaglad? Du får helt enkelt uppfinna en ny läsart för detta mellanting mellan skönlitteratur och privat bekännelse, med drag av filosofiskt traktat, manifest, poetisk aktivism och essä.

 

Nöj dig med att konstatera att rösten tillhör Hillé, ”även kallad Madame D” (som i ”Dårskap”), och hennes samtal med mannen Ehud. En filosofisk undersökning om hur vi känner igen oss i det som är främmande. Hilst delade Lispector närhet till det djuriska i det mänskliga, och den här romanen-ish har en kavalkad av djur i en bildspråklighet som uppvaktar både det bildliga och det konkreta.

 

Det är poesi som beter sig som prosa, eller jag menar prosa som beter sig som poesi (aaaah, du fattar!). Vad är då det obscena? Det som överskrider vanan. Det vulgära, det smutsiga, det fula – det förbjudna. Gränsen lockar alltid, som Lacan skulle ha sagt: ”Överträdelsen är i sig mer njutbar än upplevelsen”. I filosofen Marcia Sá Cavalcante Schubacks efterord betonas hur Hilsts uppsåt är att påvisa hur litteraturen och poesin är obscena i högre utsträckning än bokens ämne. Det är en viktig distinktion: det skrivna tar form av sitt innehåll.

 

Hilst skulle skriva en pornografisk trilogi, något som väckte ont blod i hemlandet och bidrog till att hon marginaliserades som författare. Hilsts situation påminner inte så lite om vad som hände när Linda Skugge etablerade sig på Only Fans, och det slår mig att Hilst var lika gammal när hon skrev Den obscena Madame D som Skugge blir i år. Sådant kan inte vara en tillfällighet.

 

I stället för att, som Cavalcante Schuback gör i efterordet, hitta en parallell i Heinrich von Kleists novell ”Markisinnan von O.”, finns nog en starkare likhet i några av pornografins klassiker, som Pauline Réages Berättelsen om O eller Georges Batailles Ögats historia och Himlens blå. Hillés strävan att bli ett ”ingenting” delas ju av den undergivna protagonisten ”O” i Réages roman. Dödslängtan blir kontentan av behovet av ett större ingenting än det livet kan erbjuda. Döden må vara hemsk, men livet är också hemskt. Denna drift att sammanföra det höga med låga kunde en så from läsare som Emilia Fogelklou identifiera hos Bataille (som hon var först i Sverige med att se hans författarskaps storhet).

 

Gud är det tomrum som skapar sitt berättigande. Det tomrum som blir vårt innehåll. Kärleken blir en del av den stora illusionen, och sexualiteten ett glupskt monster, förtärande och förkrossande, men också förlösande. Hilst skriver upphackat i en rytm som von Essens översättning ger adekvat svensk kontext. Därför kan jag se att glosor som ”sinister” och ”livid” livar upp och ger texten prägel av något oåtkomligt och förstärker hur queert Hilst skriver, som vore det skrivet i en besvärlig och kurvig uppförsbacke.

 

Är det inte svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva sexigt om sex? frågar du kanske. Ärligt, har du läst Virginia Woolfs Vågorna? Har du läst en bok av Jeanette Winterson? Har du läst Rut Hillarp? Har du läst Helena Österlund? Har du läst Hilda Hilst? I hennes bok om Madame D[årskap] finns ett skrivande bortom normerna, ett rastlöst aggressivt skrivsätt som attackerar skiljetecknen och nyttjar gemener för att skildra det gemena. Hon uppfinner sin egen skamlösa symmetri.

 

Hur skriver hon? Så här:

 

Högfärd. Lögn. Och efteråt gick du ut och jag ritade ditt ansikte ovanpå mitt, din långa kropp, dimmig och översvämmad av dig repeterade jag ord: dagg, snurrande strömvirvlande skönhet. Hillé, sconbussolata, Hillé perduta [förvirrad och förlorad, mina tillägg]

   Du har en mask på dig älskling, den är aggressiv och askgrå, att se på dig är att kliva ner i intets svindel, vi ska vandra tillsammans i ett torftigt allt om din tystnad blir min, därför talar jag, talar jag, för att driva ut dig, därför arbetar jag med orden, också för att driva ut mig själv ur mig själv, hårdheten går sönder i avgrunden, ett begynnande utbrott i denna fuktighetens fonem, stavelser, ett begynnande ljus, fritt från ångest

   det är bättre att vara tyst när ens namn är passion

 

Aaaah, du fattar, det här är antingen för dig eller inte. Det är lika mycket skräck som sex, för sex är farligt, livsfarligt. Hilsts monolog skildrar det levande i kärlekens dårskap, söker upp det som sårar, det som provocerar. I den ekvationen ingår religionen, och om Expressen Kultur skulle recensera den här boken (lär inte hända) kan jag bjussa på rubriken: ”Hon penetreras av Gud”.  

 

Med hjälp av hisnande tankesprång tar sig Hilst an sin historia, och kryddar med paradoxer och svårsmälta infall. Det här är en text som det inte är helt lätt att komma in i. Men det är en bok som gör mig alldeles matt. Hur kan en så kort text vara så här innehållsdiger? Det ska inte förnekas att det är en krånglig och svår bok, vad en än lägger in i begreppet ”svår” (det är en kort bok som tar lång tid att läsa). Jag kallade den ”utmanande”, även det något som lätt kan bli en kliché. Men jag vill inskärpa hur uppfriskande det är att ta del av en författare med en så knivskarp vision. Om det är något vår tid saknar är det ju författare som vågar gå egna vägar och vågar skriva på tvärs mot tidsandan.

Svarta fyrkanter. mikromemoarer, Ulf Eriksson, Faethon

 

Lars Norén ser ut att ha öppnat slussarna för dagboksgenren. På senare år har vi kunnat läsa olika försök att skriva dagboksmässigt av Wera von Essen, Marianne Lindberg De Geer, Johanna Ekström, och många fler – allra senast Aase Berg. Snart blir de så många att det är lättare att urskilja vem som inte utgett sin dagbok.

 

Ulf Eriksson har gett ut drygt 30 böcker på Bonniers i olika genrer: diktsamlingar, essäer, romaner, novellsamlingar. Det är ett författarskap som för att travestera en filmtitel är ”a many-splendored thing”. Till sitt bidrag i genren väljer han en annan infallsvinkel. Den kvadratiska boken Svarta fyrkanter har ”mikromemoarer”, och hade på arbetsstadiet några alternativa titlar, som ”Den förunderliga polyedern” eller ”Den föränderliga mångytingen”. För att förstå dem behöver du känna till att poly betyder ”många” och hedra ”yta”, samt att ytingen har anknytning till Giacomettis teckningar.

 

Så ja, Eriksson räds inte att använda bildade referenser, något vi som läst honom tidigare förstås känner till. Till hans källor hör en sällan sedd spansk kanon från filosofin och poesin. Boken består av 100 nedslag skrivna från sensommaren 2018 och ett drygt år framåt. Därmed missar han pandemin och Ukrainas krig, men det gynnar hans bok, att den inte behöver bli så situationsbunden.

 

Redan på första sidan förstår vi att här blir det åka av för den som älskar esoteriska glosor, när han bestämmer sig för att blicka bakåt: ”Jag kallar dem bilder, inte minnen eftersom de bär i sig något som är äldre än mitt liv, liksom det mörker husen innehåller tillhör en hyperspatialitet som når och gäller långt bortom arkitekturens rumsmodulationer.”

 

Men ska det ligga honom till lags att han inte drar sig för att låta pretentiös? Han förekommer sådan kritik i ett senare resonemang, där han uppfattar att det är så många ser på honom. Det blir också nästan rörande när han slår fast att han saknar en egen röst. Det här blir slående vid en jämförelse med Stig Larssons nyutkomna bok Högt och lågt, som har vissa beröringspunkter med denna. På gott och ont har ju Larsson exakt denna egna rösten i sitt skrivande.

 

Vad Eriksson däremot har i överflöd och som Larsson saknar är logisk stringens. Han blickar bakåt med rannsakande blick, men kommenterar också saker i samtiden. Därmed blir memoardelen aningen missvisande, likväl som det inte är någon reguljär dagbok. Han kommenterar nymoralismen och infantiliseringen som nutida fenomen (dock är det i år 20 år sedan Carl Hamilton skrev boken Det infantila samhället). Folkets benägenhet att gripa efter förenklingar löper parallellt med det Eriksson kallar ”tvärsäkerhetskulturen”.

 

Men som världen ser ut för tillfället är det förstås inte konstigt att intellektuella vill gå bakåt i tiden. En del minnen från uppväxten blir det, en tid som mestadels verkar ha gått i ljusets tecken. Till viss del påminner det om Per Wästbergs sorglösa blick på hela tillvaron, som vore de födda med en gen som gör dem oförmögna att ta in det usla. Han koketterar också lite för länge om sitt ungdomliga yttre och sin vältränade kropp. Ändå, eller just därför, handlar det inte så lite om döden.

 

Till boken hör också en del klarsynta litteraturanalyser, och referat av en del av de egna böckerna. Det är inte helt lätt att kategorisera Erikssons stil, den han identifierar sig som i avsaknad av egen röst. Han skriver en tungrodd prosa, och talar mer än gärna till punkt, och ännu hellre vill han fortsätta en stund till. Ibland kan denna svårgenomträngliga stilkonst inte helt dölja banala tankar, som ett resonemang där konsten uppmanas vara icke-instrumentell.

 

Texterna rör sig från hårklyverier om skillnaden mellan lycka och glädje och hårresande slutsatser som att intelligenta människor inte kan vara grymma. Här talar han mot både bättre vetande (filosofins historia) och beprövad erfarenhet. Simone Weil skulle ha något dräpande att säga om denna brist på förståelse för den sofistikerade ondska som 1900-talet innehöll.

 

Ändå finns det ofta anledning att markera textställen i denna komprimerade hybrid mellan dagbok och memoar. Den som inte tidigare stiftat bekantskap med Eriksson som författare kan också ha behållning av denna oftast tillgängliga introducerande text. Sök helst upp hans egna böcker sedan, för där blir det förstås mer att åka av.  

Community, Leif Holmstrand, pa-parant

 

Kanske våren 2024 kommer att gå till hävderna för att det getts ut svensk poesi som varit storartad både kvalitativt och kvantitativt. Till de poeter som gärna jobbar i det större formatet hör Leif Holmstrand, som under våren också varit aktuell med en hyllad konstutställning i Malmö (som jag tyvärr råkade passera dagen innan vernissagen). Hens senaste bok heter Community och är en mäktig koloss i A4-format, med undertiteln ”Dikter och lyrisk dramatik 1998-2024”.

 

På ett sätt är det ett livsverk, bestående av delar som tidigare publicerats i olika sammanhang. Ett kollage, visst. En stor del av dikterna är tvåspaltig, där du som läser måste göra ett läsval: ska du följa den vänstra från början till slut (många långa sidor senare) och sedan bläddra tillbaka för att läsa den högra? Det är oklart vad som ska föredras: jag läser en sida i taget, vänster spalt uppifrån och ned och sedan höger spalt likaså. Oanade samband bildas, allra mest så i en dikt som härbärgerar längre referat i versaler från pornhub.

 

Ja, juxtapositionen är ett av Holmstrands främsta redskap, där hen blandar samman det höga och det låga, det äckliga med det ljuva. Boken är ett myller, inte endast de dikter som explicit handlar om insekter, som en återgivning av biologen Deborah Gordons verk Ants at Work. Holmstrand kallar den för ”denna feta stack”, och jag är benägen att hålla med. Det resulterar i en smått monstruös bok, som du inte läser i en handvändning (jag har haft den som följeslagare en stor del av våren).

 

Den röst Holmstrand låter ljuda i dikterna bär långt ifrån de kännetecken vi brukar använda för reguljär poesi. Låt säga: du får aldrig intrycket att det här kunde ha skrivits av någon annan grafoman, för så här nedtonat skriver aldrig Johan Jönson eller ens Lars Norén. Men det finns utrymme för det Julia Kristeva kallade abjektet, alltså det som är underligt och främmande i oss, rentav frånstötande. I ett följebrev formuleras Holmstrands poetik som ”antistraight”.

 

Det blir många upprepningar, som i sig blir betydelsebärande. De här raderna sprids i den första dikten:

 

vi skenar in på öppna landskapstungor

vi reser oss halmlikt trassels urverk

sonderar vädrar hittar dig en plats

förgätmigej och symbiotisk fostran

i munnen på varandra ordrikt lagda

som ytterblivna skräpuppgifter fula

som vi förkastat utan musklers vilja

som vi till slut har skurit mellan muskler

förmjölkade av allt det underbara

som djuren kunnat låsa upp tillsammans

 

Det är en bok som är både för mycket och för lite, och det är också både lätt och svårt att läsa boken. Lätt, eftersom du kan läsa hur du vill, och svårt, eftersom det är fysiskt och psykiskt ansträngande. Dagboksanteckningar löper över nästan hela bokens högerspalt och redovisar ett kontinuerligt skrivande. Annat är polyfont pornografiskt, och inventerar slagg och skräp och smuts, drivved som passerar i plastfloder, helvetesänglar och fittförsedda hålldamer, fittblommor och demonapor, väntrumsångest och heteromanlig brevterror, förruttnelselust och sötdödens lammungar.

 

Att läsa boken kan kännas som att gå in i ett rum och lyssna på flera radiokanaler som står på samtidigt. Det är en mashup och ett maniskt brus som är svårt att reducera eller göra rättvisa i en recension. Det är utmattande, påfrestande, ibland provocerande – och som bekant är provokationen en glosa med oförtjänt dåligt rykte, för vi behöver sannerligen mer av den varan, det som i neutral mening provocerar fram nya tankar. Det samtida finns i både det uttryckliga och i det underförstådda.

 

Holmstrands poesi bryter igenom våra förväntningar om hur poesi ska se ut och bete sig, genom sitt sätt att uppvakta en oskön skönhet:

 

en girlang kom fram ur munnen

väggen tryckte hårdhänt ner oss

VI HAR REP MEN INGA STÄMBAND

inget ljud fick lämna rummet

kärleksfulla munnar väste

EGENSINNIGT LEVER RUMMET

EGENSINNIGT VÄNDER TANKEN

EGENSINNIGT ÖPPNAS VÄRLDEN

inget vittnesmål fick höras

 

Så ges även anaforen, detta slitna stilgrepp, ny form genom versalen, och det är svårt att läsa raden ”kärleksfulla munnar väste” utan att erfara det Baudelaire en gång kallade ”en ny rysning”. Vad ska denna teknik kallas? Sublim? Holmstrand är inne på det sublima spåret i någon av dikterna, och hen hänvisar också till John Miltons epos Det förlorade paradiset, kanske det mest sublima uthållighetsprov som skrivits. Det är ont om andningspauser också i Holmstrands kompromisslösa bok.

 

Sömlöst rör sig Holmstrands dikter genom de olika sjoken av disparata texter, som sysslar med att omformulera poesin som texttyp, lite som Einstürzende Neubauten gör med sin musik. Legenden Blixa Bargelds ord när han lämnade Nick Caves Bad Seeds kan tillämpas på Holmstrand: ”I didn’t get into rock & roll to play rock & roll”. Eller: Holmstrand blev inte poet för att hen började skriva poesi.

 

Yoko Ono skrivs sönder, jag menar skrivs hel. Kontaktannonser formuleras hejdlöst, sanslöst, skamlöst. Centralt i boken finns en hämndpjäs i tre akter, ”erinyerna” [sic], som i sin tur visar oväntad koncentration och ett fokus på något slags upphörande:  

 

har kroppar funnits finns de

mellan barnlika skrynklade

minnena

som flygande glöd i nerförstörtad

frihets många nätter

i småfåglars brända yttersta

fjäderspetsars ögonfransar

men gud hennes ögon och hans

de självbåda retas

med baksidans parasiter

 

Vi har som sagt sett många tjocka och många bra poesiböcker denna vår (Ellen Nordmark, Pooneh Rohi, Malte Persson, Gustav Sjöberg). Med andra ord: svensk poesi är vital och spretig, ibland skitjobbig att läsa, och glimtvis alldeles underbar. Vänner av minimalism får leta annorstädes.

Vid det kala trädet, Elin Kvicklund, Edition Tegnér

 

Elin Kvicklund debuterade i fjol med en pamflett på det lilla förlaget Edition Tegnér. Hon kommer nu med sin andra bok på samma förlag, och är väl i en liknande sits som Marie Tonkin. Det vill säga: en lysande poet som du löper stor risk att missa, eftersom böckerna är så infernaliskt svåra att få tag på. Efter ett par böcker på olika mindre förlag plockades Tonkin upp av Lejd, som hör till de mer etablerade (det genererade också en SvD-recension, tids nog).

 

Vid det kala trädet är en magnifik bok. Inte till omfånget, då den är blott 55 sidor lång, och dikterna mestadels håller sig till det korta formatet, ibland endast 2 rader. Till det magnifika hör textens ytspänning, att innehållet ger antydningar av oro och obehag. Det som skildras kan vara barndomsminnen, eller bearbetningar av de trauman som barndomen kan innebära.

 

Här blir autofiktionen ändå övertalad av det allmängiltiga. Och vad då minnen? Så här auktoritärt behandlar Kvicklund intryck från det förflutna: ”när jag möter ett minne på stigen eller på gatan / är det jag som viker undan vi kan ju inte båda finnas”. Det är ett elegant avväpnande av det som gör ont att minnas. De otrevliga erfarenheterna tas på allvar, och familjemedlemmarna ges oskarp kontur, som om det upplevda saknar ramar.  

 

Jag kan inte säga annat än att det här är en häpnadsväckande bok, full av de insikter som man förstår har varit dyrköpta. Kvicklund etablerar en helt egen bildvärld och söker sig inte till några upptrampade stigar. Även om jag kommer att tänka på en viss poet när jag läser avstår jag helst från att spekulera i själsfränder eller bundsförvanter. Det är fantastiskt och originellt utfört, och även om allvaret styr finns det lika ofta anledning att dra på munnen – åt detta fyndiga bildspråk, till exempel! – som det finns orsaker att hicka till av sorgmodiga snyftningar. En del av dikterna som berör försummelser är hjärtskärande.

 

Känslorna är påslagna, och Kvicklund skapar en skräckens symmetri till dikterna. Den värld hon frammanar är sträng men inbjudande. Den är också tidlös, som om dikterna på något sätt verkar ha klarat en överfart från typ 30-talet. När en dikt nämner en mobiltelefon reagerar jag instinktivt och frågar mig vad en sådan anakronism har att göra i den här diktsamlingen från tidig modernism. Och låt gå för att jag må göra ett övertramp om jag erkänner att det här är lika välgörande som Kerstin Söderholm och Ester Sjöblom (googla).

 

Skogen blir en plats där leken tillfälligt får lindra de ohyggliga händelserna i diktjagets vardag. Nutiden blir påtaglig i några utskurna snitt, ett facit med negativ stämpel. Dikterna bär sina hemligheter, och låter ett starkt jag komma till tals, ett jag som inte blundar för det hemska:

 

du får inte tro att jag är lycklig

och vad tjänar det till att prata

vi vaknar till olika mörker

det är det enda

världen

går iväg från alla ord

 

En ytterligare sak som fick mig att tänka på Tonkin är andligheten, och även det är ju en anakronism i vår tid. Det här är skrivet med samma andliga glöd som Karin Boye och Hagar Olsson närde under just detta för svenskspråkig litteratur så gynnsamma 30-tal. Kanske 2020-talet kan bli något liknande, om Tonkin och Kvicklund finge råda? De är i alla fall på god väg med sina dikter; utan att skriva sakralt flirtar de med en andlighet som vägrar rätta in sig i något högtidligt led.  

 

Det finns åtskilligt att citera i denna tunna bok, men det skulle motverka sitt syfte. Jag nöjer mig med att anbefalla läsning av dessa dikter som erbjuder ett helt nytt tilltal, och kan bara hoppas på en fortsättning.  

Mumriq, eller ”That’s what jazz is to me”

 

När jag först fick höra talas om Mumriq måste jag erkänna att jag hörde eller läste fel. Runrig, var inte det ett gammalt folkrock-band? I själva verket är Mumriq från Göteborg, liksom så mycken annan bra musik, och de utkom för några veckor sedan med sin debutsingel med tre spår som är värda all uppmärksamhet.

 

Själva beskriver de musiken som en mix av Nick Cave och Captain Beefheart, och det är inte svårt att bocka av just dessa referenser. Men mer än något annat har de låtit sig inspireras och göra något eget i stället för att bli osjälvständiga epigoner. Till det bidrar att de hanterar sina instrument på ett okonventionellt sätt, och det gäller även Klara Ahlerstens sång.

 

Det är en sång som rör sig mellan olika stilarter. I första låten, ”I Love The Sun”, ligger tonläget högt (”behind the clouds”). Texten vandrar mellan naiva utfästelser – ”Can’t get enough of sun” – och det ljusa lätta anslaget förstärks av musiken. Det slutar med att vokalerna tänjs ut mot det svårförstådda, eller att sången bara glider på vokalerna lika tjusigt som Liz Frasier i Cocteau Twins. Om solen skulle ha ett språk behövde den endast använda vokaler.  

 

Musiken kan också röra sig från det mjukt ombonade till det frenetiskt angripande, utan att det kanske blir lika subversivt som hos Beefheart eller lika sinistert som hos Cave. Melodierna agerar följsamt i spåren av sången. Det jazziga inslaget förstärks av Jonas Nilssons basspel och Manfred Josefssons trumspel: båda verkar uppfinna rytmen i stunden, i själva steget, och det blir inte heller ansträngt eller esoteriskt. De spelar med fin känsla för paus.

 

I ”A Building” använder sig Ahlersten delvis av spoken word. Nilssons bas jobbar hårt för att ge musiken stadga, även när de andra instrumenten, främst Antti Lähdesmäkis pianospel, ger sig ut på vidlyftiga äventyr. Det gör han med den äran, för återigen måste det inskärpas att det här inte alls har så mycket samröre med de nämnda inspiratörerna. Att utöva konst handlar i hög grad om att välja rätt: det gäller vilket uttryck som är lämpligt, men också vilka förebilder som går att bearbeta utan att det blir mimikry. Så sett tror jag få är lämpligare än Beefheart och Cave, två artister som vet hur man går sin egen väg och återuppfinner sig, något också Mumriq har all möjlighet att utverka.

 

Bild: https://www.mumriq.com/

Allra bäst tycker jag nog ändå om den tredje låten, ”A Quiet Place”, som låter sången ta mer plats, och med starkare betoningar på texten och nudda mer ominösa toner. Jag kan inte bestämma mig för om jag gillar den här låten mest för att den låter mer annorlunda eller för att den låter mer som den typ av musik du förväntar dig (kanske en kombination). När Blixa Bargeld lämnade The Bad Seeds var det med orden ”I didn’t get into rock & roll to play rock & roll”, och av någon anledning låter det som att Mumriq har bildat ett jazzband för att inte behöva spela jazz.

Social hjälp Nr 4, L’Amour – La Mort 15

 

Nyligen läste jag en intervju med Andres Lokko och Po Tidholm, som på ett förutsägbart vis klagade på de förutsägbara kultursidornas fixering vid Taylor Swift och annat populärt, på bekostnad av den smala kulturen. Jag kände mig lite träffad efter att ha skrivit en krönika i Jönköpings-Posten om Swift, men det som föranledde den var alla krönikor som förbisett musiken och texterna och fokuserat på allt runtomkring det musikaliska hantverket.

 

Å andra sidan tror jag ingen älskar fanzines lika mycket som jag, och läser dem lika ofta och hängivet, och jag försöker att förmedla också min kärlek för poesi som nog de flesta skulle kalla smal. Social hjälp uppfyller med råge min definition av fanzinet. I slutet av 70-talet gav Ola Åstrand ut tre nummer av denna skrift, och sedan ställdes utgivningen på paus. I fyrtiofem år. Så som det kan bli. Nu har det fjärde och sista numret sammanställts.

 

Och här finns ett givet lockbete i en text av Bruno K. Öijer, som med tidlöst patos kritiserar civilisationen. Det kunde ha skrivits 1979, eller i år. Parhästen Per-Eric Söder bidrar också med dikter, och det kan få en att under några svindlande stunder känna sig transporterad tillbaka till 70-talet. Men också några nyare stjärnor har bidragit med texter, såsom Leon Jaskoviak Åstrand, vars dikt ger mersmak. Han debuterade för två år sedan med en valpigt lovande samling, och den här dikten får mig att genast längta efter mer från hans penna. Jag gillade debuten, men kanske den hade blivit ännu bättre om den fått stått på tillväxt en liten stund?

 

Artisten Isak Sundström gav i fjol ut en kuriös diktsamling som samplade eller parodierade nekrologen. Den text han skriver här, i gränslandet mellan prosa och poesi, liknar de sångtexter han firat sådana triumfer med i band som Pascal och Skriet samt som soloartist. Det är självhatande desperata mörka blinkningar från det djupaste av djup: ”Nu är denna dag slut  Den har varit hemsk  Att skriva hjälper inte  Jag är inte glad  Jag är bara rädd  Jag vet ingenting  Mitt liv tillhör inte mig”.  

 

Bildmaterialet är också vasst, i synnerhet bildsviten ”En värld utan visioner” som i tre bilder tecknar en liknande känsla som Sundströms text. Långa intervjuer med Olivia Laing och Anna-Lena Lodenius är givna inslag i ett fanzine, i synnerhet Lodenius tillåts breda ut sig kring SD och orsakerna till deras normalisering och popularitet, i en text som andas optimism, om än i måttligaste laget.

 

Det är ett fullmatat nummer, och det hör förstås till att ett fanzine ska vara svårt att få tag på. Social hjälp har jag inte sett i något flöde eller i någon bokflöde, men den som har vägarna förbi Stockholm kan förstås hitta Jonathan Brotts skapelse L’Amour – La Mort, om det nu ska kallas ett fanzine när den yttre formen är så spektakulärt påkostad?

 

Innehållsmässigt följer numren – vi har kommit till det femtonde – en altlit-inriktning. Som tema lyder de magistralt versalt skrivna ”ON GOD”, framför Jean Pierre Luminets tänkta fotografi av ett svart hål (kanske samma hål som tillfälligtvis slukade Social hjälp just samma år?). Olika texter handlar då om Gud som ett intet. Dessa texter är ibland skrivna av – du gissade rätt – Elis Monteverde Burrau och hans främsta vapendragare Ali Alonzo. Andra av till exempel UKON, som berättar om ett brasilianskt medium som på 60-talet utan läkarutbildning opererade ett flertal patienter för svåra åkommor under smeknamnet ”kirurgen med den rostiga kniven”.

 

Att L’Amour … är ett fanzine motiveras också av spretigheten, och det faktiskt oförutsägbara i utförandet (det Lokko en gång kallade ”framåtrörelsen” … ”en gång?”, skoja). Liksom i Social hjälp är bildmaterialet växlande, och sammanställer ikoniska målningar av Dürer och Bosch med socialrealismens fotokonst. Och mitt i numret dansar Walav Nijinksy in med sin dagbok: ”Döden är livet. Människan dör för Gud. Gud är rörelse, och därför är döden nödvändig. Kroppen dör, men förnuftet lever.”

 

Av dikterna får jag säkert anledning att återkomma till Liza Tegels märkliga svit som går under namnet ”Pöltillståndet/Hölderlins bi”. En del av numret har översatts till engelska, men det gäller långt ifrån samtliga texter, och ibland går det åt andra hållet, när Monteverde Burrau översätter Tao Lin. Det är ett inslag som väcker förvirring: är det meningen att utländska turister ska hitta fram till innehållet? Titeln ”ON GOD” lockar onekligen, men det hade kanske underlättat om rubbet hade översatts. Vad blir ”rubbet” på engelska? ”A jolly shebang of a fanzine.”

Minnen från glömskans städer, Gunnar Harding, Wahlström & Widstrand

 

Gunnar Harding hör till de rutinerade rävarna, med en lång tjänstgöring som poet, översättare och redaktör, och sedan drygt trettio år ledamot av De Nio. Minnen från glömskans städer är hans tjugoförsta diktsamling, och han har med en och annan avstickare varit trogen det förlag – Wahlström & Widstrand – där han debuterade samma år som jag föddes.

 

Några vanliga ord i den här bokens 25 dikter: ”sista”, ”dunklet”, ”aldrig”, ”omintetgöra”, ”frånvarande”, ”skugga”, ”mörkret”, ”otillgängligt”. Nej, någon munter bok är det inte. Sjukdom och död präglar många av dikterna, ibland i form av egna sjukhusbesök och ibland i kommentarer till kriget i Ukraina. En dikt handlar om den mångåriga kollegan Rolf Aggestam, som dog 2020, och i en annan utnämner han 2016 till året då så många poeter dog. Vilka? Låt se: Bodil Malmsten, Lars Gustafsson, Göran Palm, samt Olle Ljungström och Freddie Wadling, och från en internationell synvinkel även David Bowie och Leonard Cohen.

 

Tilltalet är omisskänneligt det som Harding har odlat i så många tidigare böcker. Är det en svaghet? Nja, mer en fråga om temperament. En kunde kanske önska mer oförutsägbarheter, men å andra sidan är det skrivet av någon som helt behärskar sina verktyg. Han äger fortfarande förmågan att överrumpla med stillsamma epifanier. Han behöver inga högljudda effekter, utan förlitar sig på ett blygsamt återhållet idiom. När man är så här bra behöver man inte stila och stoltsera.

 

Och vad är det då för tilltal som är så kännetecknande för Harding? Det är ganska pratigt, ganska amerikanskt. Eller är jag styrd av översättaren Harding, som i så hög grad har intresserat sig för det amerikanska (det var i ett radioprogram om Bob Dylans 50-årsdag jag först stiftade hans bekantskap)? Å andra sidan är han oerhört bred som översättare: från romarrikets skalder till romantikens poeter, och som lök på laxen modernismens spjutspetsar och beatpoesins galjonsfigurer.

 

Onekligen är dikterna skrivna av någon som har färre år framför sig än bakom sig. ”Det är alltmer ont om tid”, som det står redan i första dikten. En dikt om Tranströmer, med datering dagen efter hans dödsfall, stör mig lite. Stämmer det att alla poeter snart är borta, som dikten vill förorda? Är det inte som när Dramatenskådisar dör, att somliga säger att en epok går ur tiden och den kan aldrig ersättas. Fast 10-20 år senare är det en ny generation skådisar som har gjort lika starkt intryck på sin publik.

Med andra ord: det finns en tillväxt också för poeterna. Vi vill förstås tro att vi inte går att ersätta, att vi är unika, och att vi är de sista i vårt  slag. Skulle inte tro det. Med det sagt: Gunnar Harding ger ut diktsamlingar som ser likadana ut, och den här tillkom efter en paus på åtta år. Den är full av starka enskilda rader, tillkomna ”i väntan på / att också mörkret släcks.” Nej, muntert är det som sagt var inte.

 

Men livet är inte heller alltid muntert, så på ett sätt kan Hardings dikter läsas som ett självförsvar, med sina sanningar som det vore mig främmande att förneka. Hans utsagor om kärlek hör till de saker jag tar med mig:

 

                      Det är bara

för den lyckliga kärleken

vi behöver oroa oss.

Endast den

är dömd att gå förlorad.

Snälla, Skurups skrivarlinje 2024/Ellerströms

 

Snällheten är ingen uppskattad gäst när skönlitteraturen bjuder på läsfest. Det här har väl sagts ungefär lika ofta som JVVF-tropen har apterats av folk som till skillnad från mig aldrig har hållit i en osäkrad handgranat (en av de dumma sakerna jag ägnade mig åt i Boden, sommaren 1986). Ändå väljer Skurups skrivarlinje att anlita denna ovälkomning som bärande tema för sin 39:e antologi. Snälla, alltså. Det är kaxigt gjort.

 

Nytt för i år är att författarna får en kort presentation med födelseår och –ort, något jag har efterfrågat när jag har läst de sex senaste samlingarna samt ett par av de äldre. Åldersspannet är 20 år från den äldsta till den yngsta, och som vanligt är det ungefär jämnt skägg mellan prosan (nio stycken) och poesin (elva stycken). Nytt för i år är också möjligen en större jämnhet mellan de tjugo aspirerande – ibland blivande – författarna. Jag betonar ”blivande”, och är inte säker på att alla kommer att nå ända fram till att bli publicerade med en bok i eget namn.

 

Jämnhet, är det ett gott tecken? Jodå, jag finner åtminstone stort nöje i att läsa många av texterna, och gläds åt att formatet är ganska generöst tilltaget: åtminstone tillräckligt för att en del av dem ska göra starka och djupa intryck. Tidigare i år har jag ansett att det kan bli aningen för tillrättalagt, att jag gärna sett mer experiment både inom prosan och inom poesin, men i år får jag mitt lystmäte. Många verkar vara intresserade av att tänja på skönlitteraturen som paraplybegrepp. För poeterna brukar det här komma helt naturligt, men glädjande nog verkar också prosaisterna ha smittats av poeternas upptåg.

 

Prosan först. Hedvig Halldenius: ”Jag frågar mig själv: förutsätter sinnesintrycken nödvändigtvis ett Jag som förmedlar?” Här finns en dagbok från ett pars resa från Köpenhamn ned till Hamburg och Amsterdam. Det utvecklas till ett socialt reportage med ett berättarjag som läser böcker och läser av situationer i vardagen. Det är helt klart skrivet av någon som har hittat sin egen röst. Detsamma gäller Matilda Bjärle: ”Konst ska leva, jag ska stelna.” Det blir en undersökning av tristessen och ångesten i en text som väcker många konstruktiva frågor, och stilen är glasklar och skarp.

 

Joar Gerhardsson: ”Det är som om en underliggande oro håller på att överrösta oss.” Även Gerhardsson går reportagets ärenden i sin text om vindkraftsverkens eventuellt skadliga påverkan. Hans stil liknar en mindre sävlig Sebald. Hilda Lorentzon har också en helt egen stil: ”Hela E4an var ett minfält för tårarna.” Hon skriver en trilogi om Gullan och gör en tidsresa bakåt till 70-talet, och utvecklar den autofiktiva genren med originellt bildspråk, till exempel i liknelsen mellan en människa och låset på en lada, som går att öppna först med lite trilskande och trugande manövrer och när det väl går upp får man se en vacker insida. ”Är det elakt att jämföra sin son med en lada?” frågar texten och jag som läser vill svara att det är skönlitterärt hållbart.

 

Det liknar inget jag läst tidigare. Likaså Ella Rydberg har utvecklat en stil som tar ut svängarna i sin prosatext ”Älskling”: ”Älskling känner sig påkommen i sin apati.” Det är en text som viger samman det absurda med det maniska, och kan i sin konsekvent hållna teknik erinra om Stig Larsson, även om jag tvekar mellan om det mest liknar hans prosa eller poesi. Linus Rössels bidrag är ett svart hål av den spelberoendes förutsägbara nitlotter: ”Att jag var så nära, det måste betyda något.” Förutsägbart, men ändå skapas en nerv i texten som imponerar storligen med sitt borrande av obehaget i spelarens jakt på förlösningen som aldrig infinner sig. Återigen kan jag inte komma på någon som skrivit om en sådan protagonist, fast det känns som att Henrik Bromander borde ha gjort det.

 

Lykke Eder-Ekman bidrar med finfina miljöskildringar: ”Stockholm är som en tonåring som bara sagt nej.” Texten handlar kort sagt om dålighetslivet, och är slängigt självmedveten men fångar ändå stilfullt kärlekens gryende eller om det är dess utslockning. Edvin Ljung har en dikt och några längre lägesrapporter som också rör sig mot utkanterna, i skildringen av en väns boende: ”Det är en svinstia och det luktar äckligt och vid en första anblick ser det ut som att han samlar på FUP-material.” Om Rydbergs prosa liknar Stig Larsson kanske Ljungs liknar Elis Monteverde Burrau (det skulle i så fall vara den ende i samlingen som uppenbart hämtat influenser därifrån, vilket vederlägger rykten om EMB:s totala dominans på skrivarskolornas elever).  

 

Alice Rosslin Westerhov: ”Men han visste inte längre om han skulle be för sina medmänniskor eller be för att bevisa sin egen värdighet.” Den här texten om en by närmar sig dokumentärstilen med sikte på parodin, som en skruvad Astrid Lindgren-saga om det instabila i våra livsval. De här nio författarna visar att på Skurup har det varit ett starkt år för prosan. För poesin då?

 

Bulëza Pika skriver klokt om det svåra i att tillägna sig ett språk på en främmande plats: ”smeknamn kan inte ges / till det som glöms /till det som ligger för långt bort / för att smeka”. Det är starka dikter om uppväxt och om att vara, som det heter i Eva Dahlgrens sång, ”ung och stolt” (underskattad). Edvard Henriksson bidrar med fjorton Malmödikter med stark närvaro, där han använder något så oväntat som den sapfiska strofen. Han behärskar både formen och innehållet, det vill säga att han förmedlar en erfarenhet i sin strävan att återuppliva det som på 80-talet kallades ”platsens poesi”:

 

Stängda portar kring monumentet. Gastar

väntar stumt vid hållplatsen. Skeppet plogar

Malmös gator med lyktors gula sken och

              vi är dess djuphamn.

 

I Smeralda Calderóns pratiga dikter finns en närhet till prosan, utan att det blir prosaiskt: ”Jag ska vara en tom säng idag, tänker jag och inser att jag redan misslyckats.” Dikterna lever högt på sitt originella bildspråk, men jag undrar om inte Calderón behöver renodla mer, även om jag förblir osäker på om det ska ske åt det kondenserande eller expanderande hållet. I Thea Birdes dikter finns i gengäld det starkt koncentrerade: ”När jag vaknar blänger rummet på mig        täcket i linne     tyngre än järn”. Hon skriver ovanligt pregnanta resevykort från Centraleuropa, och söker sin form – och finner den, och etablerar därmed sina intryck med bett och udd i dikter som jag gillar mycket.  

 

Tea Johansson söker sig också mot ett annorlunda uttryck, och använder handskriftens typsnitt i dikter som balanserar mellan det söta och det äckliga: ”pupillerna saknar frågetecken”. Det är excentriskt men inte ansträngt, eller med Søren Ulrik Thomsens ord, utsökt mer än sökt. Även Makz Bjuggfält uppvaktar sambanden mellan det söta och det äckliga: ”Vi jagar / inte kött, bara något / som inte rinner me- / llan våra fingrar.” Pissoar må vara ett av svenskans fulaste ord, men han skriver en dokudikt om pissoarens funktion som en historisk fristad för homosexuella, och ledsagas av en gedigen litteraturlista. Han lånar den historiska romanens drag och skriver något som i brist på bättre kunde kallas ”historisk dikt”, och han hör till de många i den här antologin som gör något nytt.

 

Jakob Engs diktsvit har han kallat ”Nattens skål”, och visar att det går att skriva nyskapande dikt även inom den mer traditionella formen: ”Låt mig knäppa upp förhänget / in till drömmens mörka insjö”. Hans dikter hittar fram till nya definitioner av skönhet. Paula Westerberg går också ärenden åt det absurda: ”A Whispering Angel vinner.” Hennes novellistiska texter verkar ha skrivits i dialog med Gertrude Stein, i sin envetna kadenser av upprepningar och strävan att tillskansa sig pengar genom att spela på hästar.

 

Victor Lundvall Nielsen har i fyra av sina dikter också hittat den sapfiska strofen, och i fyra andra sonetten: ”I toners mattning drar, min hy ihop sig fri / Ett transformerat hopp, dermatisk harmoni / Försonad fuktig glow är rest ifrån de döda”. Säg när du senast läste en sonett om skincare, eller en poet som ställer samman Hölderlin med Kent? Även om dikterna är lite väl vidlyftiga uppmuntrar jag ambitionen. I E. Munch Öjebos dikter är det ovanligt nog vänstermarginalen som är ojämn: ”Männen ser på medan hon vandrar över den kala jorden bort mot / klipporna i fjärran, gränsen bortom.” Det ger en läsning som orsakar viss oordning i ens varseblivning, och det är förstås kreativt och välkommet – dessutom står det i samklang med innehållet, som bland annat innehåller en märklig födsel.

 

Elisa Moberg slutligen skriver också en poesi som beter sig som poesi brukar göra, men gör ändå något nytt i dikter om incestuösa barn:

 

på axel: varm

mot kind: varm

över hand: ännu varm

på panna (två fingrar): först kall, sen

varm,     varm

värme

 

Ännu ett starkt bevis på att poesins framtidsutsikter inte behöver målas i allt för mörka kulörer.

 

Eftersom jag gillar den här boken så mycket: beror det på att jag har blivit snällare? Jag vill inte tro det, utan tycker att ju mer jag läser, desto mer kräsnare blir jag. Och jag är av den åsikten att det ska ställas krav också på debutanter. Litteraturen mår inte bra av silkesvantar. Skurup har haft ett starkt år, kanske för att den inbördes konkurrensen har sporrat dem till stordåd. Jämnare behöver inte heller betyda att topparna saknas.

Poesiåret 2023. Litteraturkritisk kalender, [red] Henrik Sahl Johansson, Örnen & Kråkan

 

[Brasklapp för transparensens skull: jag medverkar med en essärecension av en diktsamling av Sjón. Min jävsituation föranleder därmed en något kortare genomgång av boken.]

 

Den sjunde utgåvan av Örnen & Kråkans antologi över årets samlade poesikritik, Poesiåret 2023, är mörkt blå. Den ger överblick, men inte som en ursäkt för att förbise (som Inger Christensen redan i en text från 60-talet förutsåg). Nej, den här boken fungerar som ett potent motgift mot samtidens fixering vid listor och den snuttifiering som kulturen har lidit av sedan sent 90-tal, då det ännu inte ansågs fult att hysa intellektuella ambitioner. Recensionerna är generöst tilltagna, initierade och diversifierade, och borde väcka engagemang i slott och koja. Om du läser den här boken slår du ett slag i fördumningens solar plexus.

 

Tack vare spridningen kan de drygt 30 anmälda böckerna visa sig komma från lika många små som stora förlag. Knappt en tredjedel av böckerna är översatta, ett område där de större förlagen som bekant har fallerat. Magnus William-Olsson skriver i en övergripande essä om poesidebatterna, och påpekar att fler verkar skriva poesi än de som läser poesi, en spaning som har några år på nacken. I gengäld skriver Henrik Sahl Johansson om de böcker som inte fick plats i de ordinarie recensionerna, en text som den här gången upptar färre böcker och ger dem större utrymme, något som kan trösta de som inte kom med i det med förlov sagt lite snåla urvalet.

 

Som alla borde veta: de bästa recensionerna skrivs när kritikern sätter något på spel, och går i dialog med det skrivna. Det här sker mest hela tiden, och det uppmuntras ju av redaktionen, att de vill ha de personligt skrivna essäerna. En kunde säga: recensioner  som är lite längre, lite bättre. Formatet är också tillåtande mot det slags resonerande kritik som utförs, mittemellan saklighet och subjektivitet, med det slags kunnande som motiveras av gott självförtroende och vind i seglen.

 

Tankar ska tillåtas vandra. Ibland måste du som kritiker göra dig medvetet dum, alltså som i kreativt dum. Att ta in en diktsamling helt med intellektet som enda ledsagare är ingen lämplig syssla. Det du läser befinner sig bortom den bokstavliga förståelsen. Kanske det är därför många skyr poesin: de är besatta av att förstå. Vana poesiläsare läser på tvären. Vi som gillar poesi är nog alla motvalls, lite till mans, till kvinns, till hens, till dens. Och kritik är en estetik – förlåt för att jag måste säga det självklara här.

 

Essäerna rör sig in i och ut ur varandra och samspelar på lite intrikata sätt, som när Arne Johnssons resonemang kring Gunnar Harding och dennes närhet till Walt Whitmans ord ”I contain multitudes” följas av Houssin Vennberg Sninates diskussion av A.V. Hernandez närhet till Fernando Pessoas ord ”var och en är en mångfald av sig själv”. Det kunde kallas intertextualitet eller synkronicitet. I sin tur gör Göran Sommardal något infamt när han ska recensera Jesper Högströms biografi om Gunnar Ekelöf och tilldelar två korta meningar åt boken och ägnar resten av recensionen åt att berätta om sitt förhållande till Ekelöf.

 

I sin tur gör Rebecka Kärde något viktigt när hon vänder på perspektiven och kallar Johan Jönson lat, inte för att han ofta ger ut diktsamlingar på flera tusen sidor, utan för att han gör i princip samma sak hela tiden, och det är att ta genvägar. Hm, tänker jag: stämmer inte det också på bernur, borde inte bernur oftare göra något nytt. Kanske det! Mikaela Blomqvist vill uppvärdera vad vi kallar poesi: ”Nästan ingenting är poesi”, som hon med sedvanlig stränghet utropar. Det är onekligen så: mycket av det som publiceras är för slött, för ostrukturerat, för ogenomgånget.  

 

Det finns överlag något befriande i hur friktionsfritt och bra skrivna många av essäerna är, och det kan säkert stämma att bra böcker genererar bra recensioner – inte så förenklat att ”bra” endast handlar om verkshöjd, utan att en bok kan vara ”bra” på olika sätt, till exempel att den är inspirerande och att den väcker tankar. Hellre en poesi som ger genklang än en som är stum, alldeles oavsett vilket författarnamn som står på omslaget.

 

Förhoppningsvis kan en bok som denna försätta fler i de sinnestillstånd som poesin har monopol på. Fler borde upptäcka diktsamlingarnas oerhörda rikedom och mångsidighet.

Kid Life, Kuba Rose, 2066

 

”Ung vuxen” är en träffande karakteristik av den dubbla blicken på både den egna identiteten och den yttre världen som drabbar den som befinner sig i mellanåldern mellan barnet och den vuxne. Kanske det också borde finnas ett lika träffsäkert begrepp för den som är ”vuxet vuxen”, men det får bli en senare fråga.

 

Fotografen Kuba Rose har tidigare publicerat bland annat en bok som följer några skådespelare i deras arbete att iscensätta roller, och en bok som skildrar en kusins barndom och dess tuffa erfarenheter. Nu utkommer Kid Life, som fångar ett antal personer – ett antal karaktärer – i den period som alltså går under namnet ung vuxen. Är inte titeln aningen missvisande, för strikt talat är de väl inte barn?

 

Associationerna går nog lätt till Larry Clarks på sin tid (mitten av 90-talet) kontroversiella film Kids. Om jag inte missminner mig var väl inte alla där heller barn, även om den skildrade en våldtäkt på en tolvåring? Fast engelskans ”kid” är förstås mer omfattande än barn; mina kolleger i Europa brukar kalla sina gymnasieelever för kids, till exempel. Kanske det är en medvetet missvisande titel?

 

Sara Gordan, som skrivit bokens förord, associerar också inledningsvis till Clarks film, samt att bildernas stökighet kan spåras till Nan Goldins råa dokumentärbilder. Det må vara en uttjatad trop att jämt och ständigt hänvisa till dirty realism så fort något inte ser ut som en TV4-studio, men för en gångs skull tycker jag det är en adekvat beskrivning av Roses metod, med bilder som ofta är oskarpa och filterlösa.   

 

Gordan  betonar också människans förmåga att bära olika åldrar inom sig. George Bernard Shaw må ha sagt att ”youth is wasted on the young”, men jag är obenägen att hålla med. Det är meningen att du ska göra dumheter när du är ung (när du fortfarande kommer undan dem med att le, som Perssons Pack sjöng).

 

Kameran befinner sig ofta på behörigt avstånd, och det stärker intrycket av respekt för det skildrade. Att fotografera någon är ett förtroende (de enda gångerna jag har blivit bra på bild är när fotografen har sagt något berömmande, ta det som ett tips). En kvinna sitter i ett badkar, i ett ljus som öser över av det gula. Från sidan, på håll, ser hon rätt in i kameran, men det är oklart om hon ser överraskad ut, rädd eller stolt. Är hon medveten om att hon iscensätter den kända berättelsen om Susanna i badet? På toalocket ligger en bok. Det är Bibeln (nej, skoja).

 

Ögonen betonas ofta i porträtten, och den dubbla blicken bärs av de olika modellerna på fotona. Det råder ingen skarp gräns mellan oskuld och erfarenhet. Ansiktena är öppna, mottagliga för intryck, och tidlösa i hur de hela tiden växlar mellan ömhet och hårdhet. Få människor kan se så hatiska ut som tonåringar i lokaltrafiken, till exempel, men samma person kan utgöra ett kärl för kärlek om de i nästa sekund får en gynnsam notifikation i sin telefon.

 

Och Rose är bra på att fånga de ögonblicken precis när något ser ut att hända. Eller så här: ynglingarna på bilderna poserar, men de poserar så skickligt att det övergår i naturliga gester. Unga människor är lite som katter: fullt medvetna om vad de gör, men överlägsna på att inte låtsas om det. Äldre människor är ofta tvärtom: helt omedvetna om hur de uppfattas, fast de låtsas alltid ha full koll. Snarare än ålder är det detta som definierar en människas ålder – hur skicklig hon är på att agera disträ och nonchalant.

 

En del bilder är i färg, andra monokroma, en del exteriörer, en del landskap och en del stadsmiljöer, en del nakenhet, en eld, en garderob, en stilleben … Många av människorna står rätt upp och ned, som om de väntar på något, men det de väntar på kommer inte utifrån. För att saker ska hända måste du själv ta itu med det, och det är som om denna insikt håller på att växa fram i dessa unga människor, på tröskeln till det vuxna livet. Det liv som kan te sig både ljuvligt och skrämmande. En får bara hoppas att de ansluter till Jarvis Cockers visdom: ”It’s okay to grow up, as long as you don’t grow old. Remember: you are young.”