Poesiåret 2023. Litteraturkritisk kalender, [red] Henrik Sahl Johansson, Örnen & Kråkan

 

[Brasklapp för transparensens skull: jag medverkar med en essärecension av en diktsamling av Sjón. Min jävsituation föranleder därmed en något kortare genomgång av boken.]

 

Den sjunde utgåvan av Örnen & Kråkans antologi över årets samlade poesikritik, Poesiåret 2023, är mörkt blå. Den ger överblick, men inte som en ursäkt för att förbise (som Inger Christensen redan i en text från 60-talet förutsåg). Nej, den här boken fungerar som ett potent motgift mot samtidens fixering vid listor och den snuttifiering som kulturen har lidit av sedan sent 90-tal, då det ännu inte ansågs fult att hysa intellektuella ambitioner. Recensionerna är generöst tilltagna, initierade och diversifierade, och borde väcka engagemang i slott och koja. Om du läser den här boken slår du ett slag i fördumningens solar plexus.

 

Tack vare spridningen kan de drygt 30 anmälda böckerna visa sig komma från lika många små som stora förlag. Knappt en tredjedel av böckerna är översatta, ett område där de större förlagen som bekant har fallerat. Magnus William-Olsson skriver i en övergripande essä om poesidebatterna, och påpekar att fler verkar skriva poesi än de som läser poesi, en spaning som har några år på nacken. I gengäld skriver Henrik Sahl Johansson om de böcker som inte fick plats i de ordinarie recensionerna, en text som den här gången upptar färre böcker och ger dem större utrymme, något som kan trösta de som inte kom med i det med förlov sagt lite snåla urvalet.

 

Som alla borde veta: de bästa recensionerna skrivs när kritikern sätter något på spel, och går i dialog med det skrivna. Det här sker mest hela tiden, och det uppmuntras ju av redaktionen, att de vill ha de personligt skrivna essäerna. En kunde säga: recensioner  som är lite längre, lite bättre. Formatet är också tillåtande mot det slags resonerande kritik som utförs, mittemellan saklighet och subjektivitet, med det slags kunnande som motiveras av gott självförtroende och vind i seglen.

 

Tankar ska tillåtas vandra. Ibland måste du som kritiker göra dig medvetet dum, alltså som i kreativt dum. Att ta in en diktsamling helt med intellektet som enda ledsagare är ingen lämplig syssla. Det du läser befinner sig bortom den bokstavliga förståelsen. Kanske det är därför många skyr poesin: de är besatta av att förstå. Vana poesiläsare läser på tvären. Vi som gillar poesi är nog alla motvalls, lite till mans, till kvinns, till hens, till dens. Och kritik är en estetik – förlåt för att jag måste säga det självklara här.

 

Essäerna rör sig in i och ut ur varandra och samspelar på lite intrikata sätt, som när Arne Johnssons resonemang kring Gunnar Harding och dennes närhet till Walt Whitmans ord ”I contain multitudes” följas av Houssin Vennberg Sninates diskussion av A.V. Hernandez närhet till Fernando Pessoas ord ”var och en är en mångfald av sig själv”. Det kunde kallas intertextualitet eller synkronicitet. I sin tur gör Göran Sommardal något infamt när han ska recensera Jesper Högströms biografi om Gunnar Ekelöf och tilldelar två korta meningar åt boken och ägnar resten av recensionen åt att berätta om sitt förhållande till Ekelöf.

 

I sin tur gör Rebecka Kärde något viktigt när hon vänder på perspektiven och kallar Johan Jönson lat, inte för att han ofta ger ut diktsamlingar på flera tusen sidor, utan för att han gör i princip samma sak hela tiden, och det är att ta genvägar. Hm, tänker jag: stämmer inte det också på bernur, borde inte bernur oftare göra något nytt. Kanske det! Mikaela Blomqvist vill uppvärdera vad vi kallar poesi: ”Nästan ingenting är poesi”, som hon med sedvanlig stränghet utropar. Det är onekligen så: mycket av det som publiceras är för slött, för ostrukturerat, för ogenomgånget.  

 

Det finns överlag något befriande i hur friktionsfritt och bra skrivna många av essäerna är, och det kan säkert stämma att bra böcker genererar bra recensioner – inte så förenklat att ”bra” endast handlar om verkshöjd, utan att en bok kan vara ”bra” på olika sätt, till exempel att den är inspirerande och att den väcker tankar. Hellre en poesi som ger genklang än en som är stum, alldeles oavsett vilket författarnamn som står på omslaget.

 

Förhoppningsvis kan en bok som denna försätta fler i de sinnestillstånd som poesin har monopol på. Fler borde upptäcka diktsamlingarnas oerhörda rikedom och mångsidighet.