Mumriq, eller ”That’s what jazz is to me”

 

När jag först fick höra talas om Mumriq måste jag erkänna att jag hörde eller läste fel. Runrig, var inte det ett gammalt folkrock-band? I själva verket är Mumriq från Göteborg, liksom så mycken annan bra musik, och de utkom för några veckor sedan med sin debutsingel med tre spår som är värda all uppmärksamhet.

 

Själva beskriver de musiken som en mix av Nick Cave och Captain Beefheart, och det är inte svårt att bocka av just dessa referenser. Men mer än något annat har de låtit sig inspireras och göra något eget i stället för att bli osjälvständiga epigoner. Till det bidrar att de hanterar sina instrument på ett okonventionellt sätt, och det gäller även Klara Ahlerstens sång.

 

Det är en sång som rör sig mellan olika stilarter. I första låten, ”I Love The Sun”, ligger tonläget högt (”behind the clouds”). Texten vandrar mellan naiva utfästelser – ”Can’t get enough of sun” – och det ljusa lätta anslaget förstärks av musiken. Det slutar med att vokalerna tänjs ut mot det svårförstådda, eller att sången bara glider på vokalerna lika tjusigt som Liz Frasier i Cocteau Twins. Om solen skulle ha ett språk behövde den endast använda vokaler.  

 

Musiken kan också röra sig från det mjukt ombonade till det frenetiskt angripande, utan att det kanske blir lika subversivt som hos Beefheart eller lika sinistert som hos Cave. Melodierna agerar följsamt i spåren av sången. Det jazziga inslaget förstärks av Jonas Nilssons basspel och Manfred Josefssons trumspel: båda verkar uppfinna rytmen i stunden, i själva steget, och det blir inte heller ansträngt eller esoteriskt. De spelar med fin känsla för paus.

 

I ”A Building” använder sig Ahlersten delvis av spoken word. Nilssons bas jobbar hårt för att ge musiken stadga, även när de andra instrumenten, främst Antti Lähdesmäkis pianospel, ger sig ut på vidlyftiga äventyr. Det gör han med den äran, för återigen måste det inskärpas att det här inte alls har så mycket samröre med de nämnda inspiratörerna. Att utöva konst handlar i hög grad om att välja rätt: det gäller vilket uttryck som är lämpligt, men också vilka förebilder som går att bearbeta utan att det blir mimikry. Så sett tror jag få är lämpligare än Beefheart och Cave, två artister som vet hur man går sin egen väg och återuppfinner sig, något också Mumriq har all möjlighet att utverka.

 

Bild: https://www.mumriq.com/

Allra bäst tycker jag nog ändå om den tredje låten, ”A Quiet Place”, som låter sången ta mer plats, och med starkare betoningar på texten och nudda mer ominösa toner. Jag kan inte bestämma mig för om jag gillar den här låten mest för att den låter mer annorlunda eller för att den låter mer som den typ av musik du förväntar dig (kanske en kombination). När Blixa Bargeld lämnade The Bad Seeds var det med orden ”I didn’t get into rock & roll to play rock & roll”, och av någon anledning låter det som att Mumriq har bildat ett jazzband för att inte behöva spela jazz.