Vid det kala trädet, Elin Kvicklund, Edition Tegnér

 

Elin Kvicklund debuterade i fjol med en pamflett på det lilla förlaget Edition Tegnér. Hon kommer nu med sin andra bok på samma förlag, och är väl i en liknande sits som Marie Tonkin. Det vill säga: en lysande poet som du löper stor risk att missa, eftersom böckerna är så infernaliskt svåra att få tag på. Efter ett par böcker på olika mindre förlag plockades Tonkin upp av Lejd, som hör till de mer etablerade (det genererade också en SvD-recension, tids nog).

 

Vid det kala trädet är en magnifik bok. Inte till omfånget, då den är blott 55 sidor lång, och dikterna mestadels håller sig till det korta formatet, ibland endast 2 rader. Till det magnifika hör textens ytspänning, att innehållet ger antydningar av oro och obehag. Det som skildras kan vara barndomsminnen, eller bearbetningar av de trauman som barndomen kan innebära.

 

Här blir autofiktionen ändå övertalad av det allmängiltiga. Och vad då minnen? Så här auktoritärt behandlar Kvicklund intryck från det förflutna: ”när jag möter ett minne på stigen eller på gatan / är det jag som viker undan vi kan ju inte båda finnas”. Det är ett elegant avväpnande av det som gör ont att minnas. De otrevliga erfarenheterna tas på allvar, och familjemedlemmarna ges oskarp kontur, som om det upplevda saknar ramar.  

 

Jag kan inte säga annat än att det här är en häpnadsväckande bok, full av de insikter som man förstår har varit dyrköpta. Kvicklund etablerar en helt egen bildvärld och söker sig inte till några upptrampade stigar. Även om jag kommer att tänka på en viss poet när jag läser avstår jag helst från att spekulera i själsfränder eller bundsförvanter. Det är fantastiskt och originellt utfört, och även om allvaret styr finns det lika ofta anledning att dra på munnen – åt detta fyndiga bildspråk, till exempel! – som det finns orsaker att hicka till av sorgmodiga snyftningar. En del av dikterna som berör försummelser är hjärtskärande.

 

Känslorna är påslagna, och Kvicklund skapar en skräckens symmetri till dikterna. Den värld hon frammanar är sträng men inbjudande. Den är också tidlös, som om dikterna på något sätt verkar ha klarat en överfart från typ 30-talet. När en dikt nämner en mobiltelefon reagerar jag instinktivt och frågar mig vad en sådan anakronism har att göra i den här diktsamlingen från tidig modernism. Och låt gå för att jag må göra ett övertramp om jag erkänner att det här är lika välgörande som Kerstin Söderholm och Ester Sjöblom (googla).

 

Skogen blir en plats där leken tillfälligt får lindra de ohyggliga händelserna i diktjagets vardag. Nutiden blir påtaglig i några utskurna snitt, ett facit med negativ stämpel. Dikterna bär sina hemligheter, och låter ett starkt jag komma till tals, ett jag som inte blundar för det hemska:

 

du får inte tro att jag är lycklig

och vad tjänar det till att prata

vi vaknar till olika mörker

det är det enda

världen

går iväg från alla ord

 

En ytterligare sak som fick mig att tänka på Tonkin är andligheten, och även det är ju en anakronism i vår tid. Det här är skrivet med samma andliga glöd som Karin Boye och Hagar Olsson närde under just detta för svenskspråkig litteratur så gynnsamma 30-tal. Kanske 2020-talet kan bli något liknande, om Tonkin och Kvicklund finge råda? De är i alla fall på god väg med sina dikter; utan att skriva sakralt flirtar de med en andlighet som vägrar rätta in sig i något högtidligt led.  

 

Det finns åtskilligt att citera i denna tunna bok, men det skulle motverka sitt syfte. Jag nöjer mig med att anbefalla läsning av dessa dikter som erbjuder ett helt nytt tilltal, och kan bara hoppas på en fortsättning.