Island, Peter Højrup, översättning Jonas Rasmussen, Flo

 

En man reser brådstörtat mot Island. Hans fru har lämnat honom och tagit deras tre barn med sig, och när han sitter på flygplanet flyger och far också hans tankar. Han är författare, och nomineringen till Danske Banks litteraturpris ställer till med oredan och svartsjukan. Instängd i planet rör sig hans aningar och misstankar i riktning mot katastroftänkandet.

 

Danske författaren Peter Højrup introducerades på svenska för ett par år sedan med romanen Till stranden. Island, som är hans första roman, läste jag på danska för tio år sedan och både imponerades och stördes av formexperimentet, där texten ges liv med små stilistiska hyss, så som de avbrutna meningarna. Att läsa en roman på danska var inte heller det lättaste, även om jag tycker att jag har blivit något mer kompetent sedan dess.  

 

Højrup skriver om hastiga uppbrott, och hans stil är också hastig, nyckfull, irrande. Tankebanorna bryts hela tiden av nya tankebanor, roliga och oroliga. När jag läst honom tidigare har jag associerat till Hamsun och Kafka, men det kanske säger mer om mig än om Højrups irrationella figurer, som bör behandlas som singulära skapelser. Fantasin löper amok, vi kan nöja oss med att konstatera det.  

 

Det är också ett gränslöst skrivande, där du kan vänta dig vad som helst, och tvingas omvärdera och omtolka alla situationer som beskrivs. Vi ställs inför en författarröst som anslutit sig till det populära skrået ”opålitliga berättare”, men vi kan vara helt säkra på att de slutsatser han drar om kärleken och dess upphörande äger full riktighet:

 

Varför älskar du mig inte längre? Är det för att jag förstenas och dör, eller dör och förstenas jag för att du inte älskar mig?

 

Romanens protagonist är cynisk, bitter, kverulantisk, och egoistisk – eller är hans självupptagna sidor bara en spegling av hur fixerade vi alla är vid våra egna krämpor och neuroser? Han är en Larry David-figur, så som han framställs i ”Curb Your Enthusiasm”, alltså en deppig person med osviklig förmåga att hamna i klistret, med eller utan förskyllan. Humor är inte en fråga om timing (som självutnämnda humorister brukar säga), utan en fråga om att uppmärksamma det oväntade, att vara följsam mot det som inte går att förutse. Planerad humor faller bara platt, och det är därför svenska komiker är så humorlösa. Här blir humorn effektiv genom att vara okonventionell och busig.

 

Den här romanens huvudperson är rolig på det oväntade sättet, med tankar som vågar söka upp oväntade bollplank. Han är till yttermera visso smått galen, eller bara utflippad och störd. Som Joseph Heller en gång skrev: ”Just because you’re paranoid doesn’t mean they aren’t after you.” Højrups protagonist är på gränsen, och där liknar han kanske de surmulna pessimister vi lärt känna i romaner av Michel Houellebecq. Han fantiserar allt mer oroväckande i sin flygstol på resan mot Island, bland annat om en planerad diktsamling som skulle heta Ø på danska – och i översättningen till engelska skulle den därmed hela detsamma som denna roman. Det handlar inte om den specifika ön Island, vill nog Højrup mena med det.  

 

Men mest handlar det förstås om den avbrutna relationen med hustrun, hon som i hans ögon flirtar så ogenerat öppet med hans kolleger. Det är inte helt glasklart om han ska uppfattas som löjeväckande eller värdig i sitt ihärdiga sökande efter sanningen. Liksom alla människor med ett passionerat intresse som går över styr – vi kan kalla det besatthet – finns båda parametrarna verksamma i hans personlighet. För besattheten är inget att ha om den inte blir överdriven och går för långt, och den kan inte heller lära oss något om vi lär oss hur den ska tämjas och kontrolleras.

 

Genom den dramaturgiska uppbyggnaden av prisutdelningen förstärks romanens satir över den lättsmälta litteraturen som nomineras till priser – som bekant är vinnaren av sådana pris sällan den bästa boken. Det som förbryllar med det navelskåderi som huvudpersonen ägnar sig åt ändå leder till sådan utblick mot världen. Det finns också något som liknar barndomstrauma, om vi ska lita på berättaren (eller är han falsk även här?), och nog finns det i hans sexuella fantasier något att bita i för de med sinne för Freuds teorier.

 

Författaren i romanen pendlar mellan storhetsvansinne och självförakt, något alla skrivande människor kan känna igen sig i. I bakgrunden finns också en civilisationskritik. Att vi går mot undergången är en truism, som knappast mist sin sanningsenlighet under de tio år som gått sedan Højrup skrev romanen, med pandemin, krigen i Ukraina och i Gaza. Frågan är väl i vilket skick världen befinner sig i om ytterligare tio år. Min gissning är att dessa framtida läsare kommer att känna sig ännu mer hemtama i den dystra världsbilden från den här romanen.