Underbarelseboken, Kristian Carlsson, Smockadoll

 

Kristian Carlsson har vid det här laget gett ut så många böcker att det inte är någon överdrift att säga att han ger ut minste en handfull böcker om året på Smockadoll, som utöver hans egna böcker också gett ut fina böcker av bland andra Valerie Solanas, Pier Paolo Pasolini och Walt Whitman. Ett sådant författarskap blir svårt att överblicka – detsamma gäller andra grafomaner som Joyce Carol Oates, Johan Jönson, Thomas Bernhard, Fernando Pessoa (listan bara fortsätter) … Ett år – 2017 om jag inte missminner mig – gav han ut en diktsamling i månaden.

 

Med viss reservation kallar jag Underbarelseboken hans senaste bok. I korthet kan den beskrivas som en remix av Bibeln. Den består av sju avsnitt som vardera anspelar på någon av Bibelböckerna: Genesis noll till minus ett, Alfabrexodus, Uppräkningarnas bok, Apokryfismer, Konjunktion, Semiapokalypsen, Emojiagnostlagärningarna. Det är fyndigt för det mesta – speciellt termerna ”Apokryfismer” och ”Emojiagnostlagärningarna” tänjer på svenska språket med allra störst förtjusning.

 

Du kanske undrar varför den har ett semikolon på omslaget? Tja, helt logiskt enligt mig ersätter Carlsson Gud med semikolonet: ”Före begynnelsen skapade Semikolon punkt och komma till sina avbilder. / Semikolon såg inte om det var gott, och skapade därför mörker och ljus.” Carlsson rör sig mellan det blasfemiska och det profana ned på bokstavsnivå: exempelvis nekar bokstaven j sin versala form för att den då inte längre liknar idealet semikolonet. Långsökt? Nä, kolla bara: ”j ® ;”.

 

Ordvitsarna kan få en att tänka på UKON, och stundtals är de två ute i samma ärende, där det är lika lätt att ta av sig hatten i beundran som att då och då tycka att flamsigheten ges för fria tyglar. Eller så här: ordvitsen är en okuvad häst som kastat av sig många ryttare poeter. Men jag hade säkert älskat den här boken ännu mer när jag var barn (jag var aldrig barn). Dikten ”Statusnerdatering” är värd att leta reda på för den som fann behag i Tage Danielssons original ”Livet är kort” och UKON:s cover från boken Jag är ingen mördare. Carlssons behandling av ämnet är inte mindre originellt. En mer uttalad inspiratör är Erik Beckman.

 

Det är kanske inte alltid lika kul eller lika givande att följa varje ordlek in i minsta skrymsle i denna vuxenversion av ”Fem myror är fler än fyra analfabeter”. Ibland blir jag bortkollrad, ibland vimmelkantig, något som alla vet inte är helt obehagligt. Det finns böcker som varit uppenbart roliga för författaren att skriva, och Underbarelseboken hör definitivt dit, och som läsare känner jag mig ändå tillräckligt ofta inbjuden till språkkalaset.

 

Ta den här korta dikten, ”Disjunktivt”, till exempel:

 

I skrift eller med tecken

För inandning eller utandning

Judastvärvetenskapligt semikolon

Barabbastvärvetenskapligt semikolon

För villospår eller villrådighet

För tvära kast, tvärvändningar, otvär tvärsäkerhet

 

Sedan löper boken allt mer amok, i synnerhet i sista kapitlets utredning av emojis och skärmdumpar och teckningar, och då blir boken kanske mer underlig än underbar. Fast det är väl i den riktningen språket rör sig, mot det allt mindre substantiella. Då blir Carlssons vision apokalyptisk på riktigt: ”emojimowgli-hallabaloo / emojijujutsi / emojipunkt     emojikolon / semiemojikolon / kolonemojisemi / emojijihad / aldusäppleemojiaversion / semialdusemojimojs”.

 

Eftersom Smockadoll är ett förlag i marginalen kommer troligen den här boken inte att få så många läsare och ännu färre recensioner. Det är synd, för det här är en bok som tilltalar den del inom oss som vissa har försummat eller rentav förlagt – det vill säga, vår förmåga att häpna inför språkets allra mest intuitiva lekfullheter.