Jägmästarna säger, Mariam Naraghi, Norstedts

 

Mariam Naraghi har tidigare gett ut fem böcker, de flesta på mindre förlag tills hon plockades upp av Norstedts med förra boken, Dikter. Annars har det ju – tyvärr – blivit vanligare att de större förlagen ger sina poeter chansen ett par gånger innan de släpps iväg med sina manus för att pröva lyckan hos mindre etablerade förlag. Nu utkommer Naraghis andra bok på större förlag, och Jägmästarna säger är verkligen en bok som gör stort intryck.

 

Boken innehåller 59 dikter, nästan alla lika korta. I ett BBC-program om brittiske poeten Philip Larkin berättade Simon Armitage (nuvarande hovpoeten i England) om Larkins märkligt talspråkliga diktion, att det var som att lyssna på någon i en busskur. Det vore kanske att gå för långt att hävda att Naraghi skriver som Larkin (det gör ingen), men det finns något besläktat i hur hon tar in den typ av röster som åtminstone jag tycker är underrepresenterade i den svenska lyriken. Det vill säga, vardagliga människor som upplever högst ordinära epifanier. Mer Werner Aspenström än Tomas Tranströmer, med andra ord.

 

Och på tal om busskuren. Omslaget till den här boken placerar ut trafikljus i en skog, något som jag inte alls tycker känns främmande: jag minns en av de tillfälliga konstverken i Umedalens skulpturpark vid det gamla mentalsjukhuset i Umeå, just ett fungerande trafikljus som interagerade med träden. Naraghis dikter låter också trafiken och naturen samverka, och accentuerar människan i strid med materian. Bokens rektangulära form får den också att likna antingen en konstbok eller en barnbok. Smart! Det är en bok som är svår att förbigå, minst sagt, och kan den locka ovana poesiläsare är de bara att gratulera.

 

Naraghis tonfall torde inte avskräcka, heller. Hon framkallar uppenbarelser för människor med lågt ställda förväntningar. Hon skriver med en underskruvad humor som tar till vara dråpliga och näpna inslag i tillvaron. Så närmar hon sig undergången, med skarpslipad humor som med precisa snitt skär sönder det som är taffligt och falskt i världen. Jägarna som titeln anspelar på styr boken i en riktning mot våld och dödande.

 

Liksom omslagets färggranna bild indikerar, är det natur och civilisation som tampas om utrymmet. Men är inte civilisationskritik i allmän mening en ganska slapp hållning, som låter dig komma undan med vad som helst? Jo, och just därför är det så befriande med Naraghis ovanliga förhållningssätt. Det finns alltid en oväntad övergång i hennes dikter, som effektivt tar kål på all risk att det ska bli klyschigt.

 

Hur det ser ut? Tackar som frågar, exakt så här, i en dikt om stadsplanering och rondeller, avbrutna av mer världsliga spörsmål:

 

                                                        Ornäs-

björkarnas fartrandslöv vibrerar asp-

likt. De hedrar trafiken som en gång

fick den nu så mjuka asfalten att dåna.

Var är fordonen? Var är Lillys borttappade

solglasögon som alltid fanns under bilbarnstolen?

 

Naturen tar över stadsbilden, plötsligt och oväntat. Det påminner om de harar som jag så ofta möter när jag promenerar i kvarteret på kvällarna, skygga djur som kutar mellan trevåningshusen, och den räv som en dag korsade vägen i den lilla parken vid Gleimviertel i centrala Berlin. Naraghi visar hur liv växer fram även i de miljöer som har gjort sitt yttersta för att tränga bort det, med hjälp av livlös teknologi och cynisk marknad.

 

Det här är en bok som vårdar det levande framför det icke-levande, i en stilart som kan påminna om det Karin Boye kallade ”det grönare djupet”. Den längre dikten ”Familj F” tecknar en surrealistisk familjebildning om flugor, och det liknar stommen till en novell av Kafka. Poesin har nära till om inte galenskapen och psykosen, så åtminstone till det sinnesutvidgande. Saker förskjuts, och objekt placeras ut där de inte hör hemma, i något som lite tillspetsat kunde kallas ”anomalins poetik”, en särskilt smal gren inom svensk poesi, där Naraghi delar utrymme med den likaledes originella Marie Lundquist.

 

Som spegling till ”Familj F” finns ”Familj A”, en kortare dikt om vithet och rasism, där ett Oreokex doppat i mjölk väcker konnotationer till rasbiologi: ”Jag skriver en dikt och / hoppas tas upp bland de vitaste.” Naraghis kritiska blick på samtiden gör att du som läser aldrig kan slå dig till ro. Hon skriver en smart dikt, där humorn ger stadga när den vågar bemöta det som väcker förtvivlan och avsmak.

 

Och vad talar för att det inte är en barnbok? Liksom barnet är Naraghi som poet nyfiken, påhittig och lekfull, och en smula retsam. Hon leker fram sitt alternativa förhållningssätt och en ny slags verklighetsuppfattning, där bilarna utrustas med morrhår (en metafor för strålkastarna) och där ståltermosarna klöser en. Hon tar till vara den potential till det häpnadsväckande som ligger immanent i tingen; sällan har jag läst svensk poesi som gjort mig så uppriktigt glad.