Nabokovs ryggrad, Aris Fioretos, Norstedts

 

Med tanke på hur många svenska Nabokov-akolyter det finns är det en smula förvånande att det har dröjt så länge innan det finns en monografi om den här sällsamme författaren med ryskt ursprung. Att det är Aris Fioretos – också han en författare med korn för sällsamheter – som har skrivit Nabokovs ryggrad förvånar ingen som följt hans spikraka kurva med översättningar under 2000-talet.

 

Någon regelrätt biografi är det här förstås inte, utan en lång vindlande essä som i trettiotre stycken behandlar föremålets förmåga att smeka de gudomliga detaljerna. Boken påminner därför något om Vladimir Nabokovs egna monografi Gogol, även den originell och infallsrik. Och titeln? Enligt Nabokov sitter det en ringklocka i varje reell läsares ryggrad, och när vi konfronteras med riktigt bra litteratur aktiveras den klockan – en spontan rörelse, en darrning, eller på sportspråk ”ståpäls”, och på Fioretos språk utifrån den essä om romanen han utgav häromåret, ”gåshud”. Läsningen blir en reflex, styrd endast av intuitionen.

 

Inte riktigt allt av Nabokov är översatt till svenska. Enligt det samtal Fioretos hade med Rebecka Kärde på Rönnells för några veckor sedan är anledningen till att en av de bättre, Bend Sinister, fortfarande inte finns i översättning att titeln inte går att återskapa på svenska. Detsamma gäller – tyvärr – en av mina favoriter, Ada, or Ardor, som också inte riktigt kan ges en adekvat titel. Och vad sägs om Despair, den som handlar om dubbelgångare och därför kan utläsas ”This pair”? Den svenska titeln Förtvivlan är inte lika heltäckande. Å andra sidan: engelskans The Eye (”The I”, ”jaget”) blir på svenska Ögat, med de två diakritiska prickarna som två ögon ovanpå den gapande O-munnen, högst passande för en författare som skriver så mycket om ögon, om seendet, om skoptofilin, om voyeurismen …

 

Nåväl, i den här ganska korpulenta essän finns gott om infall. Indirekt fungerar den som en handbok i läsandets konst, och ingen kan anklaga Fioretos för att ha slarvat i sin läsning av den författare som bland mycket annat en gång med en smula överlastad allitteration kallades för ”den distingerade diktionens doyen”. Fioretos själv kallar sin läsning av honom för ”det stora alfabetiska äventyret”. En någorlunda rutinerad Nabokov-läsare orienterar sig kvickt i bokens labyrinter, och den som av anledningar avstått från att bli en sådan –läsare hittar nog också rätt, tack vare relativt frikostiga referat.

 

Ändå är det här nog mest en bok för fansen. I första hand handlar det förstås om romanerna (nio skrivna på ryska, 8 ½ på engelska (den sista, The Original of Laura är strängt talat oavslutad)), i något mindre utsträckning om novellerna (65 stycken), och i än mindre utsträckning om dikterna (87 stycken om dikten i romanen Blek låga räknas), och pjäserna (en handfull), och översättningarna (en hel del), och artiklarna (spridda), och intervjuerna (otaliga). Tyvärr är novellerna bara sparsmakat översatta, och dikterna inte alls, och bland essäerna saknar jag de föreläsningar om rysk och allmän litteratur som Nabokov höll när han var lärare på universiteten Wellesley och Cornell (hans läsning av till exempel Doktor Jekyll och Mr Hyde är enastående).

 

Det finns en omfattande produktion kring Nabokov, men Fioretos skriver självständigt (och för den delen inkluderas en ganska diger bibliografi för den hugade). Den som saknar biografin kan med fördel ta del av kapitlet ”Kronologi”, som elegant skildrar viktiga datum i författarens privata och offentliga liv. Boken har också en roande vägledning med ”Nabokovismer” som läsaren kan ta del av när tillfälle ges. Tips: anagram, blyertspenna, delegationen från Wien, dröm, fantasi, fjäril, förtrollning, minne, rysning, stil, sömnlöshet, tid.  

 

En av de bärande metaforerna som Fioretos nyttjar är lasyren som ger oljemålningar djup och lyster och samtidigt skyddar ytskiktet. Denna glans har stött bort en hel del läsare, att stilen helt enkelt är för oklanderlig. Den som inte stöts bort ägnar sig rimligen åt omläsning, och Nabokov är förmodligen den författare som belönar sina läsare mest vid just sådana omläsningar, eftersom hans prosa är så belamrad med dolda innebörder, hemliga tecken, osynliga ledtrådar … Då kan lasyren också dölja olater och skavanker.

 

Det här är en essä skriven i livfullhetens tecken. Fioretos är entusiastisk, även när han någon gång överskrider en normal läsares tålamod med lite väl långa utläggningar om en del av romanerna. Men på tal om detaljer får vi veta att Nabokov liksom sin författande kollega Albert Camus en tid var fotbollsmålvakt. (Kanske just målvakten är en bra position för en författare?) En detalj som Fioretos har missat, på tal om de många slumpartade sammanträffandena i Nabokovs romaner, är att den enda ryske NHL-spelaren i ishockey som delar efternamn med honom är Jevgenij Nabokov (född 1975), och hans position var just målvaktens.

 

I den stundtals lite långrandiga diskussionen kring den eponyma Lolita – en av få 1900-talsböcker som både läsare och icke-läsare känner till – nämner Fioretos inte att den har översatts fyra gånger till svenska. Eller fyra och en halv, eftersom den första av Nils Kjellström (1957) drogs in, när författaren fått veta att det var en inkompetent och egenmäktig översättning (bland annat hade en av karaktärerna brödlimpor (”loafers”) på fötterna). Sedan tillkom Nils Holmbergs 1960, John-Henri Holmberg 1998, och så Fioretos egna 2007. Givetvis handlar mycket ändå om just Lolita, den skandalomsusade boken som också gjorde Nabokov till mångmiljonär när han skrev manuset till Kubricks filmatisering.

 

Som Fioretos visar är temat ung flicka och gammal man inget unikt för romanen Lolita, utan det är en trop som återkommer i Nabokovs böcker. Dessa böcker är i hög grad beroende av speglingar, härmningar, dubbleringar, inte enbart av egna besattheter utan av litteraturen i stort, i en stor och mångmönstrad intertextuell väv. Att läsa Fioretos liknar ibland känslan en kan få efter att ha lyssnat på en lång och lärd utläggning i ett ämne, att det inte längre går att yttra något eftersom all luft är förbrukad.  

 

På ett sätt gör han det lätt för sig med sin metod, som flänger hit och dit lite som han vill över och genom och inom (och ibland bortom) de olika böckerna. Ibland söker jag förgäves efter en röd tråd, efter essäns själva ryggrad om man så vill. Fast jag ska inte förneka att det ändå mestadels är lustfylld läsning, om än jag kunde ha önskat att lusten hade ersatts av luften någon gång. När Fioretos citerar Nabokovs självuppskattning av sina tillkortakommanden undrar jag om inte det här är ett exempel på att författaren Fioretos speglar sig själv: ”gisslet att ha parallella tankar, andra tankar, tredje tankar”. Om du inte tror mig: läs hans bok Atlas.

 

Men jag roas storligen av chifferläsningarna som går in på molekylär nivå för att bena ut hur och vad och varför Nabokov skrivit. Som läsare av hans romaner behöver du aktivera närläsningens konst, likväl som översiktens. En närläsning av Lolita kan då uppfatta hur förövaren Humbert Humbert avslöjar sig själv när han återger barnets ”nattliga snyftningar”, som en ledtråd till hur berövad hon blir av sin styvfar. Möjligen betonar Fioretos – ofrivilligt eller ej – Nabokovs tekniska briljans på bekostnad av dessa känslor som bestrider vissa läsares (Joyce Carol Oates bland dem) uppfattning att han är en elak eller rentav sadistisk mobbare.

 

Dessa känslor handlar inte om läsarens ryggradsreflex, även om den reaktionen kan vara empatisk så det förslår (tips: läs Pnin för rikhaltiga exempel). Mer handlar det om de känslor karaktärerna bär på och visar, och det gäller både de onda och de goda, de maliciösa och de godtrogna, de klyftigt elaka och de dumsnälla. Vore Nabokov enbart en förmedlare av illasinnade eller tarvliga budskap vore det kontraproduktivt att läsa honom nu.

 

Eller? Fioretos lämnar frågan delvis öppen, och fokuserar mer på den suveräna onytta som Nabokovs litteratur är ett exempel på. Det är en framkomlig väg för en värld som inte vill ge efter för marknadens osköna lockrop:

 

Har ett verk bara konstruerats tillräckligt intrikat går det inte att konsumera likt annat – mat, mode, underhållning – i tillvaron. Måhända skänker det nöje och lärdom; varför inte? Kanhända har det ett syfte; återigen: varför inte? (För Nabokovs del i så fall förtrollning, och därmed ryggradskittling.) Men huruvida litteraturen är uppbygglig i kyrklig anda eller går att använda i den dagliga kampen om mål och medel måste betvivlas. Det kvarstår alltid rester av oförklarlighet som visar på dess exemplariska vägran att underordna sig nyttans diktat. 

 

Enligt Nabokov måste en författare behärska tre saker: berätta en historia, förmedla en lärdom eller ett budskap, samt hänföra sin läsare. Med andra ord: författaren som berättare, lärare och förtrollare. Det är en enkel formel, som inte gäller enbart för Nabokov, utan påfallande ofta också för Fioretos.