Sidor

30 jan. 2024

Rent hus, Alia Trabucco Zerán, översättning Hanna Nordenhök, Wahlström & Widstrand

 

Litteraturen uppmuntrar till en särskild form av intimitet, en som inte tar några hänsyn och som inte kompromissar. Det finns åtskilliga exempel där författaren uppfinner en situation som lajvar autenticitet, med en berättare i jagform som förmedlar berättelsen: Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, Karin Boyes Kallocain, Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse, Anthony Burgess A Clockwork Orange.

 

Så gör också chilenska författaren Alia Trabucco Zerán i sin roman Rent hus. Inspärrad i fängelset håller hennes huvudperson en monolog. I första stycket presenterar hon sig själv: ”Mitt namn är Estela, hör ni mig? Jag sa: Es-te-la-Gar-cí-a.” Sättet att betona stavelserna påminner om när en annan av dessa bekännande protagonister för ordet, Vladimir Nabokovs Humbert Humbert: ”Lo-lee-ta: the tip of the tongue taking a trip of three steps down the palate to tap, at three, on the teeth. Lo. Lee. Ta.” Det är en liknelse som förstärks av att Estelas mamma kallade henne ”Estelita”, och att hon ofta ges diminutivet ”Lita”.

 


Även Estela är inspärrad som mördare, och även hon leker kurragömma med sina uttolkare. För sju år sedan tog hon tjänst i Santiago som hembiträde åt ett par där herrn är läkare och madamen advokat. Inom någon vecka föds dottern Julie, hon som är orsaken till Estelas frihetsberövande. Hon har hittats i swimmingpoolen, död. Det får vi veta på romanens sida 2. Vad  vi får ta del av är sedan Estelas berättelse, som hon framför i isoleringscellen, inför en tänkt publik, som aldrig ger sig till känna. Frågan om hon är en opålitlig berättare är felställd: hon är en farlig berättare, och fullkomligt ärlig i sin genomgång.

 

Rösten är på en gång pladdrig och samtidigt fokuserad. Den är nyckfull och impulsiv. Det finns en konsekvent samhällsanalys genom hela Estelas muntliga framställning, där hon skickar sina surt fördärvade pengar för att bekosta mammans sjukhusräkningar. Det arbete hon utför åt familjen sliter ut hennes kropp och eroderar hennes själ – Marx hade inte kunnat säga det bättre. Trabucco Zerán speglar hur världen ser ut: orättvis, våldsam, oberäknelig. Själv är hembiträdet så obetydlig att mannen klär av sig inför henne och ser henne i ögonen när hon råkar se honom och hustrun ha sex på köksbordet. Tydligare kan inte ett osynliggörande skildras.

 

Sättet att skriva är svindlande, och även om jag hela tiden tvekar inför adjektivet ”hypnotiskt” (är det inte bara en kritikerklyscha?), måste jag ta till sådana ord för att ge ett hum om hur vi ska ta oss an den här isande romanen. Mer och mer blir det tydligt hur sympatierna svänger, hur den bild som Estela framkallar inte delar in världen i offer och förövare, onda och goda. Här måste alla bli lika goda kålsupare. Och flickan, hon som biter sönder sina nagelband med fasansfull regelbundenhet och bryter sönder sina fingrar för att ge sig själv respit från det förhatliga pianospelandet – visar med eftertryck att nog finns det tragedier även inom de burar som målas med guldfärg.

 

Det finns en sällsam exakthet i hur Estela beskriver sin inrutade tillvaro i hemmet. Flera gånger varnas hon för att under inga omständigheter släppa in någon i huset. Där står tv-apparaterna alltid på, med nyheter om katastrofer, överfallsrån, översvämningar, proteströrelser. Men om världen utanför hemmet är otrygg innebär det inte att världen inom hemmets väggar är mer trygg: allt fler sinistra inslag hopar sig. Det kan ske när Estela stoppar sten i en mixer (hört talas om grus i maskineriet?), eller när hunden Yany infinner sig och påverkar händelseförloppet.

 

Exaktheten finns också i de sardoniska betraktelserna, som den avigt omständliga men alltså chockerande klarsynta fången förmedlar till oss. Mannen har ”himmelsblå ögon som lysknappen på en vattenkokare.” Någon gång går det illa också för den som har sitt på det torra, ”och sedan skulle verkligheten resa sig över honom och med sin stora labb slå planen ur hans händer.” Och hur kommer det sig att våra ärr lämnar en lenare hud efter sig, som hos det nyfödda barnet, och ”kanske är det vad vi är när vi föds: ett enda stort ärr i väntan på alla andra som ska komma.”

 

Och vad ska det rika parets arbete tjäna till när det resulterar i en pappa som inte vet något om sin dotter, med en mamma som inte ens kan knyta flätor i sitt barns hår, och när förrådet av lugnande tabletter är så stort att det blir oöverskådligt. Det är en roman om hat, harm, om vrede, om raseri. Estelas känsloregister rör sig mellan dessa upptrappande begrepp från tre till fyra till fem till sex bokstäver, och det är uteslutande fängslande att läsa och lyssna på detta tonfall som återger den skrämmande symmetri som händelserna infaller under.

 

Alia Trabucco Zerán har tidigare gett ut romanen La resta och en fackbok om fyra kvinnor som mördar. Något jag ofta har påpekat är hur livaktig och överdjävligt bra den latinamerikanska romanen är just nu, och en förklaring kan vara att de är så ogenerat förtjusta i William Faulkner. De senaste tio åren har jag knappt läst bättre böcker än de som har skrivits av författare från Mexiko som Fernanda Melchor, Valerie Luiselli och Yuri Herrara, samt argentinska Samanta Schweblin. Till denna skara är det hur givet som helst att infoga chilenska Trabucco Zerán.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.