Satansviskningar, Sami Said, Natur & Kultur

 

I sin tredje roman överger Sami Said sin kaotiska berättarteknik för en sammansatt berättelse om hjältemod på en flickskola i en öken. Porträttet av huvudpersonen Nadine är behållningen i en annars lite stillastående roman.

 

I ett fiktivt muslimskt land finns en isolerad skola i öknen, driven av den stränga Föreståndaren. Dit skickar föräldrarna sina ouppfostrade döttrar. Efter en lång tågresa och fyra timmars bilväg genom bergen anländer Nadine, som inte gjort något värre än att ha gömt sig för sina föräldrar i en garderob. Till en början råder pennalism bland eleverna, men Nadine anpassar sig.

 

En tidigare elev, artisten Assam Lo, har slagit igenom med regimkritiska poplåtar och har ”hundra fatwor mot sig”. När hon dör börjar tanken om ett bättre liv gro hos eleverna, om ett liv som inte dikteras av bristande kontakt med yttervärlden. En bit bort finns staden med dess lockelser. I närheten av skolan kretsar bilarna där männen i förarsätet har illasinnade avsikter.     

 

Sami Saids nya roman, Satansviskningar, bryter mot de tidigare romanernas språkliga frenesi. Här är tonläget mer dämpat och vemodigt. Han berättar med stor inlevelse om Nadines kamp för själslig överlevnad i en spartansk miljö, där drömmen om något bättre blir enda anledningen att överleva. 

 

Anonymiteten och konformiteten på flickskolan är skickligt återgiven, liksom den militanta disciplinen. De bär svart uniform, och likriktningen är total. Till en början finns det en risk att Föreståndaren lider av något som kan kallas ”Aunt Lydia-syndromet”, efter Margaret Atwoods roman Tjänsteflickans berättelse. Alltså att den med makt blir ett endimensionellt monster. Detta drabbade också Ann-Helene Laestadius husmor ”Häxan” i den annars behjärtansvärda romanen Straff från i våras.

 

I Sami Saids roman är antagonisten Föreståndaren dock mer än sina bestraffningar. Och det som till en början är en korrigeringsanstalt utvecklas till en språngbräda för vidlyftiga drömmar. Om Said tidigare skrivit myllrande och kaotiska romaner är den här mer sammansatt och resultatorienterad.

 

Den påhittade världen blir också mer och mer lik vår värld. Tacksamt nog har dåliga samhällssystem korta hållbarhetsdatum; rättvisan vinner i det långa loppet. Landet i den här romanen är en teokratisk diktatur. Kruxet fångas av Nadines pappa: ”Det är inte lätt att vara en modern man med traditionella instinkter.” Så ska titelns viskningar från Satan uppfattas: som löften från en värld bortom de rigida regler som styr ens dagliga liv.  

 

Said gör det inte lätt för vare sig läsaren eller sig själv, och ibland lägger han ut onödiga snubbeltrådar. Intrigen är ofta lika stillastående som atmosfären på skolan. Föreståndarens hemsnickrade tolkning av islams läror inbegriper änglar och en smula magisk realism som inte riktigt kontextualiseras.

 

Inte heller lyckas de övriga flickorna på skolan bli mer än stereotyper (”den första flickan”, ”den andra flickan”, och så vidare). Men porträttet av Nadine är desto mer oförglömligt. Hon bär romanen på sina späda axlar, och det tema som mer än något annat framträder handlar om hjältemod.   

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 31/8 2023)

Om uträkning av omfång, Solvej Balle, översättning Ninni Holmqvist, Wahlström & Widstrand

 

En av litteraturens bästa inledningsmeningar står Jeanette Winterson för: ”This morning I noticed there was one room missing.” Tyvärr lever resten av novellen inte riktigt upp till det löftet. Nu har jag läst Solvej Balles roman Om uträkning av omfång. Den vann Nordiska Rådets litteraturpris förra året, och jag tänkte först läsa den på danska, men inväntade denna översättning, till stor del för att den skickliga Ninni Holmqvist har stått för arbetet att ge oss den på svenska.

 

Det är den första delen i en utlovad septologi, alltså sju böcker. Den skandinaviska litteraturen domineras just nu av ambitiösa serier, skrivna av exempelvis Jon Fosse, Karl Ove Knausgård och Ursula Andkjær Olsen. Handlingen låter sig enkelt summeras: Tara Selter bor tillsammans med sin man Thomas. De handlar med antikvariska böcker för samlare. Hon har fastnat i tiden, och vaknar varje morgon till samma dag: den artonde november. Det låter bekant om du har sett Bill Murrays uppleva något liknande i filmen Groundhog Day.

 

När vi kastas in i handlingen har 121 dagar gått. Hon håller räkningen i en skrivbok, där hon noterar sina iakttagelser. Men har 121 dagar verkligen gått? I själva verket lever hon i ett limbo-tillstånd, och titeln utpekar något av hur upplevelsen är något som inte går att förstå men som kan tolkas ändå. Hon brände handen den första dagen, och såret läker men tiden går ändå inte vidare. Den har ”gått sönder”. En hastig fråga infinner sig: är hon galen? Är hennes tillvaro en mardröm eller en befrielse? Och handen på hjärtat: rannsakar vi oss riktigt noggrant kommer vi inte heller undan misstanken att varje dag i grund och botten ändå är densamma som gårdagens.

 

Balles stil är prydlig, men det stillsamma och nästan avmätta tonläget balanserar på en avgrunds rand. Det är ett skrivande som utforskar ett stort kanske, och det är förstås det vi ska ha litteraturen till: den ska pröva också det som ter sig knäppt. Då blir det en roman som undersöker det möjligas domäner, och anför filosofiska idéer kopplade till verklighetsuppfattning och identitetsförlust.

 

Den bra litteraturen måste kunna hantera både tvekan och tvärsäkerhet med lika stor srespekt. Det vi lär oss av Balle handlar om hur tunn gränsen är mellan det normala och det bisarra, att vi måste rusta oss för

 

en vetskap om att allt kan förändras på ett ögonblick, att det som inte kan hända, som vi absolut inte förväntar oss, ändå är en möjlighet. Att tiden stannar. Att tyngdkraften upphävs. Att världens logik och naturens lagar bryter samman. Att vi måste inse att våra förväntningar på världens konstans vilar på ett osäkert fundament. Det finns inga garantier, och bakom allt det som vi till vardags uppfattar som säkert ligger osannolika undantag, plötsliga bristningar och otänkbara lagbrott.

 

Även i situationer där vi inte känner igen oss skapar vi ett behov av förklaringar, och Tara anstränger sig verkligen för att förstå sitt unika läge. Vi som läser dras in i hennes alltmer förtrollande resonemang, som hela tiden söker sig mot logiska analyser och skarpa slutsatser. Det människan är bäst på är kanske anpassning, vår enda överlevnadsinstinkt som inte klickar i utsatta omständigheter. Tara testar olika förklaringsmodeller, men det går så där när hon försöker förlita sig på naturvetenskapliga modeller. Hon tar oss tillbaka till den blockerade tidens inledningsfaser. Det som sker under en dag suddas ut när nästa anträder.  

 

Enligt Milan Kundera vet en bra roman mer än sin författare. En riktigt bra roman vet även mer än sin läsare, vill jag tillägga. Vissa romaner har en förmåga att aldrig hejda sina inledande löften. Solvej Balles Om uträkning av omfång är hajpad, och här väntar jag förgäves på att den ska tappa i intensitet och kvalitet. Efter drygt hundra sidor blir den faktiskt bara bättre och bättre, och jag läser med stigande förundran och beundran.

 

Det brukar sägas att filmen endast har två genier: Luis Buñuel och David Lynch (oroa dig inte, litteraturen har också bara två genier: Sapfo och Clarice Lispector). Det är ett gott betyg åt Balles roman att den inte i första hand framkallar jämförelser med motsvarande böcker utan snarare filmer, så som de görs av Lynch och Buñuel. För allt del finns det något av de neurotiska kvinnor som huserar i Marlen Haushofers klaustrofobiska romaner också i den här romanens Tara, som liksom dem är fången i sitt hus, i sin dag, i sin existens.

 

Men det förblir svårt att genrebestämma denna suveräna roman, som rör sig mellan skräck och äventyr och psykologi och filosofi. Den inbjuder till allegoriska tolkningar, men jag blir osäker om det är Balles egentliga syfte. Det är en relativt kort roman, men hon utnyttjar utrymmet maximalt, och trots en hel del upprepningar blir det aldrig någon stagnation eller ens utplaning. Den bara väller fram, denna ordinära kvinna med ett så extraordinärt predikament. Fortsättning följer redan i höst, men att förlaget valt att sätta recensionsdatum för del två till 23/11 och inte 18/11 är en lapsus. 

Ingen dal djup nog, Hanna-Linnea Rengfors, it-lit

 

Efter att ha debuterat 2020 har Hanna-Linnea redan publicerat sin fjärde bok. Det är raskt marscherat, och eftersom hög produktivitet automatiskt beläggs med misstro (Lex Joyce Carol Oates) kan det vara på sin plats att redan här slå fast att alla böckerna är formidabla. Rengfors har helt enkelt en ambitionsnivå som effektivt städar undan oaktsamhet och fadäser.

 

Ingen dal djup nog heter den nya romanen, med en titel som eventuellt slår sig i slang med en textrad ur Marvin Gayes hit ”Ain’t No Mountain High Enough”. Länge är jag oviss vad för slags roman det är: en kärleksroman, eller en postapokalypsroman, eller en krigsroman – eller bara en roman om överlevnad? Berättelsen följer två personer: svenska Kari och danske Rasmus. De träffas och har sex, och skiljs åt. Sedan växlar romanen om och sopar undan alla förutsättningar, men hur går inte att berätta här utan att spoila för mycket.

 

Kari (riktigt namn: Cherry) bor isolerad i en dal på landsbygden tillsammans med sin gamla mor, och åker till ett Danmark i beredskapsläge för att träffa Rasmus. Han är en poet som har slutat skriva. Att det är något sus över honom är uppenbart: han bor med sin fru Mette och tre döttrar Leonora, Luna och Liv, och de har inget emot att Kari bor där i tre dagar och umgås med dem. Kari är en typiskt oansenlig panelhöna, tystlåten och timid och osäker på hur hon ska agera i sociala miljöer, som hon beskrivs på ett foto, med ”de skrämda lite skelande ögonen, som om hon hellre hade stirrat in i en gevärsmynning än i en kamera.” Hon plågas av en fruktansvärd huvudvärk vars upphov länge hålls i det fördolda.  

 

Rengfors sätt att berätta är helt unikt: det är beräknande och kallhamrat, men aldrig spekulativt. Hennes blankslipade prosa skär vassa snitt mellan cynism och omsorg. Det är också omsorgsfullt och detaljerat återgivna miljöer, med en utsökt känsla för platsers egenart. Med en väl förvaltad trygghet i berättarrösten skapar Rengfors en helt fiktiv värld som samtidigt är starkt verklighetsförankrad. Det är en värld där förfallet har satt in, med utflyttning och nerlagda butiker i Karis närmiljö, och närvaron av militären i det Danmark hon tillfälligtvis visas i.

 

Romanen turas om att följa Kari och Rasmus, där informationen pytsas ut i nästan frustrerande små doser, som får det att kännas som att man hela tiden vet för lite. Länge hålls vi på halster, och överlag är det mer återhållsamt berättat än i den förra romanen, Tillsammans i mörker. Redan där fick vi lära oss hur nära Rengfors alltid har till våldet, och även här visas nära samband mellan våld och sorg. För det här är i många stycken en sorglig historia: en berättelse om världens upphörande, förvisso, men också om avstånden mellan människor, om de oundvikliga svek som sker, i något slags gränsland mellan det som planmässigt utförs och det som bara uppstår. Rengfors förmedlar det flyktiga i allt som andas lättnad: ”Sorgen, som när som helst faller ner över en, som en takväv som ger vika.”

 

Och samtidigt handlar det om de starka band som kan knytas mellan människor; det som måste vara det starkaste som finns, alltså de känslor som existerar mellan oss. Rengfors gör ovanliga prioriteringar i sitt sätt att berätta, och resultatet är en slags exakthet i skevheten. Det krävs tålamod att ta sig an en berättelse som så länge håller på sitt huvudsakliga ämne, men det blir lite som att följa hur en målning växer fram från de första prickarna i mitten av tavlan, som sedan fylls på med allt starkare känslor (jag menar färger), tills det mönster som uppstår bildar något som inte direkt är vad du hade förväntat dig.

 

Och nog behärskar Rengfors hela känslospannet: därför innehåller hennes roman all den tänkbara åtrå och skam och oro och längtan och förvirring som ett liv kan uppbåda. I den här romanen exponeras några osympatiska inslag i vårt samhälle, och det väcker en del obehag att ta del av det så oförblommerat. Det är omtumlande med ett par hisnande plot-twister som visar en ojämförlig författare, där det faktiskt är onödigt att söka själsfränder. För vem skriver romaner så här i Sverige på 2020-talet?

Jag är ingen mördare, UKON, Norstedts

 

När Richard Nixon (”Tricky Dicky”) yttrade de famösa orden ”I am not a crook” borde han ha vetat bättre. Likaså den svenska moderatpolitikern med efternamn Herrey som blev kränkt när han fick frågan ”har du slutat slå din fru”. Alla med rudimentära kunskaper i politik förstår att det är ett klassiskt exempel när någon vill påpeka det orimliga i någons krav. Men politiker är notoriskt oskickliga på retorik (en eufemism för att de är dumma i huvudet).

 

När UKON ger sin nya diktsamling titeln Jag är ingen mördare hajar förstås en van läsare till. Inte Herreysbrorsan då, för han bara nickar bekräftande. UKON (Ulf Karl Olov Nilsson) har hållit sig undan från poesin i cirka tio år, då han släppte den kryptiska frågeboken ? 2013. Under tiden har han sysselsatt sig med att bland annat översätta Emily Dickinson och skriva essäer. Hans tillvaro kan te sig flyktig; den kan också te sig konsekvent inriktad mot det förundransvärda.

 

Boken är indelad i tre delar, som med viss riktighet kan sägas följa ett förlopp från födseln till döden, med en del som symboliserar det som finns mittemellan (i det här fallet, en freudiansk Blåsa – glöm inte att den här poeten ägnar sig åt ett värv som psykoanalytiker). I den första delen finns en uppdatering av Tage Danielssons klassiska dikt ”Livet är kort”, den med alla förkortningar. UKONs version är ambitiösare, för att inte säga överlastad. Lyckligtvis finns det en notapparat som pedagogiskt redogör för de 35 raderna. Danielssons dikt var ämnad att framkalla en skrockande reaktion, medan jag misstänker att UKON hellre efterlyser ett snett leende.

 

Någon med illvillig agenda skulle väl kalla denna dikt och några andra för språkmaterialistiska. Låt gå för det, men det kan kvitta vad uppsåtet är när resultatet är så fröjdefullt, och etiketter begränsar och stänger alltid inne, när UKON är allt annat än trång och begränsad. Låt mig bara ge några nedslag i en dikt som ska förklara några av det 21:a århundradets fenomen: ”Prinsen är kortversionen av prinsessan, kungen av kattungen och Adam bor i madame. […] Onani är en ersättningsaktivitet för skolans förbud att fingra på sin telefon. […] Sök upp en olycka och gör den till din.”  

 

Som vi lärt känna honom sedan tidigare: det här är roligt, ibland hejdlöst, ibland med viss sordin. UKON skriver med en humor som tar stora skutt över en avgrund. Han anlitar en skräckinjagande symmetri, för att tala med William Blake. UKON och Blake har en del gemensamma beröringspunkter, genom att vara i besittning av ett intellekt som ibland går överstyr men fortsätter träffa rätt i sin omvärldsanalys. Blakes dikt ”London” är kanske den allra bästa indignationsdikten, och det finns drag av indignation också hos UKON.

 

Detta illustreras till exempel i några dikter som parodierar företags hemsidor där de klistrar in sina kunders omdömen. UKON fabricerar några sådana och får dem att låta helt autentiska, bara en inte tar hänsyn till att det handlar om ”Handgranat AB”, ”Dödshjälp AB” och ”Diktsamling AB”. Ett annat av de lyckosamma experimenten summerar vad man har att vara glad över när man inträder ett nytt årtionde, från femtioårsdagen och framåt:

 

När man fyllt femtio får man vara glad

för vartenda decennium till man får leva.

 

Och när man fyllt sextio får man vara glad

för vartenda år man får.

 

Och när man fyllt sjuttio får man vara glad

för varenda månad man får.

 

Och så vidare. Den går till hundratjugo, och det är väl bäst att stanna där, när man får vara glad för varenda sekund, med tanke på att världens äldsta människa någonsin dog vid 122 års ålder. Men dikten fortsätter på nästa sida, och det blir förstås så knäppt det bara kan bli när tiden ska krympas sju gånger till. I det här fallet besvaras frågan ”hur slutar dikten?” med ett lite försynt ”för sent”.

 

Ändå tror jag det är ett misstag att enbart betona det absurda hos UKON. När han är som roligast håller han sig i en tradition med anor bakåt till Killinggänget och Joakim Pirinen. Liksom dem saknar UKON beröringsskräck för det mesta som andra nog kan uppfatta som pinsamt eller kontroversiellt. Då kan han hämta lika mycket energi från floskeln som från aforismen. Så vävs det absurt vanvettiga samman med det friskt vederhäftiga, i en fnissets poetik.  

 

Risken med denna metod är att när allt kan sägas upphävs alla naturlagar. Tvångstankarna och barnsligheterna tar kanske något för mycket av utrymmet här och där, där det gränslösa blir något av ett självändamål. En av dikterna jabbar med självironin och jobbar med boxningsmetaforer för att gestalta tillvaron som poet:

 

Vadå ge upp? Är du dum i huvet!

Vadå ringvrak? Du är glödhet!

Läs lite dikter av andra och sno det bästa!

Ta nån bra dikt och byt ut verben!

Hur svår kan det vara!

Vadå vidrig rädsla för att uttrycka dig dåligt!

Vadå avgrundsskräck för att göra bort dig!

Skit i det! Gör det kassa till nåt bra.

 

Det här är en bok med många höjdpunkter. Vårt svenska poesiklimat mår bättre med en aktiv UKON, och den här boken är generöst tilltagen med ganska många tillfällen att både flina och grina. Ytterligheterna kommer samman också i en av de avslutande dikterna, som i tretton kapitel (prosadikter om du så vill) återger olika versioner av hur man kan slösa bort sitt liv: på pengar, på oro, på Hegel, på fotboll, på poesi – och på kärlek. Det är en dikt som biter hårt.   

Yra, vakna! En solskenskoreografi, Anna Hallberg, Bonniers

 

Det tillstånd som kännetecknar poeten Anna Hallberg har med motstånd att göra: opposition och revolt. Så ska väl också poeter vara, sådana som inte jamsar med eller är inställsamma. Hennes nya bok heter Yra, vakna! En solskenskoreografi, och bygger vidare på de tidigare sju böckerna som utkommit med cirka tre års intervaller. Vad den första hette? Friktion. Och denna friktion, detta tuggmotstånd – all poesi är al dente – kvarstår.

 

Solen verkar passande nog ha blekt omslaget och inlagan, och det finns en gul sida som kan vikas in för att omsluta – skydda? – innehållet, med en kolofon som också den är dold, men uppdagar för den som efter viss möda letat att snillet Nina Ulmaja har formgivit den sobert vackra boken med sitt retroartade omslag, med en tydlig 70-talsvibe över typsnittet. Boken är också hög som ett hus, och det behövs, när Hallberg så uppenbart vill göra mesta möjligt av boksidans potential. Men nog av okulärbesiktningen av det yttre, vad ska sägas om det inre hos denna bok?

 

Jo, Hallbergs poesi fortsätter att vara ett skapelseberättande i presens. Om den förra boken, Under tiden, skrev jag så här i Dagens Nyheter: ”Anna Hallbergs poesi är både lättillgänglig och svår. Eller så här: den har en hög tröskel, men man svingas upp där med lätthet.” Denna känsla kvarstår också. Det är inte helt lätt att läsa dessa dikter, men förresten jag tar tillbaka det, för det är faktiskt inte svårt alls. Hallberg rör sig elegant mellan det allvarliga och det lekfulla, men hon skiljer inte på dessa påstådda antiteser.

 

Titeln kan utläsas som något implicit romantiskt, inte minst i utropstecknet som väcker associationer till främst Stagnelius. Men det torde faktiskt vara i Lidners pjäs Eric XIV det ordagranna citatet härrör ifrån: ”Af nöden folket lär at ur sin yra vakna”, som det står (denna sökning sponsrades av Litteraturbanken). Någon fullblodsromantiker vill jag nog inte kalla Hallberg, utan mer som någon med ena benet stadigt i det traditionella och det andra fast förankrat i det moderna. Så tillåts hon lattja med några av Karin Boyes mest bekanta rader, från dikten ”I rörelse”: ”ge upp ge upp / och dagen gryr / ändligt ja”.

 

Med hjälp av några välsvarvade allitterationer skapar Hallberg sin klangvärld, där begrepp som ”stam och sten […] världen virvlar […] skallens skal” kopplas ihop med vokaler som gör dikten ljuvligt ljudbar. Till det kanske svårtillgängliga hör att hon så gärna arbetar med kollage, låter olika stilarter avlösa varandra, som centraldikten och scenanvisningen, för att bara nämna två. Men i korthet skrivs en berättelse fram om Maria, som ingår i en dialog med sex figuriner. Om det låter krångligt beror det bara på ovana: att läsa den här boken gör att din blick får löpa över boksidan ibland,

 

med en vackert finurlig överklivning från ett uppslag till nästa, där ”farligheten i” fullbordas med ”steget”, där detta steg ju tagit ett bokstavligt kliv. Och till det gula hör inte bara den sol som finns i undertiteln, utan också lejonet, äggulan, pisset, och en del annat som ger dikten ett gult skimmer:

 

Varmt brandgult över fältet. Som pastellkrita. Gul och orange över varandra. Hela pappret. Vitt och gult. Rött och gult. Lager på lager så att färgen står ut. Stor och varm och bred är den, en gul djupnad som strålar ut och värmer. Den ska jag följa. Går jag bara mot den gula / färgen blir det bra. Jag är den som följer solen. Letar efter den. Lyssnar in den. Som ett nystan rullar jag in den mot kroppen.

 

Men ett kursiverat stycke som det ovan är otillräckligt för att du ska få en adekvat uppfattning om hur det är att läsa Anna Hallberg. Hon växlar mellan dröm och hopp, mellan manual och dialog, mellan utopi och besvär, och når sällan fullständiga lösningar på de dilemman som uppstår. På så sätt går hon realismens ärende: att nedteckna livet så som det verkligen ser ut. Så ska väl också de olika skrivarterna förstås, att våra liv ter sig just så här splittrade mellan olika intryck, söndrig och fragmentiserad. Då ges tillträde till hela färgskalan av känslor:

 

Om jag vore kopplad till solen som en hund, det kan man ju tänka, då är det generöst att kopplet är slakt. Att jag får springa som jag vill, litegrann, omsorgen i det. det är en bra tanke som smakar hemlagad mat och rengjorda hyllor. Ändå känns det som en fattig livsuppgift, att vanka omkring bara, med ett snöre i handen.

 

Hallberg rör sig också mot både det konkreta och det eteriska, och det om något är en lära som romantiken gjorde till sin. Därmed uppnår hon en spännvidd och dynamik som måste kallas mångsidig. Det är imponerande hur hon hela tiden hittar nya skepnader åt sina dikter, där djup görs till yta – och vice versa. Hon fortsätter med sitt pågående arbete, att inreda sitt egna rum i det poetiska bygge som kallas vår poesihistoria, med en klar håg mot det samtida.

 

Boken börjar med ett lugn som inte direkt infinner sig utan mer kraschar in i ens liv. Sedan vidtar det vakna yrandet och livfullheten. Och många bollar hålls i luften när Hallberg söker både splittring och enhetlighet. I dikterna infiltreras vardagens trygghet av något som inte genast väcker oro, men upplevelser som överrumplar, övermannar och överhopar.   

Grattis Kerstin Ekman, 90 år i dag

[För många år sedan ombads jag skriva en text till Salongens temanummer om Kerstin Ekmans bok Herrarna i skogen från 2007. I dag fyller Ekman 90 år, och här kommer min text i återbruk.]

 

 

Herrarna i skogen (3)

 

I botten av oss sägs det att vi människor är lika. Jag tror inte det är sant. Likheterna tycks mig mer sitta i ytskiktet. Olikheterna på djupet visar sig inte så brått. Blir man varse dem förstår man allt mindre om sig själv. Kerstin Ekman, Herrarna i skogen

 

den här skogen då, eller nästa
där det ler så mörkt, där du ser skogsögat
öga mot öga: ditt borttappade
där människan blir främlingen också inför sig själv
och du inte lyssnar när skogen talar
för när du lyssnar tappar du bort dig
tilltalar dig och du lyssnar - - - eller inte lyssnar
vad är skillnaden
här - - - går du inte vilse
går du? hör du? det är skogen,

blir du rädd för det mörka leendet
det som också ler inom dig
hon somnar i skogen, jag vågar inte för
jag vaknar någon annanstans
hon hittar en vän i mörkret - - - det finns ingen - - - vän
inne i skogen, ingen som håller dig i handen
jag håller dig i handen
från huset in i skogen, från det farliga till det farliga
vad är det då du gräver ned i diket - - - det blänker så skarpt
(vad) finns? finns du? - - - inte längre
är du rädd för dig själv - - - vad du bär på
tystnaden: den är inte din, den här skogen
med sin bortkollrande tystnad
som låter dig träda in och du träder in
där döden blåser ut dig
som bråte utslängd i skogen att upphittas - - - bilderna
går ned sig i myren
skogen, vill den dig något, vad vill den då
att den inte vill dig något
lämnar dig i fred - - - med din egen tystnad

 

Jag vet faktiskt inte vad en skog är. Ordet svarar inte mot någonting i sinnevärlden. Varje skog är skogar. Kerstin Ekman, Herrarna i skogen

 

(Också publicerad i Salongen, 2008)

Min bokvärld, Kerstin Ekman, Bonniers

 

Kerstin Ekman fyller 90 år i dag. Hon kunde ha skrivit en självbiografi, men väljer att smyga in sina minnen i en essäbok om läsning i stället. Min bokvärld täcker en personligt kurerad litteraturhistoria från Homeros till Cora Sandel. De stopp hon gör är relativt förväntade för den som följt denna författare genom åren. Så här finns förstås en essä om Doris Lessing, en om Thomas Mann, en om Moa Martinson, och så vidare. Eyvind Johnson? Han får två essäer, så klart.

 

En överraskning är möjligen Ray Bradbury, som fortfarande räknas som sf-författare i Sverige, och här får en läsning som är för kort för att ge avtryck. Däremot ägnar hon tillbörligt utrymme åt exempelvis dubbelfiluren Carl Jonas Love Almqvist, vars Amorina får en exemplarisk läsning. Essäer om Albert Camus och Henrik Ibsen piggar upp, även om det inte alltid behöver innebära radikala nytolkningar av verk som Den första människan och Peer Gynt. Och inte minst Emily Brontës stormiga Svindlande höjder ges en mycket fin läsning.

 

Det finns gott om stunder där Ekman med kunnig blick bidrar med kunskap av inte helt väntat slag. Antikens läsare torde ha haft oändligt tålamod, menar hon, när de lyssnade på de långa sångerna i eposen Iliaden och Odysséen. På sätt och vis har läsning i vår tid inneburit en återgång till forna tiders lyssnande, när ljudboken har slagit an i så hög grad. Men vår tids lyssnare ägnar sig gärna åt annat under tiden – städning, shopping, matlagning – så hur var det nu med tålamodet?

 

En bärande tes i Ekmans texter är att en roman ska börja in medias res, alltså mitt i handlingen. Med skammens rodnad på kinderna erinrar hon sig några av de egna böckerna som började med prologer. Men är detta verkligen en bra regel? Liksom alla (typ!) regler skriker den efter undantag. Det är också underligt att hon betvivlar att systrarna Brontës pappa skulle ha tillåtit dem att läsa de berömda och beryktade gotiska romanerna, när det gotiska är ett så uppenbart inslag i deras böcker, och inte minst i de noveller de skrev när de var tonåringar.

 

Hemtamt rör sig Ekman i sin bokvärld, där det finns mycket att inhämta. Goda råd: gör dig inte av med böcker, för du kan behöva läsa om den när du som minst anar det. Den här boken är rik på sådana omläsningar, som hör till det bästa med läsningen, att det sällan räcker med att läsa en bok en gång. Hon växlar och gör det till en maskerad självbiografi, där tvärsäkerhet och tvivel vävs samman till en utsökt kombination.

 

Möjligen saknar jag de riktiga djupdykningarna, men formatet tillåter sällan sådana extravaganser. I stället kan vi följa en kunskapspositiv, nyfiken och pigg blick på de litterära verken. En del saker kan överraska, som att det var först nyligen hon läste Sofokles Kung Oidipus. Hur kan en vettig människa under så lång tid beröva sig själv nöjet att läsa detta sublima mästerverk? Och det var först efter Ebba Witt-Brattströms bok om Moa Martinson som Ekman bestämde sig för att publicera sin bok Knivkastarens kvinna (rekommenderas starkt!), som hon länge haft liggande och tyckte var för privat.

 

När Ekman besökte författarutbildningen på Biskops Arnö undrade hon mest vad de gjorde där, för de tycktes henne redan kompetenta nog att skriva böcker. Hennes egna råd är genialiskt i sin enkelhet: skriv tillräckligt bra böcker. En av essäerna handlar om hennes korta sejour i Svenska Akademien, med några syrliga kommentar riktade mot somliga av ledamöterna, men också ett och annat som är åt det mer positiva hållet. Säga vad man vill, men nog finns det roliga passager också här: ”Jag tror att en del har mördat för att få komma med på Nobelfesten. De har i alla fall den minen.”

 

Det här blir en vacker bok med utsökt valda bilder som illustrerar mycket av det som tas upp i texterna. En fin egenhet är de fyra prickar som ramar in vardera bild: dessa uppfattar jag som de hål som uppstår när man satt upp något på väggen. Det är en fin inramning till denna djupt personliga bok. Ekman har en position i svensk litteratur där hon kan göra vad hon vill. Och innebär det en coffee table-bok om läsning och det varaktiga förhållandet till älskade böcker, vem är då jag att protestera?  

Hudens avigsida, Jeferson Tenório, översättning Örjan Sjögren, Tranan

 

Henrique är lärare i litteratur i det brasilianska skolsystemet. Eleverna är mindre än måttligt engagerade. Han har ett misslyckat äktenskap bakom sig, och en tjugotvåårig son, Pedro. Det är Pedro som berättar historien om pappan i Jeferson Tenórios roman Hudens avigsida, som är den första av hans romaner att översättas till svenska.

Namnen Henrique och Pedro är sekundära. Här riktar sig sonen till ett ”du”, som då är fadern. Men att det är en roman om en far är inte ens halva sanningen. Dels handlar det i inte obetydlig utsträckning också om mamman, och dels rör sig romanen med ett allt starkare fokus mot områden som berör fattigdom, rasism och drogmissbruk. Det blir en roman som verkar på flera nivåer: både som ett inkännande psykologiskt personporträtt, och som en kritisk samhällsskildring.

 

Tenórios syfte blir att skriva en krönika om pappan, där han minutiöst återskapar dennes liv. De relativt korta kapitlen är skrivna utan styckesindelning, en stilistisk egenhet som skärper ens sinnen och underlättar den egna inlevelsen. I den avslutande delen intensifieras kapitlen genom att vara korta som prosadikter. Här ska inte spekuleras i vad som är fiktivt och vad som är biografiskt; jag nöjer mig med att konstatera att författaren i bokens korta tacklista nämner mamman men inte pappan. Just saying. Det som liknar spekulation kan också vara en fråga om total inlevelse.

 

Som förklaring på vad rasismen åstadkommer visar Tenório genom att demonstrera pappans insikt: ”kroppen överväldigades av passivitet”. Definierad som svart upplever han hur dörrar stängs och hur misstankar föds – det här är en roman som också visar med vilken självklarhet rasismen normaliserar förföljelse, och dess orättmätiga konsekvenser. Utan att det blir inklistrat får rasismens pionjärer Carl von Linné (svensk botaniker och artbestämmare) och Johann Blumenbach (tysk zoolog med böjelser för hudfärger) sina fiskar varma.

 

Det är ett intimt porträtt av en mansfigur i dagens Brasilien, ett människoöde som inte alls ter sig främmande eller annorlunda, och med en osäkerhet som delas av far och son, en ovilja att såra och just av den anledningen sårar desto värre. När livet är avskyvärt får en ta fasta på den kärlek som kommer i ens väg utan att syna den för mycket i sömmarna. Bilden av samhället är inte så gynnsamt, med starka inslag av rasism och misogyni. Och var lärare verkligen det bästa han kunde bli? Hans bild av det brasilianska skolväsendet väckte åtminstone i mitt lärarhjärta en viss igenkänning (du kan hoppa över det här stycket om du inte är lärare):

 

Enligt dig placerade sig föräldrasamtalen högst upp i rangordningen, ingenting kunde jämföras med föräldrasamtalens alla bortkastade timmar. […] När man börjar ett föräldrasamtal öppnar man dörren till ett sinnessjukhus, brukade du säga. Då förvandlas man till en sorts psykolog eller psykiater, inte till eleverna utan till föräldrarna. Kanske är det för att jag genom dig fick uppleva allt detta som jag aldrig har övervägt att bli lärare. Att ha sett dig ständigt bekymrad när du rättade prov och uppsatser, när du klagade på skolbyråkratin, klagade på de ouppfostrade eleverna, klagade på skolornas brist på struktur och klagade på föräldrasamtalen, fick mig de facto att avstå från alla tankar på att någon gång gå in i en skola i egenskap av lärare.

 

Jag kände mig bitvis aningen ställd när jag läste, osäker på hur jag skulle hantera berättartekniken som rör sig så ostrukturerat över olika tidsplan, där pappan och sonen verkar leva i olika universum. Det blir också kaotiskt när fokus ibland ligger på pappan och ibland på mamman, och stundtals också på sonen, som dock mestadels är en bifigur i sammanhanget. Men Tenório märker när han går på tomgång och lägger då varje gång in högsta växeln i sitt skrivande, och det är en högintensiv roman som trots tempot ändå behåller förmågan att uppfånga nyanser och skiktningar i sitt ämnesinnehåll.

 

Det är många trådar att hålla i för Tenórios allvetande berättare, och det är ett gott betyg till romanen att den trots det inte blir snårig eller att mönstret blir diffust. Som författare uppmuntrar Tenório ett stort risktagande, och stilen går åt det hypnotiska hållet. Så här kan också en roman se ut, verkar han vilja säga. Det som till en början ter sig excentriskt normaliseras också under läsningens gång, och då kan jag inte konstatera annat än att ”jaha, så här kan en roman alltså också se ut … hm, fler författare borde skriva med lika hög insats”.

Ny poesi 2023, [red] Daniel Albertsson, Liv Gingnell, Göran Hjalmarsson, Petter Malmberg, Rebecca Stråhle-Wolke och Fredrik Wollentz, Vendels förlag

 

Det här var ett bra initiativ! Vendels är ett av de förlag som håller liv i och vitaliserar den svenska poesiscenen, och ger nu ut en antologi med debutanter. Det uttalade målet i Liv Gingnells förord är att gå i Brombergs fotspår, de som under 10-talet gav ut fyra Blå blixt-antologier, där många stjärnor föddes: Lina Hagelbäck, Hanna Riisager, Maxim Grigoriev, Iman Mohammed, Elis Burrau, Daniel Mårs, Lisa Zetterdahl.

 

Samt inte minst Jonas Gren och Lisa Gidlöf, som båda gett ut böcker på just Vendels. Ny poesi 2023 innehåller 31 namn – det är många potentiella stjärnor här, kan jag utlova! – och tiden får väl utvisa vad som månde bli. Mönstret som framträder efter läsningen är åt det brokigare hållet, och det är förstås som det ska vara: poesin är en form som uppmuntrar egenheter, något som flera av poeterna här tar fasta på.

 

Därmed är det allt som oftast ett eget uttryck som går att följa genom var och ens olika bidrag. Ibland naggande goda smakbitar, ibland så välsmakande att det är frustrerande att det bara blir en handfull sidor. En av de allra mest spännande ligger allra först i startblocken. Emma Kanckos skriver spännande och originellt, och att hon är finlandssvensk är ingen förvånande upplysning: hon skriver experimenterande, och förvaltar olika stadier och stilarter.

 

Hon är en av de utpräglade rösterna här. Kruxet är att stil är i sig avvikelse (Anders Olssons definition), men får inte bli för extrem i sitt avsteg: viss normalitet är också värdefullt. En poet som balanserar dessa ytterligheter bra är Azadé Azad, ett namn värt att lägga på minnet. Hon är bra i enskildheter (”Minnen rinner ut inifrån, fyller oss”), men skapar också ett språkkänsligt narrativ med en omsorgstagande modersfigur.

 

I Sofia Klittmarks främmandegörande dikter påminns vi om att en av poesins ädlaste uppgifter kan vara att väcka oro. Christian Losell vågar närma sig såret i oss alla med några dikter som gestaltar smärtan i att vara vid liv: ”varenda en av oss blöder / varenda en av oss är ett plåster”. Christina Gratorp skriver med en tung sävlig rytm med obönhörliga kadenser, med det ofrånkomliga som resultat.

 

I samlingen finns ett par poeter som skriver åt det mer traditionella hållet, och de är också bra. Anna Roosvall håller ett ovanligt starkt bildspråk levande, och Lotta Ekström skriver fint om modernt skogsbruk och det som håller på att gå förlorat:

 

Jag skulle vilja visa dig

hur tystnad låter

i en snötung skog

hur älgen stannar

bakom frusen stam

hur nötskrikan härmas

        ännu lite till

 

Nils Vonberg har bra känsla för ordens klang, och hans dikter låter oerhört bra, med en kantig ljuvhet inom räckhåll. Latifa Gharbi skriver med en dragning åt det smågalna, som det är svårt att inte tycka om. Karin Råghall har det kanske mest fyndiga bidraget, där centrum och periferi battlar om diktjagets uppmärksamhet. Det är gripande och fyndigt:

 

Inlandet: vill du gifta dig med mig?

Staden: jag kan tänka mig en älskare

 

Inlandet: jag vet inte vad jag ska tro om dig

Staden: vet du vad du går miste om?

 

Staden: vad vill du egentligen?

Inlandet: stanna hos mig

 

En del samhällskommenterande dikter finns förstås i samlingen, och något färre som ägnar sig åt navelskåderi. Som om det vore något fel med det! Tvärtom, kanske fler borde ha vänt blicken inåt i stället för utåt. Det är förstås intressant att ta del av omvärldsanalyser, men inomvärldsanalyser är ett eftersatt område. En del av dikterna fastnar i osäkra levnadsvillkor. Lisa Karlsson Blom har den rätta självmedvetna inställningen: den stolta hållningen kan ta henne långt. I Anna Carléns dikter samspelar yttre och inre värld, där samhällsinriktningen ställs jämte familjekretsen.

 

Även med rätt högt ställda förväntningar är det här en högkvalitativ bok. Förvisso är poeterna amatörer, och ställvis finns en viss fumlighet. Men överlag är det dominerande intrycket ändå en oväntat hög professionalitet. Ibland blir dikterna beklagligt konkreta och bokstavliga, men den avsaknade glansen kan nog putsas fram med lite mer tålamod. Det kan nog ursäktas att rastlösheten då och då gör våld på grammatiken, men å andra sidan, det tål nog språket.

 

Men vad är en poet, egentligen? När blir dessa texter poesi? Svensk Ordboks exemplariska definition av poet: ”en person som (regelbundet) skriver poesi”. (Här gillar jag parentesen.) Och poesi då? Jo, ”skönlitterär diktning i bunden form”. Hm, enligt den boken är ingen här poet, eftersom den bundna formen är satt på undantag. Om poesi förr var den mest elitistiska genren har den nu blivit den mest demokratiska och tillgängliga genren. Sannolikt ändå den mest slutna. Dålig prosa kan leva, men det finns inget mer livlöst än en dålig dikt.

 

En poet är den som ser på världen poetiskt, skulle en mer adekvat definition lyda. Som Selma Lagerlöfs exempel med Gösta Berling, som visar att det går att vara poet även utan att skriva poesi. Min anspråkslösa spådom är att det går att plocka fram den här boken om tio år och se vilka som då (regelbundet) skriver poesi, och vilka som nöjer sig med att vara en Gösta Berling i tillvaron, och lever poesi. Det är inte illa det heller.

För att ta sig ur en rivström måste man röra sig i sidled, Mikaela Nyman, Ellips

En rivström (ibland kallad ripström) uppstår nära stranden med brytande vågor, och är en stark och smal ström som rinner bort från stranden. En simmare som fastnar i en sådan gör ofta misstaget att försöka simma direkt mot vattenflödet och tröttar ut sig, i värsta fall med drunkning som följd. Informationen från olika källor – inhämtad från internet – är sparsmakad och förefaller oftast vara AI-översatt från engelska.

 

För att ta sig ur en rivström måste man röra sig i sidled heter Mikaela Nymans nya diktsamling, och titeln verkar vara sanningsenlig. Nyman har en ovanlig bakgrund: född på Åland och bosatt i Nya Zeeland, skriver böcker på engelska och svenska, och utkommer på det finska förlaget Ellips. För tre år sedan nominerades hennes senaste diktsamling När vändkrets läggs mot vändkrets till Nordiska Rådets litteraturpris (Monika Fagerholm vann).

 

Den här bakgrunden ger Nyman andra referensramar, andra hållpunkter. Hon skriver från en plats som skiljer sig från det ingrodda och kanske lite instängda. Det gör dikten originell. Och Nyman söker inte heller i första hand förståelse i ontologisk mening. Språket eroderar, hackas sönder i snedstreckens otåliga rytm, och dikterna kretsar kring olika uppmaningar, där samtiden (verkligheten) blöder in i det skrivna, som några bistra pandemi-påminnelser:

 

Rugbymatcher klassas nu som högriskaktivitet

 

inte på grund av blomkålsöron / brutna näsor / spruckna ögonbryn / allt blod som strittar / hepatit och HIV / hjärnskakningar / knäckta ben

 

bara skrikandet        trängseln på läktaren

 

Ett annat sådant exempel är Putins krig i Ukraina.

 

Till största del består boken av en långdikt som knyts ihop av referenser till alfabetet, olika bokstavsassociationer av typen ”Vad skulle du illustrera bokstaven D med? / lutar åt despot” eller ”Vad skulle du illustrera bokstaven P med? / Putin, svarar barnen”. Diktens inneboende splittring kanske illustrerar det flyktiga, som vore dikten skriven i vatten.

 

Nya infall väcks till liv i den här språkkänsliga och –påhittiga dikten, med flertalet nya infall:

 

Volonterar med ett lokalt pekapeka-program

spanar efter det enda endemiska landdäggdjuret i Godzone

 

lullar runt i skymningen för att hitta

vad som inte längre kan hittas

 

I maorisk folkmun associerades pekapeka med den mytiska

nattligt aktiva hokioi som sades förebåda död och katastrof

 

Men det här är Godzone

en skärva i oceanen

 

skymningslull

 

Fladdermössen är både lång- och kortsvansade

 

Nyman skriver en kosmopolitisk dikt, där olika tider samexisterar. Ibland handlar det om barn, ibland om vuxna. Diktjaget rör sig fritt över kontinenterna och olika religionssystem. Bokens sista tre sidor har i marginalen i ljusare typsnitt inskrifter från sandsten i Taranaki på Nya Zeeland. Där står saker som ”WILLOW / HAZEL / RITO 4 E / SONDAY 2/12 / LUKE & LLOYD / DARWIN 28 MAY 20”. Det är tydligt att dessa inskriptioner ska utläsas som en del av det poetiska projektet, att dikten också den blir något flyktigt, men samtidigt bevaras den.

 

När jag var ny lärare diskuterade jag poesi med några av de ärrade kollegerna, och vi enades om hur lätt det var att räkna upp engelska poeter från 1800-talet och 1900-talets första hälft, men det var svårt att namnge levande poeter. Philip Larkin, sa jag, utan att tänka på att han då varit död i femton år. Något liknande gäller nog för svensklärare och den finlandssvenska poesin: järnkoll på Diktonius, Södergran, Björling, kanske Parland. Men av de nu levande?

 

Mikaela Nyman är en mellanfigur, men alldeles oavsett var hon hör hemma – Åland, Nya Zeeland, det svenska språket, det finska förlaget – är det ett äventyr att läsa denna svenskspråkiga poet.  

Selma, Hannah Lutz, Förlaget

 

Det fanns mycket som var löftesrikt i Hannah Lutz egensinniga och svårglömda debutroman Vildsvin från 2017. Författaren har sedan länge bott i Danmark, men är uppväxt i Ekenäs i Finland, och skriver alltså på svenska. Debuten utkom i Sverige på Bonniers och i Finland på Förlaget – det kan spekuleras i varför den andra boken endast utkommer i Finland. Lutz har bland andra Audre Lorde och Tove Jansson som förebilder.  

 

Om det var ett samspel mellan yttre och inre dramatik i debuten förlitar sig Lutz helt klart mer på den inre dramatiken i den roman som nu utkommer. Selma är den eponyma huvudpersonen i romanen Selma, om en 66-årig före detta bibliotekarie. Det kanske till att börja med ska sägas att det är ett ovanligt och djärvt grepp, detta att skildra någon som är så mycket äldre än författaren. Men i det här fallet är det en appropriering som fungerar.

 

Selma firar sin födelsedag. Ibland umgås hon med väninnan Vanja. Dottern Olga packar för att åka till Norge för att titta på stenar. I Selmas familj dör man i ung ålder, och nu har hon levt längre än sin mor och mormor. Men det hade ett pris, då den genmutation familjen bär på tvingade henne att operera bort brösten.

 

Var det enklare att bli pensionerad förr? Något säger mig det, att det fanns något självklart att vid 65-årsåldern kliva av från sitt jobbet med en kropp och en själ som gjort sitt, och att det också syntes och kändes. Att se på fotografier på gamla människor från 60- och 70-talet: de ser verkligen rejält gamla ut. Annat är det nu; jag träffade häromveckan en av dessa glada pensionärer, redan i åldern strax under 70-strecket, men såg förstås minst lika pigg ut som jag gör.

 

Selma drabbas också av denna insikt: vad ska en göra när en fortfarande är vital, men inte längre behövd? Hon kan förstås botanisera bland sitt minnesförråd, och tänka på män som äcklades och njöt av hennes kropp efter operationen. Där i minnet plockar hon fram män och kvinnor som hon har tillfredsställt, och tillfredsställts av. Finkänsligt får vi följa olika tankebanor och vad hon sysselsätter sig med, till exempel misstanken att hon börjat lukta.

 

Där finns också bästisen Vanja, som identifierar sig som hen men väljer kvinnornas omklädningsrum, då det känns tryggast: ”men någon kvinna var Vanja inte. Eller sällan, tillade hen med ett leende.” Allt medan dottern Olga lämnar vykort efter sig från vackra Umeå, Ö-vik, Sundsvall, Östersund, Åre, på vägen mot de hägrande stenarna i de norska fjällen.

 

Lutz skriver med ett egenartat temperament, som hon har förvaltat från den minnesvärda debuten. Det sker med hjälp av ett språkligt raffinemang av lågmält slag, med ypperlig känsla för repliker. Hon arbetar också med ett outforskat bildspråk, som skickligt gestaltar porträttet av Selma och hennes längtan: ”dragningen mot en oro som var större än min egen. Längtan efter att låta min oro flyta ut och bli en del av världens oro.” Lutz är bra på att skildra hela känsloregistret hos Selma. Att försona sig med den man är, det är ett lämpligt budskap från ett litterärt verk.

 

Hur artar sig då livet för en 66-åring? Det finns inskrivet i en av de stenar som Olga hittar en färgstark bild, som jag inbillar mig säger oss något också om den åldrade Selma. På samma sätt som det går att spåra liv i det döda materialet – stenen – går det att avtäcka lager efter lager av erfarenhet i det levande materialet – Selma: ”Först syns det mest grovkorniga & de starkaste kontrasterna, men om man tittar tillräckligt länge på de till synes enfärgade områdena framträder också deras mikrostrukturer, deras ådror, de finkorniga orthopyroxenkristallerna.”