Satansviskningar, Sami Said, Natur & Kultur

 

I sin tredje roman överger Sami Said sin kaotiska berättarteknik för en sammansatt berättelse om hjältemod på en flickskola i en öken. Porträttet av huvudpersonen Nadine är behållningen i en annars lite stillastående roman.

 

I ett fiktivt muslimskt land finns en isolerad skola i öknen, driven av den stränga Föreståndaren. Dit skickar föräldrarna sina ouppfostrade döttrar. Efter en lång tågresa och fyra timmars bilväg genom bergen anländer Nadine, som inte gjort något värre än att ha gömt sig för sina föräldrar i en garderob. Till en början råder pennalism bland eleverna, men Nadine anpassar sig.

 

En tidigare elev, artisten Assam Lo, har slagit igenom med regimkritiska poplåtar och har ”hundra fatwor mot sig”. När hon dör börjar tanken om ett bättre liv gro hos eleverna, om ett liv som inte dikteras av bristande kontakt med yttervärlden. En bit bort finns staden med dess lockelser. I närheten av skolan kretsar bilarna där männen i förarsätet har illasinnade avsikter.     

 

Sami Saids nya roman, Satansviskningar, bryter mot de tidigare romanernas språkliga frenesi. Här är tonläget mer dämpat och vemodigt. Han berättar med stor inlevelse om Nadines kamp för själslig överlevnad i en spartansk miljö, där drömmen om något bättre blir enda anledningen att överleva. 

 

Anonymiteten och konformiteten på flickskolan är skickligt återgiven, liksom den militanta disciplinen. De bär svart uniform, och likriktningen är total. Till en början finns det en risk att Föreståndaren lider av något som kan kallas ”Aunt Lydia-syndromet”, efter Margaret Atwoods roman Tjänsteflickans berättelse. Alltså att den med makt blir ett endimensionellt monster. Detta drabbade också Ann-Helene Laestadius husmor ”Häxan” i den annars behjärtansvärda romanen Straff från i våras.

 

I Sami Saids roman är antagonisten Föreståndaren dock mer än sina bestraffningar. Och det som till en början är en korrigeringsanstalt utvecklas till en språngbräda för vidlyftiga drömmar. Om Said tidigare skrivit myllrande och kaotiska romaner är den här mer sammansatt och resultatorienterad.

 

Den påhittade världen blir också mer och mer lik vår värld. Tacksamt nog har dåliga samhällssystem korta hållbarhetsdatum; rättvisan vinner i det långa loppet. Landet i den här romanen är en teokratisk diktatur. Kruxet fångas av Nadines pappa: ”Det är inte lätt att vara en modern man med traditionella instinkter.” Så ska titelns viskningar från Satan uppfattas: som löften från en värld bortom de rigida regler som styr ens dagliga liv.  

 

Said gör det inte lätt för vare sig läsaren eller sig själv, och ibland lägger han ut onödiga snubbeltrådar. Intrigen är ofta lika stillastående som atmosfären på skolan. Föreståndarens hemsnickrade tolkning av islams läror inbegriper änglar och en smula magisk realism som inte riktigt kontextualiseras.

 

Inte heller lyckas de övriga flickorna på skolan bli mer än stereotyper (”den första flickan”, ”den andra flickan”, och så vidare). Men porträttet av Nadine är desto mer oförglömligt. Hon bär romanen på sina späda axlar, och det tema som mer än något annat framträder handlar om hjältemod.   

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 31/8 2023)