Jag är ingen mördare, UKON, Norstedts

 

När Richard Nixon (”Tricky Dicky”) yttrade de famösa orden ”I am not a crook” borde han ha vetat bättre. Likaså den svenska moderatpolitikern med efternamn Herrey som blev kränkt när han fick frågan ”har du slutat slå din fru”. Alla med rudimentära kunskaper i politik förstår att det är ett klassiskt exempel när någon vill påpeka det orimliga i någons krav. Men politiker är notoriskt oskickliga på retorik (en eufemism för att de är dumma i huvudet).

 

När UKON ger sin nya diktsamling titeln Jag är ingen mördare hajar förstås en van läsare till. Inte Herreysbrorsan då, för han bara nickar bekräftande. UKON (Ulf Karl Olov Nilsson) har hållit sig undan från poesin i cirka tio år, då han släppte den kryptiska frågeboken ? 2013. Under tiden har han sysselsatt sig med att bland annat översätta Emily Dickinson och skriva essäer. Hans tillvaro kan te sig flyktig; den kan också te sig konsekvent inriktad mot det förundransvärda.

 

Boken är indelad i tre delar, som med viss riktighet kan sägas följa ett förlopp från födseln till döden, med en del som symboliserar det som finns mittemellan (i det här fallet, en freudiansk Blåsa – glöm inte att den här poeten ägnar sig åt ett värv som psykoanalytiker). I den första delen finns en uppdatering av Tage Danielssons klassiska dikt ”Livet är kort”, den med alla förkortningar. UKONs version är ambitiösare, för att inte säga överlastad. Lyckligtvis finns det en notapparat som pedagogiskt redogör för de 35 raderna. Danielssons dikt var ämnad att framkalla en skrockande reaktion, medan jag misstänker att UKON hellre efterlyser ett snett leende.

 

Någon med illvillig agenda skulle väl kalla denna dikt och några andra för språkmaterialistiska. Låt gå för det, men det kan kvitta vad uppsåtet är när resultatet är så fröjdefullt, och etiketter begränsar och stänger alltid inne, när UKON är allt annat än trång och begränsad. Låt mig bara ge några nedslag i en dikt som ska förklara några av det 21:a århundradets fenomen: ”Prinsen är kortversionen av prinsessan, kungen av kattungen och Adam bor i madame. […] Onani är en ersättningsaktivitet för skolans förbud att fingra på sin telefon. […] Sök upp en olycka och gör den till din.”  

 

Som vi lärt känna honom sedan tidigare: det här är roligt, ibland hejdlöst, ibland med viss sordin. UKON skriver med en humor som tar stora skutt över en avgrund. Han anlitar en skräckinjagande symmetri, för att tala med William Blake. UKON och Blake har en del gemensamma beröringspunkter, genom att vara i besittning av ett intellekt som ibland går överstyr men fortsätter träffa rätt i sin omvärldsanalys. Blakes dikt ”London” är kanske den allra bästa indignationsdikten, och det finns drag av indignation också hos UKON.

 

Detta illustreras till exempel i några dikter som parodierar företags hemsidor där de klistrar in sina kunders omdömen. UKON fabricerar några sådana och får dem att låta helt autentiska, bara en inte tar hänsyn till att det handlar om ”Handgranat AB”, ”Dödshjälp AB” och ”Diktsamling AB”. Ett annat av de lyckosamma experimenten summerar vad man har att vara glad över när man inträder ett nytt årtionde, från femtioårsdagen och framåt:

 

När man fyllt femtio får man vara glad

för vartenda decennium till man får leva.

 

Och när man fyllt sextio får man vara glad

för vartenda år man får.

 

Och när man fyllt sjuttio får man vara glad

för varenda månad man får.

 

Och så vidare. Den går till hundratjugo, och det är väl bäst att stanna där, när man får vara glad för varenda sekund, med tanke på att världens äldsta människa någonsin dog vid 122 års ålder. Men dikten fortsätter på nästa sida, och det blir förstås så knäppt det bara kan bli när tiden ska krympas sju gånger till. I det här fallet besvaras frågan ”hur slutar dikten?” med ett lite försynt ”för sent”.

 

Ändå tror jag det är ett misstag att enbart betona det absurda hos UKON. När han är som roligast håller han sig i en tradition med anor bakåt till Killinggänget och Joakim Pirinen. Liksom dem saknar UKON beröringsskräck för det mesta som andra nog kan uppfatta som pinsamt eller kontroversiellt. Då kan han hämta lika mycket energi från floskeln som från aforismen. Så vävs det absurt vanvettiga samman med det friskt vederhäftiga, i en fnissets poetik.  

 

Risken med denna metod är att när allt kan sägas upphävs alla naturlagar. Tvångstankarna och barnsligheterna tar kanske något för mycket av utrymmet här och där, där det gränslösa blir något av ett självändamål. En av dikterna jabbar med självironin och jobbar med boxningsmetaforer för att gestalta tillvaron som poet:

 

Vadå ge upp? Är du dum i huvet!

Vadå ringvrak? Du är glödhet!

Läs lite dikter av andra och sno det bästa!

Ta nån bra dikt och byt ut verben!

Hur svår kan det vara!

Vadå vidrig rädsla för att uttrycka dig dåligt!

Vadå avgrundsskräck för att göra bort dig!

Skit i det! Gör det kassa till nåt bra.

 

Det här är en bok med många höjdpunkter. Vårt svenska poesiklimat mår bättre med en aktiv UKON, och den här boken är generöst tilltagen med ganska många tillfällen att både flina och grina. Ytterligheterna kommer samman också i en av de avslutande dikterna, som i tretton kapitel (prosadikter om du så vill) återger olika versioner av hur man kan slösa bort sitt liv: på pengar, på oro, på Hegel, på fotboll, på poesi – och på kärlek. Det är en dikt som biter hårt.