Ny poesi 2023, [red] Daniel Albertsson, Liv Gingnell, Göran Hjalmarsson, Petter Malmberg, Rebecca Stråhle-Wolke och Fredrik Wollentz, Vendels förlag

 

Det här var ett bra initiativ! Vendels är ett av de förlag som håller liv i och vitaliserar den svenska poesiscenen, och ger nu ut en antologi med debutanter. Det uttalade målet i Liv Gingnells förord är att gå i Brombergs fotspår, de som under 10-talet gav ut fyra Blå blixt-antologier, där många stjärnor föddes: Lina Hagelbäck, Hanna Riisager, Maxim Grigoriev, Iman Mohammed, Elis Burrau, Daniel Mårs, Lisa Zetterdahl.

 

Samt inte minst Jonas Gren och Lisa Gidlöf, som båda gett ut böcker på just Vendels. Ny poesi 2023 innehåller 31 namn – det är många potentiella stjärnor här, kan jag utlova! – och tiden får väl utvisa vad som månde bli. Mönstret som framträder efter läsningen är åt det brokigare hållet, och det är förstås som det ska vara: poesin är en form som uppmuntrar egenheter, något som flera av poeterna här tar fasta på.

 

Därmed är det allt som oftast ett eget uttryck som går att följa genom var och ens olika bidrag. Ibland naggande goda smakbitar, ibland så välsmakande att det är frustrerande att det bara blir en handfull sidor. En av de allra mest spännande ligger allra först i startblocken. Emma Kanckos skriver spännande och originellt, och att hon är finlandssvensk är ingen förvånande upplysning: hon skriver experimenterande, och förvaltar olika stadier och stilarter.

 

Hon är en av de utpräglade rösterna här. Kruxet är att stil är i sig avvikelse (Anders Olssons definition), men får inte bli för extrem i sitt avsteg: viss normalitet är också värdefullt. En poet som balanserar dessa ytterligheter bra är Azadé Azad, ett namn värt att lägga på minnet. Hon är bra i enskildheter (”Minnen rinner ut inifrån, fyller oss”), men skapar också ett språkkänsligt narrativ med en omsorgstagande modersfigur.

 

I Sofia Klittmarks främmandegörande dikter påminns vi om att en av poesins ädlaste uppgifter kan vara att väcka oro. Christian Losell vågar närma sig såret i oss alla med några dikter som gestaltar smärtan i att vara vid liv: ”varenda en av oss blöder / varenda en av oss är ett plåster”. Christina Gratorp skriver med en tung sävlig rytm med obönhörliga kadenser, med det ofrånkomliga som resultat.

 

I samlingen finns ett par poeter som skriver åt det mer traditionella hållet, och de är också bra. Anna Roosvall håller ett ovanligt starkt bildspråk levande, och Lotta Ekström skriver fint om modernt skogsbruk och det som håller på att gå förlorat:

 

Jag skulle vilja visa dig

hur tystnad låter

i en snötung skog

hur älgen stannar

bakom frusen stam

hur nötskrikan härmas

        ännu lite till

 

Nils Vonberg har bra känsla för ordens klang, och hans dikter låter oerhört bra, med en kantig ljuvhet inom räckhåll. Latifa Gharbi skriver med en dragning åt det smågalna, som det är svårt att inte tycka om. Karin Råghall har det kanske mest fyndiga bidraget, där centrum och periferi battlar om diktjagets uppmärksamhet. Det är gripande och fyndigt:

 

Inlandet: vill du gifta dig med mig?

Staden: jag kan tänka mig en älskare

 

Inlandet: jag vet inte vad jag ska tro om dig

Staden: vet du vad du går miste om?

 

Staden: vad vill du egentligen?

Inlandet: stanna hos mig

 

En del samhällskommenterande dikter finns förstås i samlingen, och något färre som ägnar sig åt navelskåderi. Som om det vore något fel med det! Tvärtom, kanske fler borde ha vänt blicken inåt i stället för utåt. Det är förstås intressant att ta del av omvärldsanalyser, men inomvärldsanalyser är ett eftersatt område. En del av dikterna fastnar i osäkra levnadsvillkor. Lisa Karlsson Blom har den rätta självmedvetna inställningen: den stolta hållningen kan ta henne långt. I Anna Carléns dikter samspelar yttre och inre värld, där samhällsinriktningen ställs jämte familjekretsen.

 

Även med rätt högt ställda förväntningar är det här en högkvalitativ bok. Förvisso är poeterna amatörer, och ställvis finns en viss fumlighet. Men överlag är det dominerande intrycket ändå en oväntat hög professionalitet. Ibland blir dikterna beklagligt konkreta och bokstavliga, men den avsaknade glansen kan nog putsas fram med lite mer tålamod. Det kan nog ursäktas att rastlösheten då och då gör våld på grammatiken, men å andra sidan, det tål nog språket.

 

Men vad är en poet, egentligen? När blir dessa texter poesi? Svensk Ordboks exemplariska definition av poet: ”en person som (regelbundet) skriver poesi”. (Här gillar jag parentesen.) Och poesi då? Jo, ”skönlitterär diktning i bunden form”. Hm, enligt den boken är ingen här poet, eftersom den bundna formen är satt på undantag. Om poesi förr var den mest elitistiska genren har den nu blivit den mest demokratiska och tillgängliga genren. Sannolikt ändå den mest slutna. Dålig prosa kan leva, men det finns inget mer livlöst än en dålig dikt.

 

En poet är den som ser på världen poetiskt, skulle en mer adekvat definition lyda. Som Selma Lagerlöfs exempel med Gösta Berling, som visar att det går att vara poet även utan att skriva poesi. Min anspråkslösa spådom är att det går att plocka fram den här boken om tio år och se vilka som då (regelbundet) skriver poesi, och vilka som nöjer sig med att vara en Gösta Berling i tillvaron, och lever poesi. Det är inte illa det heller.