För att ta sig ur en rivström måste man röra sig i sidled, Mikaela Nyman, Ellips

En rivström (ibland kallad ripström) uppstår nära stranden med brytande vågor, och är en stark och smal ström som rinner bort från stranden. En simmare som fastnar i en sådan gör ofta misstaget att försöka simma direkt mot vattenflödet och tröttar ut sig, i värsta fall med drunkning som följd. Informationen från olika källor – inhämtad från internet – är sparsmakad och förefaller oftast vara AI-översatt från engelska.

 

För att ta sig ur en rivström måste man röra sig i sidled heter Mikaela Nymans nya diktsamling, och titeln verkar vara sanningsenlig. Nyman har en ovanlig bakgrund: född på Åland och bosatt i Nya Zeeland, skriver böcker på engelska och svenska, och utkommer på det finska förlaget Ellips. För tre år sedan nominerades hennes senaste diktsamling När vändkrets läggs mot vändkrets till Nordiska Rådets litteraturpris (Monika Fagerholm vann).

 

Den här bakgrunden ger Nyman andra referensramar, andra hållpunkter. Hon skriver från en plats som skiljer sig från det ingrodda och kanske lite instängda. Det gör dikten originell. Och Nyman söker inte heller i första hand förståelse i ontologisk mening. Språket eroderar, hackas sönder i snedstreckens otåliga rytm, och dikterna kretsar kring olika uppmaningar, där samtiden (verkligheten) blöder in i det skrivna, som några bistra pandemi-påminnelser:

 

Rugbymatcher klassas nu som högriskaktivitet

 

inte på grund av blomkålsöron / brutna näsor / spruckna ögonbryn / allt blod som strittar / hepatit och HIV / hjärnskakningar / knäckta ben

 

bara skrikandet        trängseln på läktaren

 

Ett annat sådant exempel är Putins krig i Ukraina.

 

Till största del består boken av en långdikt som knyts ihop av referenser till alfabetet, olika bokstavsassociationer av typen ”Vad skulle du illustrera bokstaven D med? / lutar åt despot” eller ”Vad skulle du illustrera bokstaven P med? / Putin, svarar barnen”. Diktens inneboende splittring kanske illustrerar det flyktiga, som vore dikten skriven i vatten.

 

Nya infall väcks till liv i den här språkkänsliga och –påhittiga dikten, med flertalet nya infall:

 

Volonterar med ett lokalt pekapeka-program

spanar efter det enda endemiska landdäggdjuret i Godzone

 

lullar runt i skymningen för att hitta

vad som inte längre kan hittas

 

I maorisk folkmun associerades pekapeka med den mytiska

nattligt aktiva hokioi som sades förebåda död och katastrof

 

Men det här är Godzone

en skärva i oceanen

 

skymningslull

 

Fladdermössen är både lång- och kortsvansade

 

Nyman skriver en kosmopolitisk dikt, där olika tider samexisterar. Ibland handlar det om barn, ibland om vuxna. Diktjaget rör sig fritt över kontinenterna och olika religionssystem. Bokens sista tre sidor har i marginalen i ljusare typsnitt inskrifter från sandsten i Taranaki på Nya Zeeland. Där står saker som ”WILLOW / HAZEL / RITO 4 E / SONDAY 2/12 / LUKE & LLOYD / DARWIN 28 MAY 20”. Det är tydligt att dessa inskriptioner ska utläsas som en del av det poetiska projektet, att dikten också den blir något flyktigt, men samtidigt bevaras den.

 

När jag var ny lärare diskuterade jag poesi med några av de ärrade kollegerna, och vi enades om hur lätt det var att räkna upp engelska poeter från 1800-talet och 1900-talets första hälft, men det var svårt att namnge levande poeter. Philip Larkin, sa jag, utan att tänka på att han då varit död i femton år. Något liknande gäller nog för svensklärare och den finlandssvenska poesin: järnkoll på Diktonius, Södergran, Björling, kanske Parland. Men av de nu levande?

 

Mikaela Nyman är en mellanfigur, men alldeles oavsett var hon hör hemma – Åland, Nya Zeeland, det svenska språket, det finska förlaget – är det ett äventyr att läsa denna svenskspråkiga poet.