Mrs. S, K. Patrick, 4th Estate

En tjugotvå-årig ej namngiven kvinna anländer från Australien till en flickskola på en mindre ort i den engelska landsbygden. Hon har fått tjänst som husmor, med oklara arbetsuppgifter. Hon är osäker och tafatt inför både de busiga eleverna – ”The Girls” – och det arroganta lärarkollegiet. Där finns också en karismatisk rektor, Mr S, men utöver allt, hans bedårande vackra fru – Mrs S. Kvinnan blir besatt av den cirka tjugo år äldre fru S. De inleder en till en början trevande relation i smyg, en hemlig och farlig relation.

 

Det här är den enkla premissen i debutanten K. Patricks roman Mrs S., som väckt sensation i England (författaren är bosatt i Skottland, men det är också allt vi vet om hen). K. Patrick har redan hamnat på Grantas återkommande lista över de bästa unga brittiska romanförfattarna.

 

Premissen känns igen från ett otal film noir-verk, och stilistiskt lägger sig Patrick nära ett hårdkokt idiom som varit gängse sedan 30-talet, med verk av Dashiel Hammett, Raymond Chandler och framför allt James M. Cains The Postman Always Rings Twice. Kärleken som blossar upp mellan kvinnan och Mrs S är lika eldfängd och svårstoppad som den mellan luffaren och kaféföreståndaren i Cains roman. Patrick skriver korthuggna meningar, och bygger upp stämningen långsamt, tålmodigt, under en osedvanligt het sommar. Om intrigen låter klichéartad lyckas hen ändå göra något originellt och oförutsägbart av materialet.

 

En berömd författare från 1800-talet var tidigare elev på skolan. Eleverna beundrar en staty av henne, och kvinnan läser ibland hennes böcker. På skolan gäller regler som har varit i funktion sedan flera hundra år tillbaka. Det är ingen överdrift att hävda att tiden stått stilla, men vissa indikationer pekar ut att tiden kan vara 90-talet, den avgörande tiden innan mobiltelefoner blev var persons egendom. Mrs S har en syssla på skolan som en slags kurator – det brittiska skolsystemet har inte lika kvalificerat EHT som det svenska. Den australiska kvinnan är blyg, fumlig, timid – bra egenskaper för någon som iakttar i det fördolda, där ingen tar en på allvar. Var och en på skolan ges en kärnfullt träffande karakterisering.

 

Det här är en strålande roman. Patrick gör det inte lätt för läsaren, genom att dels bädda in replikföringen och inte visa vem som säger vad, och dels hålla tillbaka kärlekshistorien så länge innan den (så att säga) blommar ut bland de rosor Mrs S planterar och beskär. Den sexigaste scenen kommer ändå tidigt i romanen, när de har varit och badat och de undersöker varandras kroppar efter fästingar, kvinnan med sin blick riktad mot hudfläckar, skulderblad, armar, håriga armhålor, men hon inser för sent vad hon går miste om när Mrs S frågar om hon får använda sina händer:

 

I know she will look at herself again in the mirror, after her shower, making sure I did not mistake a freckle, did not mistake a well-known moment of skin, and leave behind a determined nymph, those tiny legs, those tiny heads. She swaps a forefinger for a thumb, sweeeping it down my sides. I didn’t understand I was supposed to use my hands. Now there will never be a second chance.  

 

I övrigt är det förstås ett starkt statement som författare att låta två kvinnor knulla i en kyrka, med tanke på den skada den institutionella religionen åsamkat HBTQ+-rörelsen. Patrick skriver om personer som njuter av att vara gay – kvinnan bondar med en kollega på skolan som också är lesbisk. Men det är inte helt obekymrat. Som en förlängd metafor fungerar ormen, med referenser till den bibliska fördärvaren (Satan). Ett kyrkfönster slås sönder av några ligister, och kvinnan ger glasbiten som avbildar ormen och Eva till Mrs S. Det finns också en speciellt avvägd njutning i hur kvinnan säger ordet ”lesbisk”, ”[t]he slow sexuality if it, a snake in the mouth”. Ett skärp låter ormen bli ett verb där det ”snakes […] directly around my hips”. Skalet på päronen de äter vid skolmåltiderna kallas ormskinn. Ormen finns också som ett av djuren i skolans vapen, och i en dold tatuering som en av de andra husmödrarna bär. Samt: vad heter hon egentligen, Mrs S, om inte Mrs Snake, hon som äger den förbjudna fruktens frestelse?

 

Medan åtskilligt har sagts om den opålitliga berättaren kunde kvinnan i K. Patricks roman kallas ”den motvilliga berättaren”. Informationen förmedlas sparsamt och mycket hålls inne. Men vi får veta att hon lämnade en relation i Australien precis innan hon flyttade till England, att hon har en mamma som glömmer hennes födelsedag och en pappa som vägrar prata med henne efter att hon kommit ut. Romanen visar hur svårt det är med komma ut-processen – för föräldrarna, alltså. Kvinnan har problem i att vistas i sociala miljöer, hon dricker för mycket. Hon är mindre butch och mer transmasc, om engelska termer tillåts (jag vet att det är Pride-vecka, jag har inte lärt mig de svenska termerna, sorry).

 

Romanens besatthet spoilas redan med titeln. Och är det en tillfällighet att kvinnan kommer från Australien? Den stämning som råder på skolan påminner inte så lite om hur det är i australiska Joan Lindsays roman Utflykt till Hanging Rock, och kärlekshistorien mellan kvinnan och Mrs S erinrar om nya zeeländska Eleanor Cattons roman Repetitionen.  

 

Men alla associationer åsido (att eleverna högläser dikter av den döda författaren vid nattliga sammankomster är kanske en klumpigt övertydlig allusion till filmen Döda poeters sällskap, vars regissör också filmatiserade Lindsays roman): det här är en läsvärd roman i egen rätt. En skickligt ihopskruvad thriller som med förfarna medel fångar läsarens fulla uppmärksamhet. En bra bok är lätt att definiera: du vill sluka den (som en orm!), men läser återhållsamt, med inlagda pauser, för att få den att räcka så länge det bara går.  

 

Det som gör romanen så bra är också att det inte enbart är en kärleksroman; underförstått handlar det om kvinnans sökande efter en identitet och personlighet. När hon vid ett tillfälle jämför sin lott med Mrs S summerar hon: ”She was looking for a way out, I was looking for a way in”. Det här kan appliceras på författaren K. Patrick. Nu är hen definitivt inne bland de författare som är värda att tas på allvar.

Scener ur ett äktenskap, Ingmar Bergman, Norstedts

En bekännelse: jag såg aldrig Scener ur ett äktenskap, Ingmar Bergmans tv-serie som i år fyller femtio. Då var jag i min ungdom ändå tämligen besatt av hans filmer – såg många av dem fem-sex gånger. Nyligen såg jag serien, och inser att den måste räknas till hans mest förnämliga verk (tillsammans med Vargtimmen, Persona, Smultronstället och Nattvardsgästerna). Den amerikanska nyversionen som gjordes häromåret passade jag också på att se: habil men helt obetydlig.

 

Filmerna överskuggar författaren Bergman, men hade han inte gjort alla dessa filmer skulle han kanske räknas till vårt lands största författare, och tacknämligt hittade jag boken Scener ur ett äktenskap där den hör hemma: på bibliotekets avdelning för dramatik, jämte Shakespeare, Norén, Ibsen och andra giganter. En vanlig anmärkning är att Bergmans dialog är konstlad, men jag uppfattar det som att den är medvetet så. Tillvaron i sig är teatralisk, verkar Bergmans utslag lyda.

 

I jämförelse med den amerikanska versionen är Johan och Marianne ett mer intellektuellt par (någon borde ha berättat för amerikanarna att det inte räcker med att skriva ”BOOKS” på en flyttkartong). Det sägs att många kände igen sig i den äktenskapsversion Bergman målade upp. Tveksamt. Mer handlar det väl om en skicklig iscensättning av något som uppfattades helt äkta: att det inte var Erland Josephson och Liv Ullmann som krisade, utan Johan och Marianne. Detta förstärks förstås i boken, på samma sätt som planteringen med det ordentligt krisande paret Peter och Katarina blir mer äkta i bokform än i serien, där Jan Malmsjö och Bibi Andersson i för hög grad var skådespelare, på bekostnad av det mänskliga. (I synnerhet om en sett Malmsjö i en liknande roll som Edgar i Strindbergs Dödsdansen, då med Norén som regissör).

 

Nä, igenkänning är inte syftet, då Bergman går flera steg längre. För det är ju litteraturens unika perspektiv som är aktivt, det vill säga att den kan tillåta sig att släppa alla hämningar och konventioner. Grälen här blir både våldsammare och mer artikulerade. Medan Johan är spelevinken blir Marianne grubblande, och deras maktrelation är en inverterad spegling av Strindbergs Fröken Julie: han förlorar och framstår som en misogyn fjant medan hon växer i värdighet.

 

Så, vad beror det på att Johan och Marianne inte kommer undan, när första scenen etablerar dem som undantaget från andras uppslitande och söndriga förhållanden? Kanske just att de ser sig själva som undantaget. Johan vidrör något som måste kallas hybris i sin replik: ”Du och jag är undantaget som bekräftar regeln. Vi har dragit vinstlotten. I det stora idiotlotteriet.” Bergman, som vid det här laget hade fyra egna skilsmässor bakom sig, skriver cyniskt om kärleken, den som Marianne inte kan definiera i prologens intervju och den som fru Jacobi saknar när hon inför Marianne ber om skilsmässa från sin man.

 

Kärleken finns varken inom eller utanför äktenskapet, visar pjäsen-boken-serien med all önskvärd tydlighet. Och Bergmans poäng är att inte ens de mest välartade och mest lyckade kan undkomma skilsmässan. Det som gör hans verk så realistiskt är tonträffen. Kanske Norén – som inte missade någon chans att chikanera Bergman – var avundsjuk, eller så hade de bara var sitt konstnärstemperament. Det ska inte underskattas hur många som hatade Bergman i Sverige, som aldrig erkände hans storhet. Men det är futtigt, och betyder inget.

 

Står Johan för klarsyn i sina analyser av vad som gick snett? Att hans självförakt är gränslöst blir tydligt: ”Det är någon som har spottat på mig och jag drunknade i spottloskan.” Kanske det bara är grym slump som styr mänskligheten, och därför finns ingen skuld. Året innan Bergmans tv-serie skrev Clarice Lispector i en krönika:

 

Efter alla kärleksförklaringarna, och de elaka orden, och vilka ord som helst, blev de två gradvis oförmögna att forma en mening som innehöll en klarsynt verklighet. Efter att ha varit gifta så länge kom oenigheterna, misstankarna, en viss rivalitet, aldrig riktigt upp till ytan, utan fanns mellan dem som den yta där de förstod varandra. Detta tillstånd förhindrade så gott som anfall och försvar, eller någon förklaring. De var vad folk kallar ett normalt par.

 

Så lyder det universella budskapet. Bergman visar vad som sker när ytan spricker, när också det normala paret, det lyckade paret, inte kommer undan.

Solbörn, Kim Elfving, Unicabox

Ett nytt förlag har sett dagens ljus. Unicabox heter de, och satsningen verkar ligga på nyskriven svensk poesi. Formatet på deras första bok är ovanligt, och liknar det som en viss typ av broschyrer kan ha. Så ser jag märkningen ”Check 01”, och antar att kopplingen ska leda till de gamla checkhäftena som användes för vissa transaktioner förr.

 

En okulär besiktning uppenbarar att pionjärverket är i orange färg och är skrivet av Kim Elving. Knappast ett namn som förpliktigar (det går inte heller att googla fram en upphovsperson). Titeln? Solbörn. Det låter och ser kryptiskt ut. Innehållet består av tio prosadikter, som formar ett narrativ av något slag. Det hela ger ett tidlöst intryck, men något annat utkristalliserar sig också – något mer aktuellt.

 

Ibland verkar språket vrenskas, utsättas för övergrepp. Elving skriver i en anda som tidigare upptagits av Lotta Lotass – en prosa som vistas i anonymitet, en stil som vill göra sig av med stil. Den värld som Elving skriver fram liknar på något plan medeltidens. Människor som lever nära naturen, där det finns en smedja, tält och hästar, där årstidernas växlingar följer sina givna spår.

 

Allt förefaller vara i bidande:

 

Den gamla stjärnestenen, skiner på sin påle. Blicken i dessa dagar outgrundlig, likt skyn genomskådande, alltigenom upphöjd. Lutandes fram, hästarna manas, stenar sätts i rörelse, branta berget, vinden tar oss. Hällmarkernas dundrande hjärta slår, stämt till hovarna. Tårar tränger fram, det bär nerför, struparna talar högsta ljudet, det som fåren förstår, genomträngande strupljud. Alla som kommit av slättens folk tystnar.

 

Språkligt förankras skeendet i gammal tid också med hjälp av att presens particip skrivs med ett s-suffix, med ord som gåendes, läggandes, skrattandes … Det förstärker intrycket av idyll, och det får också det skrivna att helt infogas i en annan värld. Som läsare betyder det att du måste skruva till optiken, uppfinna en ny läsart.

 

Nä, det kanske inte är meningen att det här ska – på ett omedelbart plan – förstås. Tålmodigt och sävligt rör sig prosan med konsekvent gehör för det som ger riktning. Elving saknar annars ett uppenbart intresse för ords klanger – allitterationer och dylikt lyser med sin frånvaro. Människorna lever i nåd och tacksamhet. Kanske som en kontrast till nuet.

 

Därmed kan denna dikt sägas vara profetisk. Vad betyder ”solbörn”. Den återkommande glosan ”börn” torde härledas från danskans ord för barn. Här finns också något av hopp i den förtröstan som ägnas åt det kommande: ”solbörn av sol buren, liv i kroppen i nio månvarv, börd av drömmande bubblande, bördandets upplösning i blödande smärtande seger.” Elving betonar de ritualer som håller oss samman i oroliga tider, där en ny form av skönhet tecknas i det karga och obearbetade.

 

Det som riskeras med det här ibland anonyma eller distanserade skrivsättet är att dikten görs stum. Ändå finns det en energi i det som förmedlas. Och det implicita budskapet att vi ska vårda världen bättre skriver jag gärna under på. Det finns en tacksamhet som dikten på sitt stillsamma men uppfordrande sätt uttrycker.

The Rub of Time. Bellow, Nabokov, Hitchens, Travolta, Trump, And Other Pieces 1986-2016, Martin Amis, Jonathan Cape

Den numera (kanske) orättvist bortglömde 1600-talspoeten John Dryden hävdade att litteratur idealt ska utbilda och skänka glädje. Det som utbildar skänker inte alltid glädje, men det som skänker glädje utbildar alltid. Det säger i alla fall Martin Amis, vars öde det förmodligen blir att också han tillhöra de bortglömdas skara när det har gått tillräckligt lång tid.

 

Det är synd. Han dog för bara två månader sedan, och det gjorde mig oerhört ledsen. När jag var yngre läste jag honom slaviskt, och måste tillstå att han alltid skänkte glädje, speciellt i sitt unikt intima förhållande till det engelska språket. Här fick jag följa någon som ogenerat kunde tryffera sitt språk med adjektiv som jag aldrig hittade på annat håll. När han skriver om sin berömda (men nu antagligen bortglömda) pappa Kingsley: ”In our more vituperative disagreements …” Hur ska ”vituperative” översättas? Helst inte, men Cambridges ordbok (den Amis föredrar) har denna definition: ”A vituperative spoken or written attack is full of angry criticism”.

 

De två exemplen, Dryden och Kingsley, hittar jag i boken The Rub of Time, som utkom 2017 och samlade essäer och reportage från 80-talet och framåt. Den har en längre titel, som omedvetet (?) anspelar på vad Amis själv sa när han fick frågan om han läst Dave Eggers roman A Heartbreaking Work of Staggering Genius: ”Jag har läst titeln”. The Rub of Time följer i spåren av två tidigare liknande klippsamlingar, Visiting Mrs. Nabokov and Other Excursions (1993) och den helt briljanta The War Against Cliché (2001). Liksom tidigare skriver han om sina litterära hjältar: Larkin, Bellow, Nabokov med flera, och en del om sporterna tennis och fotboll, om USA, och tyvärr också lite för mycket om politik.

 

Vid sidan av sitt skönlitterära skrivande, femton romaner och två novellsamlingar, var Amis länge en eftertraktad kolumnist. Det är inte svårt att förstå varför hans texter var så begärliga. Han skriver orädda och fräcka texter, och som alltid är detta både hans styrka och hans akilleshäl. Tyvärr verkar majoriteten av engelska män bli griniga gamla gubbar vid en viss ålder, och därför hade jag helst undvarit några av de senare texterna om islamism och andra politiska frågor.

 

Samtidigt som han kan vara oerhört självmedveten kan han vara helt osentimental över sina egna framgångar. Han hade publicerat tre romaner som inte väckte någon uppmärksamhet när han med den fjärde fann sig omhuldad av media. Hans förslag på vad det berodde på: de hade helt enkelt fått slut på andra kändisar att skriva om, så det var dags att låta författarna ges utrymme i reportage, så helt plötsligt blev det bokreleaser, intervjuer, uppläsningar. Nå, det här kan också bero på att denna fjärde roman – Andra människor – utkom när 80-talet var helt nytt, och två år senare gjorde tidskriften Granta sin första lista över de tjugo mest lovande unga brittiska författarna, med namn som Amis, Kazuo Ishiguro, Salman Rushdie, Julian Barnes, Buchi Emecheta, Ian McEwan och Graham Swift.

 

Det som på ett ytligt plan liknar provokationer är ofta bara klarspråk, och Amis talar alltid klarspråk. Och ofta är det han säger objektivt sant. Som detta: när vi säger att vi ”älskar” en författare betyder det oftast att vi älskar ungefär hälften av dennes böcker – ibland lite mer än så, ibland lite färre än så. Ingen annan har förklarat Philip Larkins storhet bättre än Amis lakoniska fras ”frictionless memorability”. Denna friktionslösa minnesbarhet äger förstås också Amis själv. En kunde också säga att frasen ”frictionless memorability” är synonymt med stilkänsla. Några saker som är svåra att glömma från hans tidigare böcker:

 

Hur vet du att du håller på att bli gammal? När du lämnas ensam i ett rum är inte din första ingivelse att du ska onanera.

 

Lita inte på poeter som kör bil. Om poeten är en bra bilförare – lita inte på poesin.

 

Från den här boken kommer jag inte att glömma anekdoten att just Philip Larkin var så snål att han aldrig ägde mer än en köksstol, för att slippa behöva bjuda någon på lunch.

 

Amis vurm för Nabokov och Bellow går inte att ta miste på – de två samsas om utrymmet i sex essäer under den talande rubriken ”Twin Peaks”. Lite förvånad blir jag över hans aversion mot Ada, Nabokovs förtrollande sena roman som på ett intrikat sätt väver samman något av det bästa hos både Joyce och Proust. Och Bellow? Han läste jag också relativt slaviskt en tid, men har helt tappat bort honom. Är han bortglömd också av den så kallat läsande allmänheten? Skulle tro det. För tjugo år sedan (2003) spådde Amis att Bellow skulle framstå som det stora amerikanske geniet bland romanförfattare. Hittills har han inte fått rätt.

 

De som förvånades över att Donald Trump blev amerikansk president 2016 hade förstås inte läst Amis skärskådande essä från maj samma år. Där skulle i stort sett allt som Amis förutsåg inträffa under Trumps fyra år som president. Amis lokaliserade Demokraterna som ett parti för hjärnan, och Republikanerna som ett parti för hjärtan eller själen, något han genast korrigerade till ”magkänslan”. Och nog var det magkänslan som tog Trump till presidentskapet. Som en delförklaring till Trumps popularitet låg också det underförstådda kontraktet att det är manligt att begå misstag – något som också kunde förklara varför Johan Pehrson fortfarande är partiledare för Liberalerna.  

 

Visst går det att sakna kvinnor i de långa uppräkningarna av författare: Saul, Vladimir, Philip, Don, J.G., Anthony, Philip, John … Det kan tyckas att han har inkluderat fler som heter Philip (Larkin och Roth) än det finns kvinnor, även om Jane Austen får vara med på ett hörn, samt en ömsint text om Iris Murdoch. Den mest nedslående texten är annars ett långt reportage om porrindustrin i USA.

 

Kanske Martin Amis är det enda nepo-barnet som åtminstone är i nivå med sin förälder. Kingsley Amis är en legend i den brittiska litteraturhistorien med en oomkullrunkelig status. Det jag allra mest uppskattar hos Amis junior är att han lyckas vara så obrydd och samtidigt så skarp i tanken. Han ber inte om ursäkt. Men han skänker glädje, i det lilla likväl som det stora. När han kallar taxibilarna i USA för ”motorised fridges” är det svårt att inte brista ut i ett gapskratt. Självklart vill han roa läsaren. Självklart lyckas han. Det här är en bok som lär dig både att läsa och att skriva.

Too Much Life. The Complete Crônicas, Clarice Lispector, Translated by Margaret Jull Costa & Robin Patterson, New Directions

I fem och ett halvt års tid skrev Clarice Lispector varje söndag en kolumn i dagstidningen Jornal do Brasil. Fast inte rörde det sig om regelrätta kolumner: föga förvånande behandlade hon formen lite som hon ville. Ibland en sammanhållen text, ibland fyra korta nedslag. Ämnena varierade hon efter eget initiativ. Kaffe, fotboll, religion och existentiella frågor.

 

För trettio år sedan utkom en urvalsvolym på engelska, men först nu har de samlats i komplett form i den drygt 700 sidor tjocka Too Much Life. The Complete Crônicas, en stramt vackert formgiven bok med Margaret Jull Costa och Robin Patterson som idoga översättare. ”För mycket liv” är en typiskt bra titel, värdig Lispectors egna titlar, med favoriter som Hemlig lycka, Levande vatten, Nära det vilda hjärtat, Stjärnans ögonblick … Jag har länge väntat på den här boken, och det är sällan det händer, men när ens förväntningar inte bara infrias utan överstiger ens rimliga önsketänkande – då infaller det som bara kan kallas ”mirakel”.

 

Clarice Lispector är i den djupaste kontakt med sina djupaste känslor. Det här är inget mindre än en lärobok i hur du ska leva och hur du ska skriva. I stället för krönikor skriver Lispector ned infallen och hugskotten, och för en öppen dialog med sina läsare. Hon får frågan hur hon som är så ”svår” i sin fiktion kan vara så glasklart tydlig i sina krönikor. Har hon något svar? Självklart inte. Det vill säga: hon bemödar sig inte.

 

Kanske det beror på något så enkelt som att hon har ett barns blick på världen – och ett barns blick på sig själv. Hon upplever allt som om det vore för första gången, och jag vet ingen författare som förmedlar detta lika ofta och lika bra. Hon går på upptäcktsfärd i språket och i sina tankar. Hon lever i ständig häpnad, och i varje ny bok återuppfinner hon sig själv som författare. Tidsperioden för merparten av krönikorna är augusti 1967-december 1973.

 

Vad är det Lispector förmedlar? Tröst och ljus, och en ständig och hållfast uppattning att kärlek är viktigare än allt annat. Kärlek till människor, till livet, till dig själv. Hon uppmanar oss att trotsa omständigheterna, gå ett steg längre, föra tanken lite djupare, våga språnget in mot det okända. Det är i en krönika från 1971 hon formulerar sitt mest oerhörda credo som människa och även som författare:

 

Not being born an animal seems to be one of my secret regrets. At times they call out to me across many generations and my only response is a deep disquiet. It is the call.

 

Det som sker i läsningen av dessa krönikor är att du uppgår och ingår i den dialog Lispector för, du blir indragen i det reflekterande, ifrågasättande. Lispector växlar position mellan det frågvisa barnet och den kloka vuxna. Hennes skrivande är spontant men genomtänkt, och både självupptaget och nyfiket, både desillusionerat och naivt, både ilsket och glatt. Hon skriver om politiska ledares passivitet, om krig, svält och orättvisor. Det kan tyckas nyckfullt, men det finns röda trådar som indirekt berör hur du ska förhålla dig till allvarliga frågor: lekfullt men strängt. Det oförutsägbara blir en tillgång först när du lärt dig vara konsekvent.

 

Under den här tiden hade Lispector redan åstadkommit en slags berömmelse i hemlandet, en berömmelse hon hanterade med viss skepsis, gränsande till motvilja, ibland avsky. När hon ges det feminina epitetet ”escritora” i stället för ”escritor” spjärnar hon emot. Samtidigt finner hon en stolthet i att bli tillfrågad i frågor om smink och mode. Det kallas att vara mångsidig, att inte vilja bli begränsad. När hon skriver om dödsångest vidrör hon den nåd som bara finns i den yttersta förtvivlan.

 

Den som endast läst Lispectors skönlitterära prosa kan förvånas över spännvidden i hennes tänkande, eller att hon skriver så oförblommerat om utbildningsfrågor och inrikespolitik. Hon fotograferades 1966 vid en studentprotest på universitetet, och hon behandlar den militärkupp 1964 som inskränkte yttrandefriheten och införde censur för konstnärer och intellektuella. Då och då reagerar hon på orättvisor och ser underläget som drabbar djur, barn och arbetarklassen. Men hon kan också hejda sig själv i rannsakan, och söka en identitet som bottnar i något annat än att vara författaren Clarice Lispector, och hellre vara känd som den som helt enkelt är intresserad av världen. Då och då vidrör hon smärtan i ensamheten.   

 

Hennes skrivande befinner sig alltid i presens. Det hon gör så bra är att delge både inblick och utblick, och genom att vara så insnärjd i det egna och samtidigt behålla intresset för andra och annat blir hon en stark förebild. Det som sammanfattar hennes lärdomar är övning: ”another sign that you’re on the right track is not worrying if you don’t understand; your attitude should be: you lose nothing by waiting, you lose nothing by not understanding.” Hon menar att varje ny bok är en smärtsam och glädjefull debut. I skrivandet finns både förbannelsen och frälsningen. Hon återger en anekdot med Julio Cortázar som källa, och en kan önska att fler hypersensitiva författare läste: när du ska ge ut en bok, föreställ dig att du spänner pilbågen så hårt du kan och skickar iväg den som en pil. Sedan kan den träffa eller missa sitt mål, men bara en idiot försöker ändra dess kurs eller bistå den för att den ska erhålla en plats i evigheten eller bli en internationell succé.

 

Att läsa de här krönikorna – utöver de många i Jornal do Brasil ingår 100 sidor krönikor från några andra tidningar från 1946 och framåt – ger tillträde till Lispectors fantasifulla och djärva hjärna. Här finns både sympatiska och osympatiska drag, men det går inte att leva ett långt konstnärligt liv utan att bli märkt av även det som inte är fördelaktigt. För att kunna uttala sig i egenskap av orakel måste du förvärva insikter, och de kan komma till ett högt pris. Det finns i dessa krönikor ett sådant drag som du också hittar hos Nick Cave i hans Red Hand Files – alltså, någon som uttalar sig tvärsäkert i svåra frågor, men vem har gett dem den auktoriteten? Båda skriver kategoriskt och kaxigt, men det finns också öppningar mot en ödmjukhet, ett tvivel, en uppenbar vilja att kommunicera med någon.

 

I Lispectors djurideal ligger en förklaring till hennes skrivande, där hon värjer sig mot att kallas intellektuell. Hon skriver intuitivt, med instinkten som ledstjärna. Det ger ett spontant intryck till texterna, inte bara i de ibland snabbskrivna krönikorna, utan också i de romaner som hon bearbetar upp till tio gånger. Och ju mer avspänd hon tillåter sig bli, desto mer träffsäker kan hon bli i sina iakttagelser. Enligt henne är konst inte synonymt med renhet, utan den rengör, och den är inte heller frihet, utan den frigör. Det är viktiga distinktioner.

 

Det finns mycket att ta fasta på i de många olika texterna. Jag fastnade för denna, från 1972:

 

I don’t like people who brag about how unbearable their work is. If your work is so unbearable, then you’d be better off doing something else. The satisfaction we get from our work is a sign that we made a good choice.

 

Denna korta text, med rubriken ”The Pleasure in Work”, står med citattecken, så det kan vara så att hon helt enkelt har hittat det i en annan källa. Hon gör så ibland: citerar utan att ange vem som skrivit, kanske för att hon glömt. Men i huvudsak: fler människor borde känna stolthet i sitt yrke, oavsett om det är konstnärligt eller inte (minns alla plågade författare, till exempel). Samtidigt betonar hon att geniet endast existerar i hur vi lever, inte i de verk som skapas. Den stora gåvan är inte konsten, utan livet.

 

Det ska sägas att de här texterna kan läsas var som helst, när som helst. Jag har läst under en relativt lång tidsperiod, och det ska nog rekommenderas, för jag vet att många uppfattar Lispectors prosa som besynnerligt svårnavigerad. Det håller jag inte med om, fast jag kan respektera den åsikten. I vilket fall är hon i dessa krönikor oftare tillgänglig. Den som vill uppsöka det äventyrliga tänkandet ska förstås leta upp den här boken (vågar man hoppas på en svensk översättning?). Här finns något så unikt som en tänkare som låter sin vishet verka på två nivåer: dels den filosofiskt intuitiva, och dels den världsligt verklighetsförankrade.

 

Då blir många av hennes råd ovärderliga. Om du ska lida mindre av livet måste du bedöva dig en aning. Och samtidigt vill hon hellre ha äkta lidande än tillkämpad njutning. Hon anser sig skapa i mörker, men hennes skrivande söker efter det ljus som finns där. Och viktigast av allt: du ska alltid skriva. Invänta inte ”det rätta ögonblicket”. Tro inte något annat än att du är en kreativ människa. Genom en bok som denna tillåts du uppleva livet mer intensivt.   

Cirkuskvällar, Angela Carter, översättning Olof Hoffsten, Modernista

Den näst sista av Angela Carters blott nio romaner heter Cirkuskvällar, och blev ett genombrott när den utkom på engelska 1984. Den svenska utgivningen av Carter har varit oskäligt sporadisk, men året därpå kom den i Olof Hoffstens översättning, och det är den som används när Modernista nu lanserar den som nummer tre i sin miniserie med den underskattade författaren (efter Den nya Evas passion och Den magiska leksaksbutiken).

 

Cirkuskvällar kan med viss rätta kallas burlesk skröna eller vådlig pikaresk. Som romanens centrum eller kraftkälla finner vi onekligen Sophie Fevvers, en amason på 188 cm (och 89 kilo), som är utrustad med fjädrar på ryggen. Fjädrar? Ja, för Sophie är bara dopnamnet: ”Fevvers” är vad hon kallar sig, som i ”feathers”, och en kunde travestera en berömd fras från Emily Dickinson här: ”Sophie is the thing with fevvers”. Som korsning mellan ängel och fågel – glöm för all del inte författarens förnamn i den här ekvationen – svingar sig Fevvers högt uppe i cirkustältets tak, som luftakrobat par excellence.

 

Tiden är 1800-talets sista skälvande år, platsen är London, Petersburg och Sibirien. Den amerikanska journalisten och äventyraren Jack Walser slår följe, besatt av Fevvers. På köpet följer vi också några andra färgstarka figurer i cirkussällskapet, främst den timida Mignon, vars öde det blir att dansa med tigrar och bli våldtagen av flåbusarna på cirkusen. Där finns även den trofasta assistenten Lizzie, som alltid är redo att beskydda Fevvers.

 

Fevvers kallas ”Cockney-Venus”, som en implicit blinkning till Sarah Baartman, den sydafrikanska kvinnan som gick under namnet ”Hottentott-Venus” och uppvisades för publik i början av 1800-talet. Gemensamt för kvinnorna i romanen är att de helst ska duga som tysta dekorationer, något Fevvers svårligen uppfyller. Hon beskrivs med emfatisk kursivering som ”en stor flicka”.

 

Det är med visst vemod jag läser Carter nu, drygt trettio år efter hennes för tidiga död. 80-talet var verkligen en annan tid, om en bara betänker England: samtidigt som Cirkuskvällar kom ut skrev Jeanette Winterson på sitt odödliga mästerverk till debut, Det finns annan frukt än apelsiner. På filmfronten gjordes spektakulärt vågade filmer av Derek Jarman och Peter Greenaway. Det fanns ett sådant självförtroende i det som skapades! Det fanns en ambitionsnivå som av allt att döma har stelnat i försynthet och självironi. Och 80-talet var verkligen mer än axelvaddar, pastellfärger, plastarmband, och pudelfrisyrer. Det slår mig ändå att läget inte är helt tröstlöst; förra året kunde vi läsa en översättning av Isabel Waidners queera pärla Fjollbjäfs.

 

Carter är engelska språkets sprakfåle, och hon testar gränser med sina till överdåd förklädda romaner, som har svindelkänslorna i sikte. Om något är Fevvers öde färgat av hur Virginia Woolf skrev sin fiktiva biografi över Orlando. Liksom hen har Fevvers en förmåga att hamna i den slags mittpunkt där bemärkta (men inte alltid utmärkta) personer huserar. Toulouse Lautrec målade hennes porträtt, Colette sög i sig hennes visdom, och Edward VII, dåvarande prins av Wales, friade till henne.

 

Men inget kan hejda Fevvers i denna hyperboliskt skrivna roman. Carters fantasi är ofogligt spänstig. Många av inslagen utmanar det vi brukar kalla realism, och även det är något som kan saknas i dagens litteraturklimat – romaner som är romaner, och inte mer eller mindre förtäckta självbiografier. Fevvers sägs ha kläckts ur ett ägg, och som representant för en ny slags kvinna blir hon en förebild av den sorten som aldrig ber om ursäkt för sig. Mycket handlar om att överskrida roller, om identitet, om speglingar, om falskhet och äkthet, om den bild vi gör av oss själva och hur mycket eller lite den överensstämmer med den offentliga bilden.   

 

Den blick Carter applicerar på persongalleriets kvinnliga representanter gör sig aldrig skyldig till ”the male gaze”. Samtidigt är det inte helt lätt att kalla projektet för feminism. Här och där skymtar de högst påtagliga faror kvinnor utsätts för, men de döljs ofta av ett lager av vad som i brist på bättre kan kallas magisk realism. Eller så är bara blicken ersatt av frosseriets blick. Eller kaosets blick. Genom romanen finns en konsekvent upprorsanda, som färgar av sig. Som läsare blir vi helt enkelt indragna i Jacks maximalistiska fascination. Och hur är det då att avlyssna på något som förmedlas av så opålitliga berättare, Fevvers och Lizzie? Han lyssnar och 

 

medan kvinnorna tillsammans redde ut sin gemensamma levnadshistorias härvor kände han sig mer och mer som en kattunge intrasslad i ett ullnystan som den överhuvudtaget aldrig hade avsett att repa upp, eller som en sultan ställd inför inte en, utan två Scheherazade, båda helt inriktade på att pressa in tusen sagor i den enda natten.

 

På många sätt är det här en utopisk roman. Det är överlastat med alla cirkusupptåg, clowner och schamaner, rymmare och fasttagare, apor och björnar, och mycket mer därtill. Litteratur och musik införlivas på det sätt som Carter gjorde till sitt signum, i ett omskapande, nyskapande, medskapande, och kanske rentav vanskapande.

 

Det är en underdrift att säga att det här är svåröversatt. Carters språk utnyttjar i hög grad idiom som inte kan transporteras in i en bokstavlig svenska. Det här gäller i synnerhet den notoriskt svåröverförda dialogen, och det är en roman som är full av dialog – främst i monologform, men det hör till, att de olika karaktärerna ges helt egna röster. Fevvers hemsnickrade tugg kan ibland låta felstämt, men i stora drag är det svårt att störa sig. När karaktärerna säger ”baby” översätts det till ”liten”, och även om jag är medveten om att det var en skriftlig konvention förr har jag nog aldrig hört någon säga det muntligt. Det borde gå att välja ”lilla du” eller något liknande.

 

Ändå delges vi som läser den förtrollning som är investerad i själva berättandet, och Cirkuskvällar är rik på sådana magiska ögonblick. Framför allt blir det en akut påminnelse om att den opartiska litteraturhistorien alltid får rätt: det här är en kompromisslös roman med stark suggestionskraft, där det sanna hålls i strama tyglar av det sannolika. Den fråga som 2000-talets litteratur sysselsätter sig med: ”Har det hänt på riktigt?” blir lyckligtvis helt likgiltig när en ställs inför romaner som denna. Det är få romaner som kan sägas innehålla ren och skär glädje, men Cirkuskvällar är definitivt en sådan. Om du någon gång tvivlar på att det går att hålla ångan uppe i nästan 400 sidor anbefaller jag dig att läsa denna roman.  

På glid, Moa Romanova, Kaunitz-Olsson

Bland svenska serietecknare är den självbiografiska trenden starkare än i den renodlade skönlitteraturens autofiktiva romaner. Moa Romanovas två seriealbum har redan etablerat henne som en av de mest intressanta serietecknarna. Debuten Alltid fucka upp erhöll en liknande amerikansk censurering som när Lukas Moodyssons debutfilm Fucking Åmål fick heta Show Me Love på amerikanska biografer. Som Goblin Girl fick Romanovas debut ett Eisner Award i kategorin Best US edition of international material.

 

På glid kom i fjol, och är berättelsen om Moas resa till USA, där hon följer Åsa från bandet Shitkid på turné. En kaotisk turné som kantas av dåliga droger, dåligt sex, eller bara dåliga vanor överhuvudtaget. Moa facetimear med Sarah Klang, som kommer med dekadenta råd av olika slag. Men mest handlar det om hur en ska parera ångesten.

 

Berättelsen rör sig från Los Angeles och Texas, och hela USA-upplevelsen hinns med, med vapen, rodeo, slagsmål … Nirvana spökar, inte bara genom att Shitkid spelar tillsammans med Dale Crover (som spelade trummor på ”Bleach”-skivan). Shitkids uttryck ligger närmare Nirvana än något annat, och på sätt och vis har Romanovas serie vissa beröringspunkter med Cobains skapelse, i det såriga och självförgörande, men också i en slags oskuldsfullhet som uppenbarar sig i fördärvets epicentrum. Det finns en renhet i Romanovas bilder, som kontrasterar det smutsiga livet.

 

Det är väldigt ofiltrerat, och Romanovas stil bygger också mycket på kontraster. Färgerna går åt pastellhållet, medan tematiken är mörk och ångestartad. Romanova har uppgett Simon Hanselmann som inspirationskälla, och hans sätt att skildra vardagliga händelser på ett drastiskt och skitigt sätt. Men Romanova tecknar inte lika osofistikerat och underground-influerat. Eller bara så här: om båda har Robert Crumb som andlig fader, har de snott var sin skärva av förebilden.

 

Det är mycket kropp i Romanovs serie, inte bara på  det sättet att huvuden är diminutiva och ibland rentav krymper. Det är också en del naket. Men sex är inte huvudämnet för berättelsen, utan den starka vänskapen mellan Moa och Åsa, och hur den vänskapen pallar för alla slitningar. Bråk och försoningar avlöser varandra.

 

Bildmässigt tar Romanova ut alla tänkbara svängar, och det är mycket rörelse över hela estetiken. Drogrusen skapar egna världar där fantasins gränser sätts ur spel, och i monokroma bilder minns Moa en händelse när hon gick skalllgång efter en nittonårig tjej som sedan återfanns död. Det här sker när Åsa från Shitkid försvinner i några dagar. Det illustrerar också hur Romanovas humor rör sig kvicksilversnabbt mellan trams och dödligt allvar. Att det finns ett vasst skämt riktat mot tråkmånsen Douglas Coupland är en extra bonus.

 

Vad som gör På glid så bra är Romanovas utsökta känsla för bild, att hon utnyttjar seriemediet till fullo. Berättelsen i sig är inte märkvärdig, men bilderna balanserar mellan det mardrömslika och den uppenbara tjusning som ligger i den erfarenhet som skildras. Det finns en teknisk briljans i utförandet, men det är en stil som inte nöjer sig med att vara vacker. Romanova vidgar själva begreppet skönhet med sin serie.   

Det radikala hoppet. Mod och mening i en kulturkollaps, Jonathan Lear, översättning Svenja Hums, Daidalos

Det är ingen överdrift att påstå att vi står inför omvälvande tider, där vi behöver rusta oss för förändring. Få saker skrämmer människan lika mycket som förändring: vi vill ha trygghet, vanor, gamla banor, gamla hjulspår, rutin. Klimatfrågan, inflationen och krigen och flyktingströmmarna kommer att ha stor påverkan på vår vardag inom den närmsta tiden. Jonathan Lear skrev 2006 en bok som kan ge oss vägledning inför förändrade livsvillkor, och att den översätts först nu kan vara ett tecken i tiden.

 

Det radikala hoppet. Mod och mening i en kulturkollaps handlar om den sista stora hövdingen för apsáaloke-folket, Plenty Coups. Lear kallar dem Kråkindianer – från westernfilmen känner du dem som Crow People – och innan du anmäler honom till folkdomstolen anger han Plenty Coups själv som källa, liksom att många av de medlemmar ur Kråkindianstammen som Lear träffat vill heta just ”indian” och inte ursprungsbefolkning eller infödda amerikaner. Han förlitar sig på böcker av Frank B. Linderman, en cowboy som blev vän med Plenty Coups.

 

Plenty Coups levde 1848-1932, och var ledare under den period i slutet av 1800-talet då Kråkindianerna övergav sitt liv som nomader, jägare och krigare och hamnade i reservat. Därav den stora förändringen, och det paradoxala hopp som Lear tycker sig skönja i Plenty Coups reaktion. Den svenska undertiteln betonar modet, medan originalet endast utpekar ”Etichs in the Face of Cultural Devastation”.  

 

Du undrar över hövdingens namn? Han döptes till Alaxchiiaahush, som kan översättas till ”många bedrifter”. ”Coups” är namnet på den stav en Kråkindian kan fästa i marken, som ett tecken att ingen fiende får passera den gränsen. Plenty Coups skulle bli den sista hövdingen, och hans lakoniska summering av tiden efter att de hamnade i reservaten löd: ”Efter det hände ingenting”. Lear gör halt vid detta uttryck: var det en depression som Plenty Coups gav uttryck för?

 

Nej, snarare handlade det om att ”ingenting” avsåg funktionen och meningen. Vi kan inte använda oss av våra egna referensramar för att förstå en annan kultur. Lear gör utsagan till något annat än det bokstavliga. I bokstavlig mening hände åtskilligt: Plenty Coups blev aktivist, ägnade sig åt jordbruk, och bidrog till stora politiska förbättringar för Kråkindianerna. 

 

Lear skriver om modets medelväg. Den som är modig tar inga onödiga risker. Det som kallas ”coups” är en slags meritskala. Historiskt slog sig Kråkindianerna samman med den amerikanska armén för att besegra den gemensamma fienden Siouxindianerna. Trots löftesbrott och utebliven betalning för mark, samt slakt av Kråkindianernas hästar, saknades tankar på repressalier hos Plenty Coups. Det här gör honom inte till någon Nelson Mandela-hjälte som vi i uppbyggligt syfte kan intyga vår tacksamma vördnad.

 

Kråkindianerna blev av med sin kultur när de förpassades till reservaten. De kunde fortsätta utöva sina riter, men till vilken nytta, när de inte längre hade något syfte. Därav den bittra nostalgin, som också går att finna i Louise Erdrichs roman Tracks, med sin emblematiska öppningsmening: ”We started dying before the snow, and like the snow we continued to fall.”  

 

Det som gick förlorat summeras av Lear: ”Vad som däremot inte kan räknas som en händelse är kollapsen av de begrepp med vilka människor förstår att någonting händer.” De enkla göromålen, som får världen att hänga samman, tappar sin mening. Det här kan väl tillämpas också på vi som lever nu, och verkar sakna konsekvenstänkande med tanke på hur illa vi behandlar planeten. När de vita männen slaktade deras hästar blev smärtan dubbel: dels den fysiska förlusten av hästarna i deras vardag, och dels påminnelsen att dessa hästar inte längre kom till bruk som de gjorde när Kråkindianerna var krigare.

 

Att Lear är både filosof och psykoanalytiker märks inte minst när han plockar in Freuds idé om vårt inre ”jagideal”, och den skam som infinner sig när vi misslyckas. När det yttre jagidealen upphör att finnas skapas grogrund för internaliserade skamkänslor. Hur ska hoppet kunna parera dessa känslor? Genom drömmen, teaterviskar Lear (passande namn), och det är inte så dumt som det låter. Det går att förändra sig utan att utplåna sin integritet.

 

Från andevärlden kommer drömmen, och Plenty Coups fick den redan som barn. Lear presenterar tre olika tolkningar av drömmen: antingen var den ett besök från Kråkindianernas andeväsen, eller har en andlig grund av annat slag, eller en sekulär källa, mänskliga önskningar. Vad drömmen lärde Plenty Coups var att det fanns skäl att foga sig inför den katastrof som åstundade. De som bemötte de vitas kolonialism gick under, medan Kråkindianerna överlevde.

 

Drömmen, optimismen och utopin har fått dåligt rykte. Det anses coolare att vara cynisk och pessimistisk. Det utopiska anslag som Lear erbjuder med sin bok blir ändå mer lockande som vägval, nu när vi står inför bistra tider. Det finns absolut tid för pessimism, men dess problem är att den lamslår, när vi är i stort behov av handlingskraft och mod. Vad exemplet med Plenty Coups visar är att det faktiskt går att åstadkomma något gynnsamt ur ogynnsamma villkor. En kollaps kan betyda att ny mening måste uppstå, nya traditioner måste födas.

Total häxa, Simon Hanselmann, översättning Fredrik Jonsson, Lystring

Under pandemin roade jag mig med att följa serietetecknaren Simon Hanselmanns dagliga instagramserie ”Crisis Zone” om antihjältarna Megg och Mogg och deras diverse vänner. Det var gränslöst och ibland på gränsen till smaklöst (som ju livet är). Nu har jag läst den tjocka volymen Total häxa, som samlar serier från åren 2009-2022. Det är en blandad kompott: ojämnt, kantigt, skevt, vingligt – ibland förryckt.

 

Hur det är att läsa Hanselmann? Som hur det skulle vara om Tracey Emin regisserade någon av The Hidden Cameras 00-låtar. Eller nä, förresten, som en pjäs av Samuel Beckett efter att någon försett honom med alla droger som gick att uppbringa i Paris. Eller nä, förresten, som något du inte riktigt kan dra paralleller till. Om du ibland kan tycka att svenska serietecknare inte är tillräckligt alternativa och riktigt vågar vara tillräckligt utmanande kan man säga att du här får ditt lystmäte.

 

Häxan Megg bor med katten Mogg. Ibland är de ett par, och ibland bor också Uggla där. Oftast gästas de av Varulv Jones, och några andra som förekommer är ödlan Booger, Dracula Junior och den stenade Mike Jones. De är dagdrivare och fördriver tristessen, sysslolösheten och förgängligheten med droger och klantiga sexförsök, oftast initierat av den ständigt kåta Varulv Jones. De har bra dagar och dåliga dagar, men klarar oftast av att landa med tassarna på marken.

 

Dålighetslivet fortsätter i serie efter serie, 44 stycken totalt. Däribland en lång, ”Below Ambition”, om Horse Mania, det band Megg och Uggla startar. Riskbeteendet ligger alltid nära till hands för karaktärerna, med ett närmast tvångsmässigt drogmissbruk i första hand. Dessa missanpasslingar klarar inte av att vara vänner, de fuckar upp varje situation. Är det realistiskt? Inte riktigt. Men det är ofta en fröjd att följa Hanselmanns fantasi när han åskådliggör rusets effekter i allt grällare effekter, med en teknik som ger nya konnotationer till dirty realism.

 

Den konsekventa uppvaktningen av anarki som Hanselmann förespråkar agerar utefter samma mekanism som klassiska böcker, som Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Huvudpersonerna här är lika ansvarslösa, men busar på mer vuxet sätt, förstås. Fast bara delvis vuxet: mest handlar det om att hålla mognad och ansvar borta. Dessa karaktärer hittar en frizon där de tillåts vara kvar i ett evigt pubertalt tillstånd. De är som perverterade Peter Pan-figurer.

 

Hanselmann hittar fram till tramsets underskattade potential, men samtidigt måste jag säga att en viss mättnad infinner sig efter drygt 300 sidor. Att läsa en serie om dagen, som under pandemin, var en rimligare dos. I den här formen blir det repetitivt, på samma sätt som det var charmigt att höra en skiva med The Hidden Cameras men snabbt blev tröttsamt.

Det hon minns, María Luisa Bombal, översättning Lena Heyman, Lind & Co

”Jag är ledsen men ni kom för sent. Jag är redan död.” Få svenska romaner har en lika briljant upptakt som Carina Rydbergs spöksaga Osalig ande (1990). Det är en lämplig premiss för fiktion, att ägna sig åt spekulation och önsketänkande. Vem har inte föreställt sig sin egen död – som ett rent tankeexperiment – med den twisten att du också får iaktta omgivningens reaktioner?

 

María Luisa Bombal var tidigt ute med det som skulle kallas magisk realism. Att denna inriktning blivit lika uttjatad och klichéartad som surrealismen ska hon sannerligen inte lastas för. Hon levde 1910-1980, skrev sin roman 1938 då hon bodde i Argentina, efter att i flera år bott i Paris och där inhämtat litterära influenser från olika håll – tre av de författare som räknades till vänkretsen är Pablo Neruda, Gabriel García Lorca och Jorge Luis Borges. Men hon var från Chile.

 

Ulf Erikssons förord upplyser att originaltiteln La amortajada betyder ”den svepta”. Och huvudpersonen Ana María är verkligen död från första meningen och framåt. Det som vidtar är att hon från dödsbädden mottar de sörjande i tur och ordning. Men det mesta som sker är tillbakablickar, minnen, ett liv som inte så mycket flimrar förbi som det masar sig fram, fast – döden har väl aldrig bråttom?

 

Fiktionen kan som sagt möjliggöra det omöjliga, eller röra sig bortom det tänkbara. Vi vet ju att döden är slutet – fast, vem kan klandra en författare för att hon vågar tänka sig en fortsättning för medvetandet? George Saunders gjorde något liknande med sin Lincoln i Bardo (2018), och egentligen borde vi klandra de författare som nöjer sig med att återge verkligheten som den är.

 

Nu ska inte Bombal heller klandras för sin magiska realism, som i ärlighetens namn är nedtonad här. Och det är ju så med magisk realism, att det kommer an på hur väl utfört det är. Inom litteraturen gäller inga absoluta förbud eller kategoriska hinder: den som gör något bra kommer undan med det mesta.

 

För Ana María kom döden som något av en befrielse, får vi veta. I den stillhet hon har förpassats till kan hon vara ömsom överseende och ömsom dömande. Hon tillåts röra sig i tiden, i sina minnen, som återkommer med en närvaro som är vingklippt av ovissheten. Denna ovisshet dikterar våra liv, även våra minnen (kanske i synnerhet dem). På ett plan visar Bombals roman något ytterst ovanligt: en människa som uppriktigt rannsakar sitt liv. Kanske det är först när vi är döda som vi ges den chansen.

 

Som död blir Ana María en projektionsyta för allsköns önskningar från omgivningen, och hon tvingas också lyssna på långa tirader. Tyvärr drabbar detta också oss som läser, men det är i gengäld en kort roman på knappt 100 sidor, så det vore ogint att klaga på långrandigheten. Idén är intressant, och nog roar romanen – för stunden, i alla fall. Jag kan inte komma undan att den ändå mest blir av en charmig bagatell än en ”klassiker”, som omslaget hävdar att det är. Bombal kunde ha gjort mer av sin originella premiss.

 

Även om det går att hysa vissa betänkligheter kring den här boken är det förstås på tiden att den översätts till svenska. Som pionjärverk till den magiska realismen är den något av obligatorisk läsning, på samma sätt som det var glädjande att vi för så nyligen som för två år sedan fick en översättning av Édouard Dujardins pionjärverk inom stream of consciousness-romanen, Lagrarna är skurna. Den var kanske inte heller något mästerverk, men lika obligatorisk läsning i ett svenskspråkigt litterärt landskap som alltför länge försummat dem.

 

En liten reprimand ändå: boken ingår i ”Palmserien”, som förlaget valt att kalla ”kvinnliga klassiker”. Visst är det lovvärt att lyfta fram bortglömda författare, och ingen skugga ska falla över de tidigare författarna i serien (Karen Blixen, Nathalie Sarraute och Christa Wolf), men det kan uppfattas förminskande att betona deras kön. Nog duger María Luisa Bombal att översättas utan att ges epitetet ”kvinnlig författare”, något som jag trodde hörde till förra århundradets försyndelser.