På glid, Moa Romanova, Kaunitz-Olsson

Bland svenska serietecknare är den självbiografiska trenden starkare än i den renodlade skönlitteraturens autofiktiva romaner. Moa Romanovas två seriealbum har redan etablerat henne som en av de mest intressanta serietecknarna. Debuten Alltid fucka upp erhöll en liknande amerikansk censurering som när Lukas Moodyssons debutfilm Fucking Åmål fick heta Show Me Love på amerikanska biografer. Som Goblin Girl fick Romanovas debut ett Eisner Award i kategorin Best US edition of international material.

 

På glid kom i fjol, och är berättelsen om Moas resa till USA, där hon följer Åsa från bandet Shitkid på turné. En kaotisk turné som kantas av dåliga droger, dåligt sex, eller bara dåliga vanor överhuvudtaget. Moa facetimear med Sarah Klang, som kommer med dekadenta råd av olika slag. Men mest handlar det om hur en ska parera ångesten.

 

Berättelsen rör sig från Los Angeles och Texas, och hela USA-upplevelsen hinns med, med vapen, rodeo, slagsmål … Nirvana spökar, inte bara genom att Shitkid spelar tillsammans med Dale Crover (som spelade trummor på ”Bleach”-skivan). Shitkids uttryck ligger närmare Nirvana än något annat, och på sätt och vis har Romanovas serie vissa beröringspunkter med Cobains skapelse, i det såriga och självförgörande, men också i en slags oskuldsfullhet som uppenbarar sig i fördärvets epicentrum. Det finns en renhet i Romanovas bilder, som kontrasterar det smutsiga livet.

 

Det är väldigt ofiltrerat, och Romanovas stil bygger också mycket på kontraster. Färgerna går åt pastellhållet, medan tematiken är mörk och ångestartad. Romanova har uppgett Simon Hanselmann som inspirationskälla, och hans sätt att skildra vardagliga händelser på ett drastiskt och skitigt sätt. Men Romanova tecknar inte lika osofistikerat och underground-influerat. Eller bara så här: om båda har Robert Crumb som andlig fader, har de snott var sin skärva av förebilden.

 

Det är mycket kropp i Romanovs serie, inte bara på  det sättet att huvuden är diminutiva och ibland rentav krymper. Det är också en del naket. Men sex är inte huvudämnet för berättelsen, utan den starka vänskapen mellan Moa och Åsa, och hur den vänskapen pallar för alla slitningar. Bråk och försoningar avlöser varandra.

 

Bildmässigt tar Romanova ut alla tänkbara svängar, och det är mycket rörelse över hela estetiken. Drogrusen skapar egna världar där fantasins gränser sätts ur spel, och i monokroma bilder minns Moa en händelse när hon gick skalllgång efter en nittonårig tjej som sedan återfanns död. Det här sker när Åsa från Shitkid försvinner i några dagar. Det illustrerar också hur Romanovas humor rör sig kvicksilversnabbt mellan trams och dödligt allvar. Att det finns ett vasst skämt riktat mot tråkmånsen Douglas Coupland är en extra bonus.

 

Vad som gör På glid så bra är Romanovas utsökta känsla för bild, att hon utnyttjar seriemediet till fullo. Berättelsen i sig är inte märkvärdig, men bilderna balanserar mellan det mardrömslika och den uppenbara tjusning som ligger i den erfarenhet som skildras. Det finns en teknisk briljans i utförandet, men det är en stil som inte nöjer sig med att vara vacker. Romanova vidgar själva begreppet skönhet med sin serie.