Total häxa, Simon Hanselmann, översättning Fredrik Jonsson, Lystring

Under pandemin roade jag mig med att följa serietetecknaren Simon Hanselmanns dagliga instagramserie ”Crisis Zone” om antihjältarna Megg och Mogg och deras diverse vänner. Det var gränslöst och ibland på gränsen till smaklöst (som ju livet är). Nu har jag läst den tjocka volymen Total häxa, som samlar serier från åren 2009-2022. Det är en blandad kompott: ojämnt, kantigt, skevt, vingligt – ibland förryckt.

 

Hur det är att läsa Hanselmann? Som hur det skulle vara om Tracey Emin regisserade någon av The Hidden Cameras 00-låtar. Eller nä, förresten, som en pjäs av Samuel Beckett efter att någon försett honom med alla droger som gick att uppbringa i Paris. Eller nä, förresten, som något du inte riktigt kan dra paralleller till. Om du ibland kan tycka att svenska serietecknare inte är tillräckligt alternativa och riktigt vågar vara tillräckligt utmanande kan man säga att du här får ditt lystmäte.

 

Häxan Megg bor med katten Mogg. Ibland är de ett par, och ibland bor också Uggla där. Oftast gästas de av Varulv Jones, och några andra som förekommer är ödlan Booger, Dracula Junior och den stenade Mike Jones. De är dagdrivare och fördriver tristessen, sysslolösheten och förgängligheten med droger och klantiga sexförsök, oftast initierat av den ständigt kåta Varulv Jones. De har bra dagar och dåliga dagar, men klarar oftast av att landa med tassarna på marken.

 

Dålighetslivet fortsätter i serie efter serie, 44 stycken totalt. Däribland en lång, ”Below Ambition”, om Horse Mania, det band Megg och Uggla startar. Riskbeteendet ligger alltid nära till hands för karaktärerna, med ett närmast tvångsmässigt drogmissbruk i första hand. Dessa missanpasslingar klarar inte av att vara vänner, de fuckar upp varje situation. Är det realistiskt? Inte riktigt. Men det är ofta en fröjd att följa Hanselmanns fantasi när han åskådliggör rusets effekter i allt grällare effekter, med en teknik som ger nya konnotationer till dirty realism.

 

Den konsekventa uppvaktningen av anarki som Hanselmann förespråkar agerar utefter samma mekanism som klassiska böcker, som Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Huvudpersonerna här är lika ansvarslösa, men busar på mer vuxet sätt, förstås. Fast bara delvis vuxet: mest handlar det om att hålla mognad och ansvar borta. Dessa karaktärer hittar en frizon där de tillåts vara kvar i ett evigt pubertalt tillstånd. De är som perverterade Peter Pan-figurer.

 

Hanselmann hittar fram till tramsets underskattade potential, men samtidigt måste jag säga att en viss mättnad infinner sig efter drygt 300 sidor. Att läsa en serie om dagen, som under pandemin, var en rimligare dos. I den här formen blir det repetitivt, på samma sätt som det var charmigt att höra en skiva med The Hidden Cameras men snabbt blev tröttsamt.