Mrs. S, K. Patrick, 4th Estate

En tjugotvå-årig ej namngiven kvinna anländer från Australien till en flickskola på en mindre ort i den engelska landsbygden. Hon har fått tjänst som husmor, med oklara arbetsuppgifter. Hon är osäker och tafatt inför både de busiga eleverna – ”The Girls” – och det arroganta lärarkollegiet. Där finns också en karismatisk rektor, Mr S, men utöver allt, hans bedårande vackra fru – Mrs S. Kvinnan blir besatt av den cirka tjugo år äldre fru S. De inleder en till en början trevande relation i smyg, en hemlig och farlig relation.

 

Det här är den enkla premissen i debutanten K. Patricks roman Mrs S., som väckt sensation i England (författaren är bosatt i Skottland, men det är också allt vi vet om hen). K. Patrick har redan hamnat på Grantas återkommande lista över de bästa unga brittiska romanförfattarna.

 

Premissen känns igen från ett otal film noir-verk, och stilistiskt lägger sig Patrick nära ett hårdkokt idiom som varit gängse sedan 30-talet, med verk av Dashiel Hammett, Raymond Chandler och framför allt James M. Cains The Postman Always Rings Twice. Kärleken som blossar upp mellan kvinnan och Mrs S är lika eldfängd och svårstoppad som den mellan luffaren och kaféföreståndaren i Cains roman. Patrick skriver korthuggna meningar, och bygger upp stämningen långsamt, tålmodigt, under en osedvanligt het sommar. Om intrigen låter klichéartad lyckas hen ändå göra något originellt och oförutsägbart av materialet.

 

En berömd författare från 1800-talet var tidigare elev på skolan. Eleverna beundrar en staty av henne, och kvinnan läser ibland hennes böcker. På skolan gäller regler som har varit i funktion sedan flera hundra år tillbaka. Det är ingen överdrift att hävda att tiden stått stilla, men vissa indikationer pekar ut att tiden kan vara 90-talet, den avgörande tiden innan mobiltelefoner blev var persons egendom. Mrs S har en syssla på skolan som en slags kurator – det brittiska skolsystemet har inte lika kvalificerat EHT som det svenska. Den australiska kvinnan är blyg, fumlig, timid – bra egenskaper för någon som iakttar i det fördolda, där ingen tar en på allvar. Var och en på skolan ges en kärnfullt träffande karakterisering.

 

Det här är en strålande roman. Patrick gör det inte lätt för läsaren, genom att dels bädda in replikföringen och inte visa vem som säger vad, och dels hålla tillbaka kärlekshistorien så länge innan den (så att säga) blommar ut bland de rosor Mrs S planterar och beskär. Den sexigaste scenen kommer ändå tidigt i romanen, när de har varit och badat och de undersöker varandras kroppar efter fästingar, kvinnan med sin blick riktad mot hudfläckar, skulderblad, armar, håriga armhålor, men hon inser för sent vad hon går miste om när Mrs S frågar om hon får använda sina händer:

 

I know she will look at herself again in the mirror, after her shower, making sure I did not mistake a freckle, did not mistake a well-known moment of skin, and leave behind a determined nymph, those tiny legs, those tiny heads. She swaps a forefinger for a thumb, sweeeping it down my sides. I didn’t understand I was supposed to use my hands. Now there will never be a second chance.  

 

I övrigt är det förstås ett starkt statement som författare att låta två kvinnor knulla i en kyrka, med tanke på den skada den institutionella religionen åsamkat HBTQ+-rörelsen. Patrick skriver om personer som njuter av att vara gay – kvinnan bondar med en kollega på skolan som också är lesbisk. Men det är inte helt obekymrat. Som en förlängd metafor fungerar ormen, med referenser till den bibliska fördärvaren (Satan). Ett kyrkfönster slås sönder av några ligister, och kvinnan ger glasbiten som avbildar ormen och Eva till Mrs S. Det finns också en speciellt avvägd njutning i hur kvinnan säger ordet ”lesbisk”, ”[t]he slow sexuality if it, a snake in the mouth”. Ett skärp låter ormen bli ett verb där det ”snakes […] directly around my hips”. Skalet på päronen de äter vid skolmåltiderna kallas ormskinn. Ormen finns också som ett av djuren i skolans vapen, och i en dold tatuering som en av de andra husmödrarna bär. Samt: vad heter hon egentligen, Mrs S, om inte Mrs Snake, hon som äger den förbjudna fruktens frestelse?

 

Medan åtskilligt har sagts om den opålitliga berättaren kunde kvinnan i K. Patricks roman kallas ”den motvilliga berättaren”. Informationen förmedlas sparsamt och mycket hålls inne. Men vi får veta att hon lämnade en relation i Australien precis innan hon flyttade till England, att hon har en mamma som glömmer hennes födelsedag och en pappa som vägrar prata med henne efter att hon kommit ut. Romanen visar hur svårt det är med komma ut-processen – för föräldrarna, alltså. Kvinnan har problem i att vistas i sociala miljöer, hon dricker för mycket. Hon är mindre butch och mer transmasc, om engelska termer tillåts (jag vet att det är Pride-vecka, jag har inte lärt mig de svenska termerna, sorry).

 

Romanens besatthet spoilas redan med titeln. Och är det en tillfällighet att kvinnan kommer från Australien? Den stämning som råder på skolan påminner inte så lite om hur det är i australiska Joan Lindsays roman Utflykt till Hanging Rock, och kärlekshistorien mellan kvinnan och Mrs S erinrar om nya zeeländska Eleanor Cattons roman Repetitionen.  

 

Men alla associationer åsido (att eleverna högläser dikter av den döda författaren vid nattliga sammankomster är kanske en klumpigt övertydlig allusion till filmen Döda poeters sällskap, vars regissör också filmatiserade Lindsays roman): det här är en läsvärd roman i egen rätt. En skickligt ihopskruvad thriller som med förfarna medel fångar läsarens fulla uppmärksamhet. En bra bok är lätt att definiera: du vill sluka den (som en orm!), men läser återhållsamt, med inlagda pauser, för att få den att räcka så länge det bara går.  

 

Det som gör romanen så bra är också att det inte enbart är en kärleksroman; underförstått handlar det om kvinnans sökande efter en identitet och personlighet. När hon vid ett tillfälle jämför sin lott med Mrs S summerar hon: ”She was looking for a way out, I was looking for a way in”. Det här kan appliceras på författaren K. Patrick. Nu är hen definitivt inne bland de författare som är värda att tas på allvar.