Scener ur ett äktenskap, Ingmar Bergman, Norstedts

En bekännelse: jag såg aldrig Scener ur ett äktenskap, Ingmar Bergmans tv-serie som i år fyller femtio. Då var jag i min ungdom ändå tämligen besatt av hans filmer – såg många av dem fem-sex gånger. Nyligen såg jag serien, och inser att den måste räknas till hans mest förnämliga verk (tillsammans med Vargtimmen, Persona, Smultronstället och Nattvardsgästerna). Den amerikanska nyversionen som gjordes häromåret passade jag också på att se: habil men helt obetydlig.

 

Filmerna överskuggar författaren Bergman, men hade han inte gjort alla dessa filmer skulle han kanske räknas till vårt lands största författare, och tacknämligt hittade jag boken Scener ur ett äktenskap där den hör hemma: på bibliotekets avdelning för dramatik, jämte Shakespeare, Norén, Ibsen och andra giganter. En vanlig anmärkning är att Bergmans dialog är konstlad, men jag uppfattar det som att den är medvetet så. Tillvaron i sig är teatralisk, verkar Bergmans utslag lyda.

 

I jämförelse med den amerikanska versionen är Johan och Marianne ett mer intellektuellt par (någon borde ha berättat för amerikanarna att det inte räcker med att skriva ”BOOKS” på en flyttkartong). Det sägs att många kände igen sig i den äktenskapsversion Bergman målade upp. Tveksamt. Mer handlar det väl om en skicklig iscensättning av något som uppfattades helt äkta: att det inte var Erland Josephson och Liv Ullmann som krisade, utan Johan och Marianne. Detta förstärks förstås i boken, på samma sätt som planteringen med det ordentligt krisande paret Peter och Katarina blir mer äkta i bokform än i serien, där Jan Malmsjö och Bibi Andersson i för hög grad var skådespelare, på bekostnad av det mänskliga. (I synnerhet om en sett Malmsjö i en liknande roll som Edgar i Strindbergs Dödsdansen, då med Norén som regissör).

 

Nä, igenkänning är inte syftet, då Bergman går flera steg längre. För det är ju litteraturens unika perspektiv som är aktivt, det vill säga att den kan tillåta sig att släppa alla hämningar och konventioner. Grälen här blir både våldsammare och mer artikulerade. Medan Johan är spelevinken blir Marianne grubblande, och deras maktrelation är en inverterad spegling av Strindbergs Fröken Julie: han förlorar och framstår som en misogyn fjant medan hon växer i värdighet.

 

Så, vad beror det på att Johan och Marianne inte kommer undan, när första scenen etablerar dem som undantaget från andras uppslitande och söndriga förhållanden? Kanske just att de ser sig själva som undantaget. Johan vidrör något som måste kallas hybris i sin replik: ”Du och jag är undantaget som bekräftar regeln. Vi har dragit vinstlotten. I det stora idiotlotteriet.” Bergman, som vid det här laget hade fyra egna skilsmässor bakom sig, skriver cyniskt om kärleken, den som Marianne inte kan definiera i prologens intervju och den som fru Jacobi saknar när hon inför Marianne ber om skilsmässa från sin man.

 

Kärleken finns varken inom eller utanför äktenskapet, visar pjäsen-boken-serien med all önskvärd tydlighet. Och Bergmans poäng är att inte ens de mest välartade och mest lyckade kan undkomma skilsmässan. Det som gör hans verk så realistiskt är tonträffen. Kanske Norén – som inte missade någon chans att chikanera Bergman – var avundsjuk, eller så hade de bara var sitt konstnärstemperament. Det ska inte underskattas hur många som hatade Bergman i Sverige, som aldrig erkände hans storhet. Men det är futtigt, och betyder inget.

 

Står Johan för klarsyn i sina analyser av vad som gick snett? Att hans självförakt är gränslöst blir tydligt: ”Det är någon som har spottat på mig och jag drunknade i spottloskan.” Kanske det bara är grym slump som styr mänskligheten, och därför finns ingen skuld. Året innan Bergmans tv-serie skrev Clarice Lispector i en krönika:

 

Efter alla kärleksförklaringarna, och de elaka orden, och vilka ord som helst, blev de två gradvis oförmögna att forma en mening som innehöll en klarsynt verklighet. Efter att ha varit gifta så länge kom oenigheterna, misstankarna, en viss rivalitet, aldrig riktigt upp till ytan, utan fanns mellan dem som den yta där de förstod varandra. Detta tillstånd förhindrade så gott som anfall och försvar, eller någon förklaring. De var vad folk kallar ett normalt par.

 

Så lyder det universella budskapet. Bergman visar vad som sker när ytan spricker, när också det normala paret, det lyckade paret, inte kommer undan.