Dunk dunk, Skurups skrivarlinje 2023/Ellerströms

De är tjugo till antalet, avgångseleverna på Skurups folkhögskolas skrivarlinje 2022-2023. Årets antologi har fått namnet Dunk dunk. De kallas ”framtidens författare” i ett följebrev, och det stämmer rent statistiskt men också förhoppningsvis för ett par av de hittills obekanta namnen. Det finns gott om löften i den här samlingen, men fallhöjden är också lägre. Att såga en etablerad författare är att sparka uppåt, så det finns ingen anledning att ta fram motorsågen här.

 

Hellre vill jag etablera den nyfikna läsarten, och kanske uppspåra ett och annat mönster. Författarna här försöker ibland springa innan de lärt sig gå. Det är mindre populärt än på länge att skriva om annat än den egna erfarenheten i mer eller mindre oförblommerad autofiktion. Flera av dem verkar ha haft roligt när de har skrivit (insert happy emoji). Ett annat mönster är att poesin är mindre populär än prosan (insert sad emoji).

 

Det mest udda inslaget står Isak Aho Nyman för. Först tror jag att det är ett feltryck, för det ser ut som att sidorna kastats om och hamnat fel. Som kommentar till att vi lever i fragmentiseringens tidevarv är det effektfullt men också lite förvirrande. I Runa Alakoskis somriga dikter är världen desto mer pålitlig och konkret. Det är försiktigt skrivet men pekar ändå ut en ny riktning (ska nog också gå att hitta en väg, vad det lider). Hos Tora Andersson råder ett växelspel mellan att sova, drömma och leva, och dikterna fungerar bäst när idyllen skippas och söker upp vildare mark: ”när jag vaknar / har jorden rest sig upp                och släppt ut suckarnas suckar”.

 

Tidens gång är aktiv också hos en annan av poeterna, Raoul Berggren Ek, i åtta numrerade dagmånadsboksdikter. Det är mycket innehåll, och kanske poesins egenart skulle ha utnyttjats mer och inte varit så fokuserad på beskrivningar. Även Alma Björndotter skriver poesi där fokus inte alltid är påslaget, men jag vet inte hur jag ska uppfatta bristen på sammanhang – det kan också vara en tillgång.

 

Charlie Brandin Avehall har bidragit med tre korta stycken, piggt skrivna. Dialogen är pricksäker, och den första där kändisen Skavlan förekommer i flera upplagor är originell och rör sig åt skräckhållet. Att bryta realismens tyranni är välkommet, och det är också roligt skrivet, med extra bonus för den svårglömda albanska klausulen. Även Zelda Cederberg gör roliga saker med sina tre noveller, men på ett lite pratigt sätt.

 

Filippa Eklunds prosa kretsar kring träd (vackert skildrade), men visar också generellt att här finns ljuvlig fantasi och god inlevelseförmåga. Det jag gillar med Nicole Ekvall är att viljan finns att göra annat än att bara beskriva världen utan också att forma den till enhetlig och ambitiös litteratur i två romanutdrag och författardagböcker. En av karaktärerna beskriver en viss musik så här: ”Lite som jag. Rastlös, dum i huvudet och lycklig.” Det är lika snyggt som en rad hos Per Hagman: ”Hon går omkring i sitt rum i för stora kläder, lyssnar på lånade skivor. Hon kanske är blåst, men det skiter hon i.”

 

Den kryptiska poesin lever gott hos Petronella Essley, med lagom aktuella tidsmarkörer som får dikterna att sammankalla en nostalgi för framtiden, ett intryck som förstärks av Maja Lindéns sf-anstrukna bilder. Realismen bryts i spillror även i Siri Lindbloms utdrag från ett läsdrama. Det är ryckigt och inte helt sammanhängande. Morris Lundberg Allerholms absurda cowboydrama är originellt men lite stillastående, även om jag välkomnar försöket att söka efter historier utanför det egna jaget.

 

Splittringen kvarstår när Julia Myrne Blåder berättar om allvarliga saker, och förlitar sig mycket på miljöbeskrivning, på bekostnad av karaktärsporträtten. Här blir formatet en black om foten: två korta noveller på fyra sidor vardera blir otillräckligt. Till de mer fyndiga författarna hör Nils Nilsson, som skriver om en man i ett olyckligt äktenskap och hans försök att nå frigörelse (”självtröst”) genom att stänga in sig på badrummet för att onanera. Det går förstås helt åt pipsvängen, och kraschen är formidabelt beskriven, på ett stilideal som verkar ha lånat inspiration i lika hög grad från John Kennedy O’Toole som från Vladimir Nabokov.

 

Ett allvarligt ämne finns också i Arantza Nino prosatext, men det är lite väl beskedligt skrivet. Tua Rahm skriver om själva orden i en metalitterär text som väcker en del undran och en del förundran. Den konventionella poesin har sin tillskyndare i Tuva Richert, som ändå lyckas göra något eget med hjälp av självständigt bildspråk och en konsekvent sammanhållen tematik. Kort sagt: poesi med klokskap.  

 

Kanske det finns för mycket innehåll i Joel Sager Olssons prosa, eller kanske bara för mycket hårklyveri och skval. Ändå tänker jag inte ifrågasätta hans slutsats: ”Det viktiga är inte att man älskar att skriva, det viktiga är att man hatar allt annat.” Madeleine Sjögren har fin förmåga att skildra karaktärer genom amerikanen Jack, och även här hotar en krasch som kanske är lite väl förutsägbar men ändå rimlig. Slutligen har Gabriel Zetterström bidragit med en ganska originelle poesi. Det är mycket musik, mycket Imperiet, och det har potential.

 

Hur den här antologin står sig får förstås framtiden utvisa. Det är en pigg bok som tyvärr befinner sig utanför det litterära kretsloppet – det vill säga, den diskuteras inte på kultursidorna. Det är synd, eftersom det ändå borde finnas en nyfikenhet hos litteraturkritiker att ta del av det som äger uppenbar talang men inte ännu är etablerat. För att göra en dum jämförelse: den som är intresserad av ishockey skulle inte få för sig att ignorera JVM.

Standing in the Forest of Being Alive, Katie Farris, Liverpool University Press

I senaste avsnittet av Örnen och Kråkans poesipodd talade Lyra Ekström Lindbäck om sönderkramade diktsamlingar, om en ängslig kritikerkår som behandlar poesin som något ytterst ömtåligt och eftersatt som under inga villkor får kritiseras. Hur mycket sanning det än ligger i de orden måste jag få säga att Katie Farris diktsamling Standing in the Forest of Being Alive är en helt fantastisk bok.

 

Om du följer Ilya Kaminsky på twitter (om inte: vad är det för fel på dig?) känner du redan till den här boken och något om dess tillkomst. Farris har skrivit en självbiografi i diktens form, om sin bröstcancer, om pandemin, om det utsatta politiska läget i hemlandet USA. Den amerikanska utgåvan visar en hand som håller upp en lång rödhårig fläta, för att illustrera något av cellgiftsbehandlingens effekter. Jag har lagt beslag på den brittiska utgåvan, som har ett mer neutralt omslag.

 

Farris skriver en rak, direkt och omedelbar dikt med ett tydligt mål att kommunicera. Hon kallar fram olika röster för att vägleda henne, allra oftast Emily Dickinson, som hon läser och kommenterar i flera av dikterna. Och ibland kan det räcka med att ange några av dikttitlarna i den här samlingen för att du ska förstå hur bra det här är:

 

* Why Write Love Poetry in a Burning World?

* Finishing Emily Dickinson, First Deacon in William Blake’s Church of the Marriaga of Heaven and Hell, in the Oncologist’s Waiting Room

* Ode to Money, or Patient Appealing Health Insurcance for Denial of Coverage

* I Wake to Find You Wandering the Museum of My Body

* To the Pathologist Reading My Breast, Palimspsest

* To the God of Radiation

 

Dickinson bad oss förmedla sanningen snett/lutande (originalets ”slant” är mångbottnat). Farris tar fasta på det i sina rastlöst otåliga dikter, som skildrar en erfarenhet som många delar. Hon rör sig på minutiös detaljnivå, och när hon förebådar sitt eget dödsfall vill hon att någon ska begrava den fläta som det amerikanska omslaget återgav. Syftet är magnifikt i sin vädjan om fortsättning:

 

I will need a rope

to let me down into the earth.

I’ve hidden others

strategically around the globe,

a net to catch

my body in its weaving.

 

Det är en modig diktsamling – naken, oförställd, sexig, påhittig, originell, nyanserad, mångsidig. Här finns ett par haikus, som är så fyndiga att jag genast omvärderar min uppfattning att ingen borde få använda den versformen. Det finns undantag till allt, tydligen: bara någon gör det tillräckligt bra upphävs alla regler och förbud.

 

Och kanske Farris insats ska ses i ljuset av just detta: hennes osvikliga förmåga att korsa gränser, att överträda det som inte borde ske. Därför blir det en duktigt personlig samling dikter, trots att hon i så hög grad anlitar andra röster. Hon vinnlägger sig om en närhet till det egna materialet, till den suveräna egenart som finns i det självupplevda, och förvandlar de privata beståndsdelarna till allmängiltigt stoff. Så ska poesi också uppfattas – som transformation.

 

Utan att skräda orden berättar Farris vad behandlingen gör med kroppen och psyket, och själen inte minst. Hennes dikter är roliga och drastiska, dristiga och oroliga, och fylld av den energi som alstras av den helt egna upptäckarglädjen. Samtidigt skuggas det här livet av onda samhällskrafter, där Farris plaidoyer för sin särart – ”Why write love poetry / in a time of / government brutality?” – ekar av Brechts berömda ord ”Vad är det här för en tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet?”

 

Den otålighet Farris använder kan få en att tänka på Rimbauds berömda avsked av allt, eftersom världen ändå bara gör oss blasé. Det finns också hos Farris ett befogat uppror mot allt det stelnade och förstockade i vår tillvaro. Då skapar hon i jordskredets poetik, dikter om en sjuk kropp (diktjaget) i ett sårigt land (Amerika). Hur ska vi ens leva i ett land där det är farligt att minnas?

 

What if the past

is a crouching tiger

and memory is the act

of putting your head

in its mouth?

 

I en av sina aforismer talade Vilhelm Ekelund om det enklas subtilitet, och det är i linje med hur Farris skriver sina dikter: omedelbart och spontant. De här oftast korta dikterna återerövrar ett tilltal som gör poesin värdefull och angelägen. I flera av dikterna verkar det skrivna knappt ha passerat en redigeringsfas, och det säger jag inte för att förminska dem eller för att ifrågasätta eller underskatta hur konstfullt skrivna de är. Bara det att det är den typ av enkelhet som förknippas med dagboken. Då kan Farris nå det poeten Shelley gjorde i några fragment riktade till Mary Shelley:

 

My dearest Mary, wherefore hast thou gone,

And left me in this dreary world alone?

Thy form is here indeed – a lovely one –

But thou art fled, gone down the dreary road,

That leads to Sorrow’s most obscure abode;

Thou sittest on the hearth of pale despair,

                                                        Where

For thine own sake I cannot follow thee.

 

De här Shelley-dikterna är långt ifrån lika omskrivna som hans större poetiska verk, men inte mindre uppskattade åtminstone av mig. Här blir hans röst mänsklig och han träder fram som också människa. Den här gesten åstadkommer också Katie Farris med flera av sina dikter, alltså detta direkta tilltal som verkar ha tillkommit utanför den poetiska verkstaden, där poeten tänker i steget: ”What is not hell is whispering, I like my body / when it’s with your body”.

 

I dikterna uppmärksammar Farris livet, och delger sin häpnad och gör den tillgänglig för oss andra. Hos henne har livet fortfarande – trots den utbredda cynismen, nihilismen och pessimismen – behållit sin förmåga att tjusa, blända och överrumpla. De korta dikterna lindas tätt som en tourniquet. Samtidigt gör den avslutande något helt annat, genom att vara lite längre och växlar in sin regelbundenhet – fyra oktavstrofer – med en avslutande sjuradig strof. Oktavformen användes gärna av Philip Larkin, och här skriver Farris något som liknar en Larkin för 2020-talet, med sitt resonerande tonfall präglad av surmulen humor och moloken munterhet.

 

Genomskådande och klarsynt också, givetvis. Det Farris uppnår blir då försoning, men inte resignation. Det sker i den här ljuva boken som bara väntar på att bli översatt till svenska så att fler av oss får upptäcka hur livet kan göras vackrare och mer uppbyggligt.

Sanningens droppar; Bohemens väg; Hemlängtan; Helgas frid, ChatGPT-4, Novellix

Jag har varit i framtiden. Artificiell intelligens (AI) sköter numera den skönlitterära utgivningen. Frågan är vad det här gör för litteraturkritiken: ska också den skrivas av AI? Och vem ska läsa de artificiellt skrivna böckerna – kanske artificiella läsare?

 

Förlåt, jag raljerar. Novellix har precis släppt en ask med fyra noveller skrivna av AI-verktyget ChatGPT-4. Förlåt, sa jag ask? Jag menar förstås kista. Om ni såg en gänglig man smyga omkring på Torpa häromnatten med en spade i handen kan jag lugna er med att hans enda uppdrag var att gräva en sex fot djup grav åt kistan med noveller, i förhoppningen att de inte ska grävas upp i någon snar framtid.

 

Varför klarar inte AI av att skriva skönlitteratur? Frågan är felställd. Vi borde istället fråga oss varför den ska skriva skönlitteratur. Att skriva är nöjaktigt. Visst, det är slitsamt också, men det finns en svåruppnådd eufori som frigörs när skrivandet går bra. Det vore en idiotisk sak att överge den sysslan. Hellre borde vi utnyttja AI till de mekaniska själsdödande aktiviteterna vi tvingas utföra.

 

Novellerna utgår från fyra klassiker i den svenska litteraturen: Karin Boyes Kallocain, Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien och August Strindbergs Röda rummet. Låt mig först för allas välbefinnande bara inflika att författarna lyckligtvis är döda sedan länge.

 

Hur dåligt är det då? Tja, de får mig att tänka på några ord från den ryskamerikanske författaren Vladimir Nabokov. Han skrev sina första romaner på ryska och bytte sedan språk till engelska när han emigrerade till USA. Han liknade ryskan vid att åka konståkningsskridskor och engelskan vid att åka rullskridskor. Från det sublima till det vulgära. Att läsa ChatGPT-4:s noveller liknar någon som försöker dansa iförd dykarskor.

 

Vad är det som fattas? Det korta svaret lyder: en själ. Själen är notoriskt svårfångad, och just därför värd vår uppmärksamhet. Det som är essensen hos de fyra författarna som skapat just de här svenska klassikerna är just deras originella stil, deras temperament, deras unika förmåga till gestaltning. Det här försöket är motsatsen till gestaltad litteratur.

 

Det längre svaret på vad som fattas leder oss in på en definition av vad litteratur är. Det är i sin mest förenklade form fem beståndsdelar som samverkar. För det första: häpnad. För det andra: charm. För det tredje: lust. För det fjärde: förundran. För det femte: utmaning. Jag hittar inget av detta i de fyra novellerna. I själva verket går de inte ens att kalla noveller – de antar mer formen av referat som gör sig blinda för den komplexitet som kännetecknar riktig litteratur.

 

Den som någon gång har varit inne på internets många sammanfattningar av klassiker – det som går under namnen spark notes, litcharts, grade saver, course hero etc – vet vad jag menar. Att läsa deras försök att förklara litterära verk gör mig ungefär lika deprimerad som att läsa den här novellfyran.

 

En välvillig tolkning av projektet kunde kalla det för ”fan fiction”, alltså att amatörer inspireras av sina förebilder och skriver fortsättningar med originalkaraktärerna. Många mer eller mindre professionella författare har redan skrivit fan fiction om Boyes och Söderbergs verk. Sällan blir det lyckat. (Ja, Bengt Ohlsson, Gregorius var roligare på idéstadiet än som färdigt projekt.)

 

Hur dåligt det här än är kvarstår löftet att i framtiden kommer AI att bli ett mer sofistikerat verktyg. Men det vi har lärt oss av alla tidigare nyskapande tillskott är att inget ersätter det arbete som investeras av författaren. Det jag allra mest blir medveten om efter att ha läst asken (förlåt, kistan) är en ännu större beundran för de författare som inte tar genvägen över det fusk som AI trots allt är. Varför fuska när det är så mycket mer belönande att vara ärlig?  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/5 2023)

Allt det här nu, Anna Stern, översättning Ebba Högström, it-lit

I Martin Scorseses nyinspelning av Cape Fear från 1992 betraktar två poliser fången Max Cadys bara överkropp, heltäckt med Bibelcitat. En av dem säger: ”Jag vet inte om jag ska kolla på honom eller läsa honom.” Med en del av förlaget it-lits påkostade böcker tänker jag: ”Jag vet inte om jag ska läsa den eller lägga den i ett bankfack.”

 

Senast Anna Sterns roman Allt det här nu, som utkommer i praktformatet coffee table-bok. Men jag börjar med att läsa. Stern är schweizisk författare, och har skrivit en roman som företar den ovanliga egenskapen att både trivas utmärkt med formen och vara ivrig att överskrida dess begränsningar. I centrum står Ananke som nyligen dött, och runt henne tecknar ett antal personer en minnesbild som inte går att återskapa i någon annan form än just i romanen.

 

Genast ska sägas att Ananke skrivs med gemener som ”ananke”, och det är genomgående för romanen, att versaler saknas. Det är förstås helt i linje med den indie-estetik som författaren verkar inom. Men det är inget som stör eller hindrar läsningen, ställer mig bara inför ett bryderi: i vilken mån ska jag följa det?

 

I romanen vävs flera citat in från bland annat Mrs Dalloway, en given referens för författare med hög ambitionsnivå. Men det är en annan roman av Woolf som Stern i högre grad ställer sig i direktkontakt med – Vågorna. Även där är det ett dödsfall inom vänkretsen som igångsätter vännernas minnesarbete. Liksom Woolf börjar Stern med barndomen, och det är anmärkningsvärt hur skickligt hon använder Vågorna som en implicit intertext utan att göra sig avhängig ursprungstexten. Allt det här nu är en originell roman tillkommen i ett eget rum och som inte behöver söka efter en egen röst.

 

Det finns ingen manual i hur vi ska hantera döden. Vännerna lämnas med det tomrum Ananke skapar, och världen stannar. Berättaren inleder med att röra sig bort från det solipsistiska ”jag” mot det mer frågande ”du”. Minnena rör sig i fria associationer, i en prosa som ofta låter språket gå sönder, med en syntax som ibland hackas itu. Ord lämnas därhän på boksidan, utan den klargörande eller befriande punkten. Därmed närmar sig prosan musiken, med toner som bara klingar ut, utan kadens.

 

När berättaren frågar Ananke om hon tänkt ha barn, svarar hon att hon vill ha ett, som ska få namnet ”Glass”. Genast skär ett eget minne från en annan läsning in i mig, och som momentant lägger beslag på min uppfattning av Sterns roman. I Deborah Levys Kolossal frihet ger huvudpersonen sin döende mamma en isglass varje dag för att det är den enda vätskan hon får i sig. En dag måste hon nästan förfrysa sig i sitt sökande efter en isglass i botten på affärens frysbox, och så här kan också minnen skapas. Det är en scen som nog aldrig kommer att lämna mig: kvinnan med händerna om den sista isglassen, och vetskapen att den för ett ögonblick ska lindra mammans dödspina.

 

I en av sina noveller skrev Dylan Thomas om barndomsminnena, som han girigt plundrade till sin skönlitterära prosa. Han beskrev dem som i avsaknad av ordning och slut – och Stern låter också dessa minnen sakna kontinuitet och narrativ. Sorgen är inte linjär, och det är ett helgerån att stöpa dem till en formbar berättelse. De liknar mer en blob: en äcklig gestalt som dessutom utrustats med ett leende som härmar Cheshirekatten i Alice i Underlandet.

 

Stern visar också att för sorgen existerar ingen hierarki. Det är inte blodsband som styr över känslorna: ”familj är inte blod; inte gener. familj är minnen; tårar som blandas på trötta kinder; familj är vad du gör det till. vad du låter vara familj.” Det är med språklig påhittighet Stern låter sitt sorgearbete gå sina egna vägar. Det kan verka truligt, obstinat, men det är i så fall bestämt av erfarenheten i sig. Döden visar inga hänsyn. Vad hon också visar är hur inkluderande sorgen kan vara, genom att släppa fram så många individer. Det blir då ett hörspel med oändligt många röster, liksom för att visa att en enda persons död angår så många människor.

 

Sorgen sprids, och det är otaliga röster som har haft med Ananke att göra. Alla dessa liv påverkas av dödsbudet. Myllret av individer visar hur vi påverkas, och därmed blir Sterns roman ett indirekt försvar för livet. Magnus Ugglas skiva ”Varför ska man ta livet av sig när man inte får höra snacket efteråt” har åtminstone en sann titel: lita på att det du är i livet är något som andra kommer att ha saker att säga om när du är borta. Därför: fortsätt leva så länge du kan, är du snäll.

 

Stern visar vanmakten i det som kommer efteråt. Hon har uppfunnit ett rastlöst driv i sitt skrivande med sina uppbrutna meningar, som ter sig så självklara för att berätta just den här historien. Meningarna ger upp, tappar andan, och beter sig lite som vi människor gör. Det här är en dödsmässa, ett rekviem, och jag vet inte vad jag vill ha sagt med alla dessa jämförelser med musik – kanske bara att det är en roman som är exceptionell. Det är en roman som inte är någon ekvation med tydlig lösning.

 

Men sådan är ju också sorgen: den går inte ihop. Det här är definitivt till romanens fördel. Stern skriver en slags flytande prosa, och det är sorgligt, vackert och övertygande, i en roman om vänskap, resor, äventyr, med uppbrott och försoning som vägledande element. Genom att låta karaktärerna bli ett slags abstrakta röster skriver hon sig fram mot något som låter också ens egna personliga gränser upplösas i ett minnesarbete som vadar i nostalgins grumliga vatten, och där obekväma frågor ställs om hur långt vi är beredda att gå för att behålla en älskad person.

 

Sorgen fylls av metaforer nedstänkta av vatten, där tårarna är det enda som saknas; du får själv föreställa dig tårarna under din läsning. Signifikant nog sväljer en av de sörjande – Eden – sina tårar. Sorgen gör intrång och befinner sig utanför vad du kan lära dig. Ändå är det så värt det att läsa en bok som denna, som tar sitt ämne på allvar och gör något eget av det.   

Förbrytaren – en sann historia, Friedrich Schiller, översättning Bodil Zalesky, Hastur

För tiotalet år sedan hade Svenska Dagbladet en regelbunden bevakning av nyutgivna litterära klassiker, en sektion som Elise Karlsson skötte med den äran. Nu är rapporteringen mer sporadisk, och då är det oftast tack vare Per Klingberg som böcker från småförlag som Hastur uppmärksammas.

 

Hastur ger också ut en av de författare som torde räknas till de klassiska författarna från romantiken, Friedrich Schiller. Förmodligen har du hört hans namn svischa förbi i gymnasiet, omnämnd jämte Goethe som en av Sturm und Drang-författarna. Men ärligt: när läste du senast något av honom, om inte antologiutdrag på högst en och en halv sida inte räknas?

 

Ett år sedan, i mitt fall. Då var det h:ström (ännu ett av småförlagen som tar sitt ansvar att hålla kanon levande) som gav ut dikter av Schiller. Och det är förstås dikterna som är hans huvudsakliga modus, samt ett relativt stort antal dramer, där några fortfarande håller måttet. Det är dock en novell som Hastur nu ger ut, Förbrytaren, översatt av Bodil Zalesky, som också skrivit ett initierat och engagerat förord som ger kontext. (Därutöver ett efterord om dramat Wilhelm Tell, en text som mer antar formen utfyllnad.)

 

Novellen är från 1786, det vill säga mitt i den intensiva Sturm und Drang-perioden. Schiller ger ett psykologiskt porträtt av mördaren Christian Wolf, och bygger på autentiskt material. En ryslig historia träder fram, om en fattig ung man som leds in på stöldets bana för kärleks skull. Hans älskade Hanna har tyvärr en rival som skvallrar på Christian, och så är det förutsägbara förloppet igång, med olika domar som endast bidrar till att cementera honom som hårdhjärtad återfallsbrottsling.

 

Den skönlitterära prosan bryter upp i längre partier som liknar det journalistiska reportaget, och ibland blir jag inte klok på Schillers egentliga ärende, om han inte hellre är ute efter att skriva ett inlägg i en debatt om brott och straff. Inledningsmeningen är stark: ”I hela människans historia finns det inget kapitel som är lika lärorikt för hjärtat och själen som hävderna om hennes villfarelser.” Zaleskys översättning har god känsla för ords valörer, och mestadels är det en ren fröjd att följa Schillers intelligenta prosa, tydligt styrd av tankens klarhet.

 

Schillers sätt att resonera skulle några årtionden senare övertas av Thomas de Quincey, som ju också intresserade sig för brottslingens psykologi och brottets tematik. Varför framhärdar då Christian i sina brott? Schillers argument är inte helt övertygande: ”Det sista som återstod mig var att lära mig leva utan ära, eftersom jag inte längre kunde göra anspråk på något sådant.” Juryn sammanträder fortfarande … Det är ett resonemang som Frankensteins monster kunde ha lagt fram (”de andra var ju så dumma mot mig, jag hade inget annat val än att slå ihjäl dem …”), eller John Miltons Satan i Det förlorade paradiset: ”Förlorat för mig / är allting gott. Kom, Ondska, bli mitt goda!” (översättning Ingvar Björkeson)

 

Att du själv har åsamkats skada ger dig inte rätt att åsamka andra skada. Om du dessutom njuter av det betyder det inget annat än att du gjort dig själv avtrubbad. Romantiken lär oss vad som sker när vi uppsöker våra moraliska gränser. Att dessa gränslöshetens apostlar så gärna vände sig till de kriminella – tänk bara på Lord Byrons kavalkad av brottsliga protagonister – är inte förvånande. Här blir hämnden människans sjätte sinne. Jag säger inte att de har fel.  

Bildning fantasi revolt. Åtta essäer om pedagogik, Ruhi Tyson, Balder

Det är en svåröverträffad titel: Bildning fantasi revolt heter Ruhi Tysons essä som nu utkommer på Balder. De tre leden är eftersträvansvärda så som samhället har utvecklat sig det här århundradet. Vi har kapat förtöjningarna till bildningen, vi har kölhalat fantasin, vi har gett revolten på båten. Att vara radikal liknar mer och mer att vara reaktionär när det gäller frågor om (ut)bildning, och jag läser Tysons bok med stort intresse, som den gymnasielärare jag fortfarande är.

 

Vad pedagogik går ut på, enligt Tyson: att vara bra på att ställa frågor. Det ställer jag gärna upp på. Estetiken är en viktig beståndsdel i utbildning, men har länge ställts utanför det ordinarie skolsystemet, sedan Alliansen avvecklade estetisk verksamhet som obligatoriskt gymnasieämne. Inför nutidens håglöshet kunde det vara meningsfullt med att återgå till mer estetisk verksamhet generellt. Mer kreativitet kunde befria många från pessimism och nihilism och cynism (konst är konstruktivt, punkt). Vi kunde därmed få en mer inkluderande meningsfullhet i de ungas liv, och det skulle samhället tjäna på ekonomiskt.

 

Tysons bok är intressant på många punkter. Jag misstänker att många ser antroposofi och Waldorfskolan som röda skynken, så detta tonas ned i framställningen. Det vore synd om det förhindrade läsningen av hans bok. Bara man har överseende med en del förenklingar, överdrivet schematiska slutsatser, en viss förkärlek för ordet ”liksom” och en del självförhärligande så är det här en vacker, värdefull och viktig essä.

 

Självförhärligandet visar sig inte minst i en berättelse om en elev med det fingerade namnet Ida. Hon ska lära sig att binda böcker genom att använda känseln i fingertopparna, men visar sig sakna känsel. Läraren – Tyson själv – blir frustrerad och ber henne förklara hur hon kan sakna känsel, och får höra att det beror på att hon mobbats och tvingats hålla händerna mot ett värmeelement och därefter tappat känseln. Två gånger i texten känner han sig tvingad att framställa sig själv i god dager och benämner sig själv som ”chockad (och nästan gråtfärdig)”. Men snälla, det är onödigt intimt att i en berättelse om någon annans vidriga historia skildra sin egen reaktion. Bara ett monster skulle visa mindre än ”nästan gråtfärdig”.

 

Vad bra pedagogik går ut på är lyhördhet, och jag misstänker inte Tyson för att sakna detta utifrån hans exempel (just därför blir de påpekanden jag nämnde i förra stycket så onödiga). Ibland har han en tendens att på förhand veta vad han vill nå fram till, något som sällan är ett bra ingångsvärde i en undersökning. Vi får några givna exempel från litteraturen, som goda påminnelser om vad som går att finna bara vi lär oss leta bättre. En samhällsdiskurs som gjorde sig mer beroende av Dostojevskij, Morrison, Schiller, Novalis och Thiong’o skulle förstås vara mer givande att följa än den nuvarande.  

 

Men samhällets syn på konst är nedslående, som en slags fernissa eller krimskrams vid sidan av det väsentliga. Men konst ska vara en basvara. I sin diskussion landar Tyson förvisso mer i svärmisk utopi än i reell revolt, men det kan vara gott så ibland – utopin kan vara ett mer hållbart alternativ än tröstlösheten. Något han är inne på är en viss form av samhällsplikt, och med tanke på nymornade förslag att återinföra värnplikten kunde det gärna utökas till en plikt att tjäna samhället på andra sätt än att lära sig bruka vapen – till exempel finns det behov av avlastning inom sjukvården och skolan, där det finns möjlighet för unga att lära sig ett och annat om livet på köpet.

Illustratören Tove Jansson, Paul Gravett, översättning Ralf Andtbacka & Ulla-Maija Holmfors-Andtbacka, Förlaget

Få saker inom kulturen är lika uttjatade som genibegreppet. Länge dominerade bilden att den skapande fick gudalika ingivelser för att åstadkomma sina konstverk, oavsett om det var målningar, dikter eller filmer. Hellre vill jag se kulturutövare som arbetande konstnärer. Få uppfyller dessa kriterier lika stiligt som Tove Jansson.

 

Åtskilliga böcker har skrivits om Jansson, till exempel konsthistorikern Tuula Karjalainens lysande biografi Tove Jansson – arbeta och älska, som kom för tio år sedan. Den hade också ett rikt och fantastiskt bildmaterial. Så utkommer nu engelsmannen Paul Gravetts bok Illustratören Tove Jansson, i en serie om bilderboksskapare genom tiderna. Det sker givetvis med hjälp av ett omfattande förråd bilder, och där återkommer min motvilja mot genistämpeln.

 

Vad den här boken visar är förstås hur hårt arbetande Jansson var, genom att betona hur ambitiös och noggrann hon var. Och uthållig! Ofta skissade hon sina Muminfigurer i minst fyra utkast innan hon färdigställde slutversionen, till exempel för att få fram rätt uttryck på en bild där Muminpappan ligger ned med förvånad uppsyn. Om något vill jag upphöja ordet konstnär, och hävda att Jansson likt ingen annan – möjligen med undantag för William Blake – arbetade lika skickligt och effektfullt i både ord och bild.

 

Jansson föddes strax efter att första världskriget inletts 1914 i en konstnärsfamilj, där främst mamman var produktiv och blev familjeförsörjare då det inte alltid fanns en efterfrågan på pappans skulpturkonst. I T-Rex klassiska låt ”Cosmic Dancer” sjunger de om pojken som dansade sig själv ut ur livmodern: ”Is it strange to dance so soon?” I Tove Janssons fall lärde hon sig enligt familjelegenden att teckna innan hon gick: Är det konstigt att teckna så tidigt?

 

Förvisso, men som konstnär är Jansson av det konstiga slaget. Att hon läste Edgar Allan Poes noveller som nioåring förvånar inte den som tagit del av hennes bildvärld. Muminfigurerna, som hon är mest känd för, verkar ha tillkommit av en slump, i en skiss från en dassvägg jämte ett skriftligt meningsutbyte med sin bror om Immanuel Kants lära om frihet. Hon kallade trollet ”Snork”, men det här var på 1930-talet: hon hade tidigt utvecklat en egen teknik, delvis inspirerad av den crazyhumor som fanns hos svenske Oskar Anderssons ”Mannen som gör vad som faller honom in”.  

 

Från mamman verkar hon främst ha lärt sig vikten av hård arbetstakt. Detta behövde Tove Jansson senare när hon fick beställningar att teckna dagliga seriestrippar med Mumintrollen för brittisk dagspress. Men hon var som konstnär mångsidig, och den aspekten faller ibland bort när Jansson omnämns. Till exempel värvades hon redan som femtonåring till satirtidskriften Garm, med flera vasst elaka porträtt av Stalin och Hitler på 30- och 40-talet. Det här är bilder som det är lätt att uppskatta nu, men då sågs de på sina håll som kontroversiella och inte helt oproblematiska.

 

Av mamman lärde hon sig också variera sin teknik. Eller sina tekniker, snarare. Hon anlitades också för att illustrera bokomslag, teaterproduktioner, och gjorde en del reklam. Dessutom några inhopp som illustratör till böcker av J.R.R. Tolkien och Lewis Carroll. Alice i Underlandet förtjänar att framhållas, där Jansson helt befriar sig från inflytandet av riktmärket John Tenniels bilder. Jansson gör Alices tillvaro lite kusligare och mer skräckinjagande. Jonas Ellerström skriver fint i Lewis Carroll-encyklopedin A som i Alice: ”Två temperament, båda med stark integritet, möts över ett avstånd av hundra år, och två konstnärsfantasier som har plats för både det makabra och det tröstande befruktar varandra.”

 

Med Mumintrollen, de som först gick under namnet ”Småtrollen”, införde hon 1945 något unikt. Nu är dessa troll svåra att undvika, då de har hamnat på allt från pennfack till disktrasor. (Jag skriver detta medan jag dricker kaffe ur en mugg med Trollkarlen.) Men något av det unika ligger i att trollen är så igenkännbara, och tillåts vara både glada och sura. Kanske det är så enkelt att de är oförställda, och att det är vad Jansson har investerat i sina teckningar, ett sätt att förhålla sig till världen: utan sken och utan egentlig förkonstling. På så sätt visar hon oss världen som den verkligen är.

 

Någon framgång blev det inte omedelbart. Från första upplagans 2800 exemplar hade det efter två år endast sålts ett par hundra böcker. Gravett, som är expert på tecknade serier, skriver en del om seriestripparna, men hans korta kapitel lyckas sällan säga något originellt eller inkännande om den teknik som var Janssons helt egna. Å andra sidan ligger betoningen på just bilderna i sig, och de talar förstås för sig själva.

Min egen elds kurir. Harry Martinsons författarliv, Johan Svedjedal, Bonniers

I en famös intervju för många år sedan försökte hårdrocksgitarristen Yngwie Malmsteen förgäves förstå logiken i begreppt ”less is more”. I hans hjärna kan bara ”more is more” äga sin riktighet. Utan att veta det helt säkert tror jag att Johan Svedjedal instämmer i den malmsteenska logiken. Hans senaste biografier ger syn för sägen. Bevismaterial #1: Karin Boyebiografin Den nya dagen gryr från 2017 (knappt under 700 sidor). Bevismaterial #2: den nyutgivna Harry Martinsonbiografin Min egen elds kurir (precis under 800 sidor). 

 

Ändå måste jag genast säga att jag har haft stor behållning av den här boken om Martinson – det lär vara den första med heltäckande anspråk – om än jag kanske inte läst den med lika stort intresse som när Svedjedal skrev om Boye (men det kan också bero på att det är mycket mer givande att läsa hennes böcker vid en jämförelse).

 

Svedjedal inleder med en katastrof. Den inträffar den 3 oktober 1974 och stavas Nobelpriset i litteratur. Det året skulle Svenska Akademien ge sitt pris till sina egna ledamöter Eyvind Johnson och Harry Martinson. Ryktet hade föregått den ständige sekreteraren Karl Ragnar Gierows tillerkännande (”ja, vilka tror ni”, som han muttrade bakom sina gigantiska solglasögon). För i synnerhet Martinson blev priset en black om foten, och sägs ha påskyndat hans självmord fyra år senare.

 

Men där kan Svedjedal ge lugnande besked för den som vill leta syndabockar i Svenska Akademien. När Martinson låg inlagd på sjukhuset var han redan dödssjuk, och det är osmakligt att reducera en människas självmord till något så banalt som ett litterärt pris. Även med den sordinlagda avslutningen finns mycket gott att säga om Martinson: en man med utsökt rättspatos och starkt samhällsengagemang och miljöaktivism. Liksom många andra idealister som reste höga krav på rättvisa – Stig Dagerman, till exempel – var det lite si och så med den egna moralen. Dessutom hade han dåligt affärssinne, något som motiverade att han fick många litterära priser och högt ställda förlagsförskott. Ändå är det lite svårsmält när Svedjedal gång på gång rycker ut till hans försvar efter att noggrant ha redovisat inkomster som med dåtida mätt var astronomiska: ”spenderbyxorna blev hans mest älskade klädesplagg”.

 

Harry Martinsons liv i korthet: född 1904 som Harry Edmund Olofsson i en dysfunktionell familj. Pappan Martin var suput och våldsverkare och dog när Harry var i sjuårsåldern. När mamman sökte lyckan i USA hamnade Harry och hans många syskon i olika familjehem i fattigvården. Tidigt lärde han sig rymma, en färdighet han skulle utveckla som vuxen. Så följde luffarliv, några år till sjöss, tiggeri, och en löftesrik debut som poet när han var i tjugofemårsåldern. Han gifte sig med den fjorton år äldre Moa Martinson, och de hade några fina år tillsammans när de inspirerade varandra litterärt, men också några mindre fina (hans smeknamn på henne: ”Moa Constrictor”). Från 1940-talet skaffade sig Harry en ny familj, och gav ut böcker som gav honom en stor publik.

 

Björn Ranelid, som har räknat, menar att ingen annan än han själv har fått lika många och lika välformulerade läsarbrev. I så fall är Harry Martinson god tvåa. Han var populär, men också förtalad. Redan 1934, efter fyra böcker, kallades han pekoralist i Aftonbladet. Även där är han väl i så fall tvåa i antalet gånger han kallats just detta, med Ranelid som god etta.  

 

En av Svedjedals bärande teser är att litteraturen räddade Martinson från svåra minnen. Genom livet lär han ha haft nytta av sin stora charm och sitt berömda leende; han verkar ha varit en ocharmig blandning av smilfink och pratkvarn. På ett av fotografierna ser han ut som en tidigare okänd bror till John och Robert Kennedy. Svedjedal menar att Martinson gärna gjorde sina erfarenheter en smula värre än de var i verkligheten när han skrev sina självbiografiska berättelser, men ibland var faktiskt villkoren värre i verkligheten. I dessa berättelser skapas en triangel, där de tre hörnen utgörs av yrkesförfattaren Harry Martinson, barnet Harry Olofsson och den fiktiva Martin Tomasson.  

 

Eftersom Svedjedal är litteratursociolog får vi nitiska genomgångar av det mesta som rör både det som tillhör det litterära fältet (upplagors antal, förskott och honorar) och det biografiska livet (rapporter om hur frånvaron såg ut varje år i folkskolan). Det ger biografin en ganska tung slagsida åt fakta. Ett problem med långa böcker är dessutom att de kidnappar en som läsare, för vad ska göras åt en bok som uppehåller en i flera dagar? Det vore ett underkännande att döma ut den som tråkig då, för då avslöjar du dig som någon med dåligt omdöme (du borde ha läst en annan bok!).

 

Ändå blir jag smått imponerad av den unge Martinsons kopiösa bildningshunger; han lär ha läst kopiösa mängder, och i detta skiljer han sig inte från andra självlärda arbetarklassförfattare som slog igenom ungefär samtidigt. Ja, faktum är att det fanns ett stort bildningsbehov inte enbart hos dem som blev författare: den socialdemokratiska 1900-talshistorien är full av ett intresse för litteratur och kultur som ter sig overkligt när det jämförs med dagens monumentala ointresse.

 

Den bild som formas av författaren Martinson är inte alltid smickrande. Som sjöman gick han till prostituerade, men detta är långt ifrån något undantag bland andra kanoniserade svenska berättare, i synnerhet om de med erfarenheter från sjöss räknas in. Han var också en bakåtsträvare som misstrodde det moderna samhället och framför allt ny teknik, och hatade bilar och flygplan. Men cykeln hyllade han, och det är så klart till hans fördel.

 

Det är svårt att hitta egentliga invändningar mot Svedjedals metod, även om Per Wästberg ibland får heta Pär i förnamn och att han tar miste när han återberättar en anekdot om Coleridge – det är att överskatta den brittiska postgången i slutet av 1700-talet om man tror att de delade ut brev nattetid. Visst går det att sucka ibland över att så många siffror ska redovisas i den löpande texten (det kunde ha fått utgöra ett appendix), och en kortare bok hade också farit mer effektivt fram med hur det gick till när Martinson skrev sina böcker och hur de togs emot (kort svar: likadant varje gång)

 

Varför har denna stora biografi om ett så stort namn i den svenska litteraturhistorien dröjt så länge? Martinsons liv saknar inte yttre och inre dramatik. Det är möjligt att jag skjuter mig själv i foten här, men beror det på att hans böcker inte riktigt håller måttet? Visst går det fortfarande att läsa Aniara – eller de första tjugo sidorna av den – och inte tråkas ihjäl, men jag vet inte vad som skulle få mig att leta fram någon av de många diktsamlingarna, eller de ofta prisade naturskildringarna.

 

Nobelpriset kan göra varken till eller ifrån, men det ligger något i omvärldens ointresse för ett namn som ändå är inristat bland de relativt få pristagarna. I en jämförelse mellan några andra svenska Nobelpristagare – Pär Lagerkvist och Tomas Tranströmer – och några som inte ens fick priset – Karin Boye och Stig Dagerman – står sig Martinson slätt internationellt, i synnerhet när det gäller nyöversättningar från 2000-talet. Nyligen dog Martin Amis, en författare som åtminstone hade varit briljant (mest på 80-talet), och som notoriskt undanhölls stora priser i hemlandet och fick se Bookerpriset år efter år gå till mer talanglösa författare som nu är helt bortglömda. Det kanske inte gör så mycket: att få ett stort litterärt pris verkar mest vara ett djävla besvär.

Knutar, Gunnhild Øyehaug, översättning Marie Lundquist, Nirstedt/Litteratur

I lördags dog Martin Amis. Jag har knappt kunnat tänka på något annat sedan dess, och mest har jag tänkt på vilken förebild han var. Stilistiskt, ja – The War Against Cliché är en av få böcker som lever upp till en suverän titel – men också för sin litteratursyn. I korthet: litteratur ska underhålla. Om det inte är roligt att läsa en bok är det inte mödan värt: så kan hans kategoriska credo skrivas.

 

Det finns en norsk författare som fått stort genomslag i USA och hyllats av den mest inflytelserike kritikern James Wood (som också skrivit en fantastisk essäsamling med suverän titel: The Fun Stuff). Om du nu ser Karl Ove Knausgård framför dig kan du sluta läsa. (Mycket kan sägas om honom, men rolig att läsa är han ytterst sällan. Det ger mer samma känsla som att äta gröt, för att ta en aktuell metafor.) Nä, jag tänker förstås på Gunnhild Øyehaug.

 

För några år sedan gav Nirstedt/Litteratur ut hennes roman Presens Maskin. Förstod jag den? Kanske. Jag hade först läst den på norska, men vet inte hur mycket det hjälpte. Men som hon skriver underhållande. Att Marie Lundquist har blivit den som översätter Øyehaug är högst passande. Tänk bara på en av de udda dikterna i Lundquists minnesvärda debut Jag går runt och samlar in min trädgård för natten:

 

Något oväntat kan komma farande med stark

kraft genom ett öppet fönster. Något som

ingen räknat med. En båtshake eller ett

 redskap tänkt för ett helt annat ändamål.

Ibland kan det vara en människa. Vi har

mycket att lära av musiken. Man måste

fortsätta spela som om ingenting hade hänt.

 

Där har vi en formel för (bra) litteratur. En formel Øyehaug gång på gång förhåller sig till i novellsamlingen Knutar, som utkom på norska för nästan 20 år sedan. Äntligen finns den att läsa på svenska – äntligen kan svenska läsare få upptäcka hur vilt och brutalt och konstigt men framför allt underhållande det går att skriva noveller. Det är en tunn bok som samlar 26 mestadels korta noveller i ett format som kan få en att tänka på Lydia Davis (som Øyehaug skrivit om i en av sina tre mycket läsvärda essäsamlingar).

 

Att säga att det är egensinnigt är en truism. Øyehaug är en glädjespridare, men det betyder inte att hon är en naiv optimist. Snarare undersöker hon litteraturens gränser, och skriver originellt utan att det blir långsökt. Det är en svår balansgång, men här visar Øyehaug med sin konsekventa berättarteknik att det görs möjligt. Det är en värld där de vanliga logiska reglerna upphör att gälla.

 

Ändå upprättas något av en balans. I den första novellen, ”Milt och fint” åker en man till IKEA för att köpa persienner till sin son. Att det är ett viktigt steg i mannens utveckling antyds av att han spelar in tennismatchen mellan Anna Kournikova Serena Williams, i stället för att se den live. Han åker dit i smyg, för att visa sin eventuellt dominanta fru att han minsann kan ta initiativ. Mannen är en tydlig komisk figur som inte klarar av sina manövrar – han faller i en trappa och blir utskrattad, till exempel. Hur det går med persiennerna bör väl inte avslöjas här, men vi kan nöja oss med att säga att Øyehaug sysslar med den typen av flyhänt tragik som exempelvis Vladimir Nabokov (Pnin) gärna ägnade sig åt.

 

I en av de mest fängslande novellerna, ”Liten knut”, berättas om mannen vars navelsträng inte går att skära loss från modern. Så de får höra ihop, resten av livet. Novellen uppehåller sig mest vid de praktiska bestyren – det blir problematiskt när sonen börjar träffa tjejer, till exempel – men det mesta går att lösa. Men det är klart att ett äktenskap sätts på svåra prov när bruden ibland vill ha egentid med sin man och mamman aldrig är långt borta (Freud hade älskat den här novellen).

 

Absurt? Ja, men novellen får mig att tänka på den metafor Samanta Schweblin uppfann till sin roman Räddningsavstånd, om mamman som var livrädd för att lämna sin dotter utan uppsikt, med tanke på alla faror som existerar. Den mamman band sig själv vid dottern med en osynlig navelsträng. Det är inte absurt att en förälder känner band till sitt barn, eller att det är svårt att släppa det taget. (För att återvända till Martin Amis så sa han att pappan Kingsley – legendarisk brittisk romanförfattare och kulturpersonlighet – aldrig gav honom någon uppmuntran vad gällde författandet, och det var det bästa som kunde ha hänt honom.)

 

Øyehaug uppvaktar den gränslösa fantasin och tänjer på verkligheten. Hon slår också undan vårt vanemässiga beroende av enkel symbolik – ni vet, vad ”betyder” det när en författare använder bildspråk? Med handgripliga medel återfinner hon litteraturens forna magi, en tilltro på att vad som helst går att uträtta. Det innebär förstås en viss vilsenhet och lätt svindel för den som läser. Och för den delen är hennes noveller bara undantagsvis knäppare än verkligheten.

 

Den humor vi möter går också andra ärenden än enkel eller omedelbar igenkänning. Ofta rör sig hennes noveller i drömlika tillstånd, där egna mönster bildas. Som att poeten Rimbaud förekommer lite här och där, eller att en låt av Nick Cave blir föremål för en spekulation om önsketänkande. Hon kan låta fotnoter kommunicera över novellgränserna (orden ”dyka” och ”sväva” ger utrymme åt sådana exkursioner). De blixtrande associationerna kan få en att föreställa sig hur det var att läsa Virginia Woolf på 20-talet.

 

Det är det bästa beröm jag kan ge, men så är också det här en helt strålande bok. Den oroar och frustrerar och rumsterar, men nöjer sig inte med annat än maximal underhållning. De minsta detaljerna får också sin uppmärksamhet. Øyehaug bryter mot de flesta av de oskrivna reglerna för hur noveller ska skrivas, men å andra sidan: vem ska ställa henne till svars för det? Hon är ute efter något annat än förlåtelse, men också efter något annat än förståelse. Mer än något annat skriver hon som ett barn, och ibland vill jag bara säga: Har ingen lärt dig att du inte får göra så här? Varför skriver du så här vanvördigt?”

 

Det kan också urarta i ren nonsens, som i novellen om Roar, som får veta att hans namn betyder ”vrål” på engelska, men när han ser en larv på bokstaven ”R” i en Toblerone vill han heta Joar, eller varför inte Joaj. I en novell knullar Eva med Frank som har knullat med Gerd som har knullat med Adam som har knullat med Eva. Överhuvudtaget är det befriande med en författare som vägrar använda det mjäkiga ordet ”älska” och skriver ut det hårdare och mer adekvata ordet ”knulla”. Och det knullas en hel del, något som bara det är befriande.

 

Mestadels låter Øyehaug det oväntade styra, eller vad då styra? Novellerna saknar annan riktning än det ungefärliga. Att läsa blir en lika stark upplevelse som att se någon av Bunuels filmer, där du till sist börjar ifrågasätta dina sinnen. Øyehaug vågar närma sig det smaklösa. Men jag gillar också att här är inte syftet uttalat att berätta historier. Nä, här försvinner intrigen lika fort som den visat sitt intresse, och det skärper förstås ens perceptionsförmåga. Det är ett fritt fantiserande som pågår, och det återstår bara att ge sig själv förmånen att upptäcka något av det häftigaste som skrivits i vår arma värld under 2000-talet.

Tolv hav, Stina Aronson, Nirstedt/Litteratur

Innan Nirstedt/Litteratur 2019 startade sitt poesibibliotek var det sällsynt med återutgivningar av enskilda diktsamlingar. Förlagen satsade med få undantag notoriskt på utgåvor med samlade dikter. Ett lysande undantag är Stina Aronsons omtalade bok Tolv hav från 1930. Den utkom 2009 på lilla Rosenlarv förlag, och gissningsvis var det många som då fick upp ögonen för denna lite bortglömda författare.

 

Så bortglömd var hon att hon inte ens fick plats när Bonniers 2016 lanserade sin tjockis Svensk poesi, som med cirka 200 poeter får räknas som ett standardverk. Aronson är jämnårig med Edith Södergran, och i Tolv hav – som nu åter-återutges av Nirstedt/Litteratur – skriver hon en poesi som närmar sig de kosmiska anspråken som vi känner igen från den poet som vidgade vår poetiska värld med samlingar som Septemberlyran och Framtidens skugga.

 

Än en gång har Anna Sanvarera skrivit förord (2009 hette hon Jörgensdotter). Hon berömmer Aronson för att äga ”emotionellt mod”, en egenskap det är lätt att återfinna i dikterna. Sexton år före Rut Hillarps debut med Solens brunn skriver Aronson djärvt sinnliga dikter, febrigt passionerade. Det är en slags poesi som inte fått tillräckligt utrymme i den svenska poesihistorien, kanske för att den inte riktigt passar in, för att den går för långt in i de upphetsade känslor vi inte riktigt har erkänt som svenska? Skam vore det att förbise den poet som kan skriva rader som dessa: ”Ett steg från aningen till gåtan är jag, / en ton som väcker oviss längtan.”

 

Aronson vill med sin bok framkalla nya gudar, och skriver om det som komma skall. Det är stora anspråk, och kan nog uppfattas som främmande för den som inbillar sig att poesi enbart ska syssla med ädla känslor utifrån ett inlärt mönster. Aronson sträcker sig utanför det invanda, och låter känslorna flöda över. Hon använder ordet ”jag” 117 gånger i den tunna samlingen (ungefär lika många som Tomas Tranströmer yttrar det under hela sin karriär). Även om titlar finns till dikter kunde dessa gärna ha skippats, så att det går att läsa boken som en enda tematiskt sammanhållen långdikt.

 

Paradoxer uppsöks: diktjaget söker friden och lugnet i det otrygga och farliga. Men medan min förra läsning – Rosenlarvs utgåva – nog betonade känslorna, vill jag nu påpeka att dikterna också ägnar sig åt insiktsfulla bedömningar av erfarenheten. Känslorna och tankarna samverkar i dikterna, och skapar en syntes av febrig klokhet. Med modig inlevelse skildras förälskelsens klyvnad:

 

Min oro –

ta bort min oro.

Jag kan inte vara ensam med detta

som alltid letar efter min strupe.

Kyss mig min älskade.

Stanna denna förgiftade natt.

I mitt hjärta har en varg sin kula.

Jag vet hans hunger,

hans gom,

hans bittra sömn.

Rädda mig, älskade.

Jag själv är oron, vargen,

vinden som havet nekar hägn vid sitt bröst.

 

Det upplevda och det söndertrasade bistår diktrösten i att skapa världar. Den inre övertygelsen har gjort sig medveten om sina dimensioner, och Aronson skriver bestämt och beslutsamt. Det är en nyskapande dikt, djärv i sin form, men också till sitt innehåll och tematik. Även lyckan är villkorad:

 

en gång i granskogen

förnam jag att Tiden är ett ont väsen,

som har fångat oss och stillar sin hunger

med rågan i våra hemliga famntag.

 

Nog är det här dikter att låta sig inspireras av, och bara låta sig uppleva det stillsamma upproret mot auktoriteter som dikterna också antar. Det finns genomgående ett drag av enkelhet och brist på förkonstling, som även den ter sig lite främmande för den som läser mycket nyutgiven svensk poesi (den som försöker för mycket och åstadkommer för lite). Den här samlingen inleds och avslutas med var sin korta dikt. En invigning och ett farväl. Men ett starkt outskrivet ”på återseende” finns också här.