Knutar, Gunnhild Øyehaug, översättning Marie Lundquist, Nirstedt/Litteratur

I lördags dog Martin Amis. Jag har knappt kunnat tänka på något annat sedan dess, och mest har jag tänkt på vilken förebild han var. Stilistiskt, ja – The War Against Cliché är en av få böcker som lever upp till en suverän titel – men också för sin litteratursyn. I korthet: litteratur ska underhålla. Om det inte är roligt att läsa en bok är det inte mödan värt: så kan hans kategoriska credo skrivas.

 

Det finns en norsk författare som fått stort genomslag i USA och hyllats av den mest inflytelserike kritikern James Wood (som också skrivit en fantastisk essäsamling med suverän titel: The Fun Stuff). Om du nu ser Karl Ove Knausgård framför dig kan du sluta läsa. (Mycket kan sägas om honom, men rolig att läsa är han ytterst sällan. Det ger mer samma känsla som att äta gröt, för att ta en aktuell metafor.) Nä, jag tänker förstås på Gunnhild Øyehaug.

 

För några år sedan gav Nirstedt/Litteratur ut hennes roman Presens Maskin. Förstod jag den? Kanske. Jag hade först läst den på norska, men vet inte hur mycket det hjälpte. Men som hon skriver underhållande. Att Marie Lundquist har blivit den som översätter Øyehaug är högst passande. Tänk bara på en av de udda dikterna i Lundquists minnesvärda debut Jag går runt och samlar in min trädgård för natten:

 

Något oväntat kan komma farande med stark

kraft genom ett öppet fönster. Något som

ingen räknat med. En båtshake eller ett

 redskap tänkt för ett helt annat ändamål.

Ibland kan det vara en människa. Vi har

mycket att lära av musiken. Man måste

fortsätta spela som om ingenting hade hänt.

 

Där har vi en formel för (bra) litteratur. En formel Øyehaug gång på gång förhåller sig till i novellsamlingen Knutar, som utkom på norska för nästan 20 år sedan. Äntligen finns den att läsa på svenska – äntligen kan svenska läsare få upptäcka hur vilt och brutalt och konstigt men framför allt underhållande det går att skriva noveller. Det är en tunn bok som samlar 26 mestadels korta noveller i ett format som kan få en att tänka på Lydia Davis (som Øyehaug skrivit om i en av sina tre mycket läsvärda essäsamlingar).

 

Att säga att det är egensinnigt är en truism. Øyehaug är en glädjespridare, men det betyder inte att hon är en naiv optimist. Snarare undersöker hon litteraturens gränser, och skriver originellt utan att det blir långsökt. Det är en svår balansgång, men här visar Øyehaug med sin konsekventa berättarteknik att det görs möjligt. Det är en värld där de vanliga logiska reglerna upphör att gälla.

 

Ändå upprättas något av en balans. I den första novellen, ”Milt och fint” åker en man till IKEA för att köpa persienner till sin son. Att det är ett viktigt steg i mannens utveckling antyds av att han spelar in tennismatchen mellan Anna Kournikova Serena Williams, i stället för att se den live. Han åker dit i smyg, för att visa sin eventuellt dominanta fru att han minsann kan ta initiativ. Mannen är en tydlig komisk figur som inte klarar av sina manövrar – han faller i en trappa och blir utskrattad, till exempel. Hur det går med persiennerna bör väl inte avslöjas här, men vi kan nöja oss med att säga att Øyehaug sysslar med den typen av flyhänt tragik som exempelvis Vladimir Nabokov (Pnin) gärna ägnade sig åt.

 

I en av de mest fängslande novellerna, ”Liten knut”, berättas om mannen vars navelsträng inte går att skära loss från modern. Så de får höra ihop, resten av livet. Novellen uppehåller sig mest vid de praktiska bestyren – det blir problematiskt när sonen börjar träffa tjejer, till exempel – men det mesta går att lösa. Men det är klart att ett äktenskap sätts på svåra prov när bruden ibland vill ha egentid med sin man och mamman aldrig är långt borta (Freud hade älskat den här novellen).

 

Absurt? Ja, men novellen får mig att tänka på den metafor Samanta Schweblin uppfann till sin roman Räddningsavstånd, om mamman som var livrädd för att lämna sin dotter utan uppsikt, med tanke på alla faror som existerar. Den mamman band sig själv vid dottern med en osynlig navelsträng. Det är inte absurt att en förälder känner band till sitt barn, eller att det är svårt att släppa det taget. (För att återvända till Martin Amis så sa han att pappan Kingsley – legendarisk brittisk romanförfattare och kulturpersonlighet – aldrig gav honom någon uppmuntran vad gällde författandet, och det var det bästa som kunde ha hänt honom.)

 

Øyehaug uppvaktar den gränslösa fantasin och tänjer på verkligheten. Hon slår också undan vårt vanemässiga beroende av enkel symbolik – ni vet, vad ”betyder” det när en författare använder bildspråk? Med handgripliga medel återfinner hon litteraturens forna magi, en tilltro på att vad som helst går att uträtta. Det innebär förstås en viss vilsenhet och lätt svindel för den som läser. Och för den delen är hennes noveller bara undantagsvis knäppare än verkligheten.

 

Den humor vi möter går också andra ärenden än enkel eller omedelbar igenkänning. Ofta rör sig hennes noveller i drömlika tillstånd, där egna mönster bildas. Som att poeten Rimbaud förekommer lite här och där, eller att en låt av Nick Cave blir föremål för en spekulation om önsketänkande. Hon kan låta fotnoter kommunicera över novellgränserna (orden ”dyka” och ”sväva” ger utrymme åt sådana exkursioner). De blixtrande associationerna kan få en att föreställa sig hur det var att läsa Virginia Woolf på 20-talet.

 

Det är det bästa beröm jag kan ge, men så är också det här en helt strålande bok. Den oroar och frustrerar och rumsterar, men nöjer sig inte med annat än maximal underhållning. De minsta detaljerna får också sin uppmärksamhet. Øyehaug bryter mot de flesta av de oskrivna reglerna för hur noveller ska skrivas, men å andra sidan: vem ska ställa henne till svars för det? Hon är ute efter något annat än förlåtelse, men också efter något annat än förståelse. Mer än något annat skriver hon som ett barn, och ibland vill jag bara säga: Har ingen lärt dig att du inte får göra så här? Varför skriver du så här vanvördigt?”

 

Det kan också urarta i ren nonsens, som i novellen om Roar, som får veta att hans namn betyder ”vrål” på engelska, men när han ser en larv på bokstaven ”R” i en Toblerone vill han heta Joar, eller varför inte Joaj. I en novell knullar Eva med Frank som har knullat med Gerd som har knullat med Adam som har knullat med Eva. Överhuvudtaget är det befriande med en författare som vägrar använda det mjäkiga ordet ”älska” och skriver ut det hårdare och mer adekvata ordet ”knulla”. Och det knullas en hel del, något som bara det är befriande.

 

Mestadels låter Øyehaug det oväntade styra, eller vad då styra? Novellerna saknar annan riktning än det ungefärliga. Att läsa blir en lika stark upplevelse som att se någon av Bunuels filmer, där du till sist börjar ifrågasätta dina sinnen. Øyehaug vågar närma sig det smaklösa. Men jag gillar också att här är inte syftet uttalat att berätta historier. Nä, här försvinner intrigen lika fort som den visat sitt intresse, och det skärper förstås ens perceptionsförmåga. Det är ett fritt fantiserande som pågår, och det återstår bara att ge sig själv förmånen att upptäcka något av det häftigaste som skrivits i vår arma värld under 2000-talet.