Dunk dunk, Skurups skrivarlinje 2023/Ellerströms

De är tjugo till antalet, avgångseleverna på Skurups folkhögskolas skrivarlinje 2022-2023. Årets antologi har fått namnet Dunk dunk. De kallas ”framtidens författare” i ett följebrev, och det stämmer rent statistiskt men också förhoppningsvis för ett par av de hittills obekanta namnen. Det finns gott om löften i den här samlingen, men fallhöjden är också lägre. Att såga en etablerad författare är att sparka uppåt, så det finns ingen anledning att ta fram motorsågen här.

 

Hellre vill jag etablera den nyfikna läsarten, och kanske uppspåra ett och annat mönster. Författarna här försöker ibland springa innan de lärt sig gå. Det är mindre populärt än på länge att skriva om annat än den egna erfarenheten i mer eller mindre oförblommerad autofiktion. Flera av dem verkar ha haft roligt när de har skrivit (insert happy emoji). Ett annat mönster är att poesin är mindre populär än prosan (insert sad emoji).

 

Det mest udda inslaget står Isak Aho Nyman för. Först tror jag att det är ett feltryck, för det ser ut som att sidorna kastats om och hamnat fel. Som kommentar till att vi lever i fragmentiseringens tidevarv är det effektfullt men också lite förvirrande. I Runa Alakoskis somriga dikter är världen desto mer pålitlig och konkret. Det är försiktigt skrivet men pekar ändå ut en ny riktning (ska nog också gå att hitta en väg, vad det lider). Hos Tora Andersson råder ett växelspel mellan att sova, drömma och leva, och dikterna fungerar bäst när idyllen skippas och söker upp vildare mark: ”när jag vaknar / har jorden rest sig upp                och släppt ut suckarnas suckar”.

 

Tidens gång är aktiv också hos en annan av poeterna, Raoul Berggren Ek, i åtta numrerade dagmånadsboksdikter. Det är mycket innehåll, och kanske poesins egenart skulle ha utnyttjats mer och inte varit så fokuserad på beskrivningar. Även Alma Björndotter skriver poesi där fokus inte alltid är påslaget, men jag vet inte hur jag ska uppfatta bristen på sammanhang – det kan också vara en tillgång.

 

Charlie Brandin Avehall har bidragit med tre korta stycken, piggt skrivna. Dialogen är pricksäker, och den första där kändisen Skavlan förekommer i flera upplagor är originell och rör sig åt skräckhållet. Att bryta realismens tyranni är välkommet, och det är också roligt skrivet, med extra bonus för den svårglömda albanska klausulen. Även Zelda Cederberg gör roliga saker med sina tre noveller, men på ett lite pratigt sätt.

 

Filippa Eklunds prosa kretsar kring träd (vackert skildrade), men visar också generellt att här finns ljuvlig fantasi och god inlevelseförmåga. Det jag gillar med Nicole Ekvall är att viljan finns att göra annat än att bara beskriva världen utan också att forma den till enhetlig och ambitiös litteratur i två romanutdrag och författardagböcker. En av karaktärerna beskriver en viss musik så här: ”Lite som jag. Rastlös, dum i huvudet och lycklig.” Det är lika snyggt som en rad hos Per Hagman: ”Hon går omkring i sitt rum i för stora kläder, lyssnar på lånade skivor. Hon kanske är blåst, men det skiter hon i.”

 

Den kryptiska poesin lever gott hos Petronella Essley, med lagom aktuella tidsmarkörer som får dikterna att sammankalla en nostalgi för framtiden, ett intryck som förstärks av Maja Lindéns sf-anstrukna bilder. Realismen bryts i spillror även i Siri Lindbloms utdrag från ett läsdrama. Det är ryckigt och inte helt sammanhängande. Morris Lundberg Allerholms absurda cowboydrama är originellt men lite stillastående, även om jag välkomnar försöket att söka efter historier utanför det egna jaget.

 

Splittringen kvarstår när Julia Myrne Blåder berättar om allvarliga saker, och förlitar sig mycket på miljöbeskrivning, på bekostnad av karaktärsporträtten. Här blir formatet en black om foten: två korta noveller på fyra sidor vardera blir otillräckligt. Till de mer fyndiga författarna hör Nils Nilsson, som skriver om en man i ett olyckligt äktenskap och hans försök att nå frigörelse (”självtröst”) genom att stänga in sig på badrummet för att onanera. Det går förstås helt åt pipsvängen, och kraschen är formidabelt beskriven, på ett stilideal som verkar ha lånat inspiration i lika hög grad från John Kennedy O’Toole som från Vladimir Nabokov.

 

Ett allvarligt ämne finns också i Arantza Nino prosatext, men det är lite väl beskedligt skrivet. Tua Rahm skriver om själva orden i en metalitterär text som väcker en del undran och en del förundran. Den konventionella poesin har sin tillskyndare i Tuva Richert, som ändå lyckas göra något eget med hjälp av självständigt bildspråk och en konsekvent sammanhållen tematik. Kort sagt: poesi med klokskap.  

 

Kanske det finns för mycket innehåll i Joel Sager Olssons prosa, eller kanske bara för mycket hårklyveri och skval. Ändå tänker jag inte ifrågasätta hans slutsats: ”Det viktiga är inte att man älskar att skriva, det viktiga är att man hatar allt annat.” Madeleine Sjögren har fin förmåga att skildra karaktärer genom amerikanen Jack, och även här hotar en krasch som kanske är lite väl förutsägbar men ändå rimlig. Slutligen har Gabriel Zetterström bidragit med en ganska originelle poesi. Det är mycket musik, mycket Imperiet, och det har potential.

 

Hur den här antologin står sig får förstås framtiden utvisa. Det är en pigg bok som tyvärr befinner sig utanför det litterära kretsloppet – det vill säga, den diskuteras inte på kultursidorna. Det är synd, eftersom det ändå borde finnas en nyfikenhet hos litteraturkritiker att ta del av det som äger uppenbar talang men inte ännu är etablerat. För att göra en dum jämförelse: den som är intresserad av ishockey skulle inte få för sig att ignorera JVM.