Sandarmoch. När gravarna talar, Sergej Lebedev, översättning Mikael Nydahl, Ariel

Det har snart gått ett år sedan den ryska invasionen av Ukraina. Den inledande mobiliseringen har ersatts av något som måste kallas jämnmod. Engagemanget var stort i början med insamlingar av kläder och förnödenheter. Men nu då? Rapporteringen av kriget fortsätter. Och den som vill fördjupa kan ta del av Ariels serie Gotlandssamtal, som tvingats bredda sin utgivning efter händelserna i Belarus och Ukraina.

 

Som häfte nummer 8 presenterar de Sergej Lebedevs Sandarmoch. När gravarna talar. Lebedev, författare och historiker, är tidigare representerad med en skrift om rättegången mot Jurij Dmitrijev, ett fall som också nämns här – en historiker som greps 2016 och dömdes till femton års fängelse i GULAG.

 

Sandarmoch är en plats i Ukraina, där ett minnesmärke rests över de mer än sex tusen personer avrättades av NKVD 1937-1938, däribland två hundra ukrainska författare och vetenskapsmän. Putins regim uppvisar skrämmande likheter med Stalins terror. Lebedev vill att minnesmärken hellre borde resas i respektive avrättads hembygd, som en påminnelse om den skändliga terrorn. Skogen borde inte vara platsen där händelserna uppmärksammas.  

 

Lebedev visar eftertryckligt hur kriget påverkar språket och historien. Invasionen av Ukraina är långt ifrån ett isolerat utbrott – det är ett återfall i en imperialism som har flera århundraden på nacken, ett mönster som återspeglas också i rysk kultur. Det är ju en kontroversiell tanke, eftersom vi i Sverige under året haft en debatt kring hur vi ska förhålla oss till rysk litteratur, till exempel – ska vi fortsätta ta del av den?

 

Något inom mig vill ju säga: ”självklart ska vi det”, men Lebedevs argument gör mig betänksam. Han menar att Tolstojs kortroman Hadji-Murat är ett undantag, medan rysk kultur generellt är beroende av våldsidealen. Ett av exemplen är från Joseph Brodskys dikt ”Vid Ukrainas självständighet”, där poeten ser Ukrainas frigörelse som en personlig kränkning. Och så ska vi förstå normaliseringen av Ukraina som ett hot, i rädslan för sönderfallet, för ”separationen”.

 

Våld föder våld, jo, men också: skräck föder skräck. Därför blir invasionen ingen irrationell nyck, utan del av den ryska historien: ”Sovjetunionen hade varken kunnat återfödas i Kyjiv eller Chisinau eller Tbilisi, utan bara i Moskva”, som han förtydligar. Och därav bor Lebedev nu i Potsdam. Till boken hör ett efterord av författaren Alisa Ganijeva, som nu bor i Kazakstan.

 

Nog har jag skrivit om de här häftena tidigare, och jag påminner att de finns att läsa gratis på förlagets hemsida. Passa på.