How to Live. What to Do, Josh Cohen, Penguin

Tecknade serier är en bra ingång till skönlitteraturen. Som barn läste jag kopiöst mycket serier: Kalle Anka, Snobben, Fantomen, Tintin, Lucky Luke, Asterix, Knasen, 91:an, Kronblom, Buster, Agent X-9, James Bond. Allt en kunde komma över. Som synes: att bli kräsen var något som infann sig senare. Men fortfarande kan jag tycka att Kalle Anka är en underutnyttjad resurs i tolkning av litteratur.

 

Josh Cohen har en ovanlig ingång till litteratur, genom att vara både litteraturprofessor och praktiserande psykoanalytiker. Han inleder också med Snobben som exempel i sin fina bok How to Live. What to Do, som utkom häromåret. Det är en genomgång av 24 olika fiktiva karaktärer, där han försöker visa kopplingar mellan det levda livet och det skrivna livet. Det kan låta som om det gjorts förut, och jag ska erkänna att jag inledningsvis var lite skeptisk inför något som på ytan liknar en självhjälpsbok.

 

Nå, idén är mer originell än så. Cohen går pedagogiskt igenom sina exempel utifrån en kronologisk livshistoria från barndomens lek och skolgång genom uppväxtens rebelliskhet och första förälskelse fram mot vuxenlivets ambition och giftermål och medelålder, för att avsluta med ålderdom och död. Det är snyggt hanterat, och exemplen lyckas också blanda det högst förväntade med det lika högst oväntade. Han låter sina 24 karaktärer ta plats på divanen. Så här finns inte bara sönderanalyserade karaktärer som Isabella Archer (Henry James), Werther (Goethe) och Jay Gatsby (Fitzgerald), utan också Frances från Sally Rooneys Samtal med vänner.

 

Men han börjar förstås med Alice, hon från Lewis Carrolls oroande mästerverk som bygger sådana skört hållbara broar mellan barnboken och vuxenboken. Här blir den värld hon bebor besläktad med de världar Franz Kafka skulle skapa några årtionden senare, åt sina ångestridna karaktärer. Men också att hennes väg mot målet bara blir längre, liksom en viss K. i romanen Slottet. Cohen menar att Alice är litteraturens första barn, i så måtto att hon är jobbig. Vad vi kan lära av henne är att följa hennes credo ordagrant: ”Let’s pretend!” Det är så typiskt att vi som vuxna glömt bort denna formel för att göra världen uthärdlig. Ja, inte alla har glömt: vi som läser på riktigt har väl övat upp vår föreställningsförmåga.

 

Cohen lutar sig tungt på Freud, något som kan förvåna en svensk läsekrets som befinner sig utanför den göteborgska psykoanalysens kotterier. Han menar att den som läser romaner behöver öva sig i att lyssna: ”what is reading a novel if not opening our mind’s ear to other voices”. Inte så förvånande då det kommer från en psykoanalytiker, men han gör faktiskt ganska mycket av sin förmåga att lyssna och avlyssna när han utför sina analyser. Ibland passar exemplen nästan för bra med varandra, när karaktärerna och de autentiska analysanderna blir varandras spegelbilder.  

 

Och titeln, som är så välfunnen, den har Cohen lyft från en dikt av Wallace Stevens. Det kan uppfattas lite provokativt: de flesta som läser verkar göra det utifrån ett behov att fly verkligheten. Men det är inte till det vi ska ha böcker som, tja George Eliots Middlemarch, Virginia Woolfs Mrs Dalloway och Sylvia Plaths Glaskupan (märks det att hans urval är högklassigt?). Analysen av Dorothea Brooke från Middlemarch är nog bokens höjdpunkt i alla sina skarpsynta slutsatser om äktenskapet. Och på tal om Goethes stackars Werther: tro inte att litteraturen undkommer att bokstavligen vara på liv och död.

 

Det är gott om relevanta påminnelser om litteraturens uppgift. Till exempel att påminna oss om att inkludera hela känsloskalan, också de onda känslorna – och de onda tankarna. Här blir det nyttigt när Cohen reflekterar över sina analysander, som får statuera exempel, och inte enbart för att söka självklara paralleller till litterära förebilder. Mer blir det frågan om att leva upp till titelns uttalade närmande mellan hur vi lever och hur litteraturen kan vara behjälplig.

 

Ilska, till exempel, den ska inte tryckas undan eller ens rationaliseras. Ibland behöver den bara ges ett utlopp, tills den som drabbas av den är redo att ta itu med den. Försök liksom inte tala allt och alla till rätta – ibland är det bättre att bara rasa rasa och ranta ranta. I sina analyser visar Cohen att litteraturen lär oss utveckla ett jag, en unik person och en unik röst. För den unge vuxne handlar det om att hitta balansen mellan att sticka ut och passa in, att hantera det unika i sin personlighet samtidigt som det inte får ta över för mycket. Samma balans finns för övrigt hos Tove Jansson, som gärna kunde ha fått vara ett av exemplen, men tyvärr har Cohen på ett för engelskpråkiga litteratörer svårt att hitta fram till översatt litteratur – endast 4 av de 24 exemplen skriver på andra språk än engelska.

 

När identiteten formas kan en ändå ställa frågan: ändras vi så värst mycket då? Vad Cohen visar, bland annat i analysen av Frances från Sally Rooneys debutroman, är att den som inte älskas av sina föräldrar får svårt med kärlek, anknytning och tillit som vuxen: ”The adult can’t plunge safely into love’s seas if she hasn’t been taught to swim in them as a child. And even then it’s all too easy to sink.” Men Rooney är verkligen bra på att skriva om dåliga föräldrar (se också Mariannes mamma i Normala människor).

 

Vad är värre än fysisk smärta? Att bli ratad, menar Cohen, och däri ligger mycket av lockelsen med den här boken: den skänker många sådana ingivelser, stunder som förklarar oss som människor, oavsett om vi vistas inom en romans pärmar och heter saker som Jane Eyre, eller heter, tja, Bernur kanske.