Unexhausted Time, Emily Berry, Faber & Faber

Unexhausted Time är Emily Berrys tredje bok. Hennes förra, Stranger, Baby, utkom på svenska för ett par år sedan som Picknick, blixt, i översättning av Jenny Tunedal. Hon har också skapat sleepcasts. Det är en poet som arbetar med starka effekter, drastiska liknelser och ibland hårresande teman. Hon arbetar också gärna med källmaterial, och blandar eklektiskt psykoanalytikern Sigmund Freud, artisten Burial och dramatikern Sarah Kane med författare som Édouard Louis, samt kanoniserade romaner som Middlemarch och Bergtagen.

 

Men hennes egna röst är i sig stark nog att bära dessa källor. Unexhausted Time är en bra titel, och säger något om innehållet. Det är mycket i boken som ger aha-upplevelser eller de ögonblick av häpnad som en viss typ av poesi är så frikostig med. ”I fear a catastrophe that has already occurred”, som det står i en av de tidigare dikterna. Boken är indelad i tre avsnitt, där mittenpartiets dikter har titlar medan första och sista delen avslutas med ellipsen. Det är en vid det här laget ganska uttjatad trop, men fungerar bra för Berry som en liten indikation på dikternas riktning mot något outsagt …

 

Annars rör sig dikterna i minst sagt olika riktningar, och som läsare tvingas du skärpa uppmärksamheten. Boken är både ryckig och sammanhållen, och för att anknyta till den svenska titeln på förra boken: det är blixtrande läsning. Fantasifullt och lekfullt lotsar Berry oss genom dikternas täta snårskog av liknelser och bildspråk som antänds av oväntade ihopkopplingar. Förra boken var mer spretig, här är det ett gemensamt tema som tar över narrativet.

 

Fast inte helt. Det går att läsa boken på två sätt. Dels som en sammanhängande berättelse om ett levt liv och dels som enskilda dikter som var och en berör olika aspekter av detta liv. Hur du än väljer att läsa blir resultatet tänkvärt. Berry skriver piggt, tänker irrationellt och erbjuder annorlunda perspektiv på en sliten historia. Det är också intelligent utfört, på så sätt att dikterna ständigt hittar nya aspekter att belysa.

 

Med känslig och varsam hand avtäcks livets små och stora mysterier. Berry skriver i komprimerade och förtätade rader:

 

The last goodbye on a rotary telephone.

The pity I collected in my little cup.

When someone leaves you,

they flow out of you like milk,

and if you allow it, you can feed people …

 

Det blir energifyllt och roligt, och Berrys temperament ger sig till känna ofta nog. Den bild som framträder är då av någon som betraktar världen med ett sardoniskt distanserat leende. Hon kunde ha citerat Lord Byrons gamla utsaga: ”If fools are my theme, let satire be my song”. Hos henne är pessimismen hårt nedskruvad, sammanbitet nedskriven:

 

The past is parked next to me like a dirty van

with messages fingered in the grime …

I drove it to a deserted forest

and left it there with busted tyres

but it came back …

It always comes back.

And there are new messages …

 

Även om det mesta som blir läst på något sätt försvinner, likt drömmar, detaljer i de samtal du fört, och tårar i regnet, ska jag inte glömma Berrys bild från förra boken av saknad: ”den skitfärgade natten”. Så också det förflutna i form av en smutsig skåpbil med sitt obevekliga klotter.

 

Det här är en associativ form av poesi, skev och smått galen i sina ambitioner att flytta fram positionerna för ett annorlunda tänkande. Tydligt indikerar Berry vad poesin borde ägna sig åt: förändring och överskridande. Flera av de korta dikterna liknar captions, alltså bildtexter, till surrealistiska belägenheter och göromål. ”There is no other life, but there are so / many lives”, skriver hon i en av dikterna. Låt oss inte glömma det.