Kvinnoland, Charlotte Perkins Gilman, översättning Emilia Fjeld, Ovipress

Charlotte Perkins Gilman (1860-1935) är mest känd för sin mästerliga novell ”Den gula tapeten”, som ofta har översatts till svenska, allra senast i våras av Amanda Svensson. Hon skrev också en utopi, romanen Herland, som jag passade på att läsa 2015 när den firade sitt hundraårsjubileum. Det gick tyvärr lite för obemärkt förbi i Sverige, men plåster på såren erbjuds nu av förlaget Ovipress, som väljer att låta Emilia Fjeld översätta den till sin tredje bok i sin sparsmakade utgivning.

 

Kvinnoland heter den nu (det finns en äldre översättning som Jungfrulandet, signerad Kerstin Gustafsson 1980). Redan titeln indikerar att det är en fullgod överföring av originalets novation. Medan det ofta funnits anledning att aktualisera ”Den gula tapeten” – gaslighting, The Handmaid’s Tales femte säsong som tv-serie … – har romanen Kvinnolandet inte lika ofta varit, hm, på tapeten för läsekretsen.

 

Synd, då det är en roman med potential att åtminstone väcka debatt. Det är en idéroman, och som sådan vilar dess rykte mer på stoffet än på det konstnärliga utförandet. Detta hindrar inte att det är en läsupplevelse av det sällsammare slaget. Men en kort summering av innehållet?

 

Tre män som representerar var sin stereotyp är på upptäcktsfärd i avlägsna Afrika när de stöter på ett land med tre miljoner invånare. De har levt avskilda från vår värld i tvåtusen år och där finns enbart kvinnor. Ursprungligen födde en urmoder fem döttrar, och sedan har befolkningen fyllts på med fem döttrar var tills en civilisation uppstod. Mycket avancerad avseende naturvetenskap och konst. Ett pacifistiskt, vegetariskt samhälle.

 

Men ett samhälle där mannen är överflödig, det är en radikal idé som Perkins Gilman lanserar. En utopi eller mardröm? Berättaren Van intar en mellanposition. Han är sociolog, en rationell figur men också nyfiken på nya intryck. Kompisarna heter Jeff – poet och läkare – en hopplöst naiv man i sin idealisering av den ädla kvinnan, samt Terry, rik player som ser kvinnolandet som en önskedröm. Kvinnorna vill inte veta av Jeffs vördnadsfulla behandling: de vill inte bli dyrkade.

 

Men de är förstås inte heller roade av Terrys grovhuggna flirtande. De är däremot intresserade av att veta mer om världen männen kommer ifrån, av det enkla syftet att lära sig mer. De har ett eget språk – givetvis talar män och kvinnor olika språk – och de lär av varandra. Männens muntra sexism ersätts snart av fascination och förundran. De inbillar sig att kvinnorna inte kan samsas utan kiv och bråk, men deras förväntningar kommer på skam. Snarare utmålas Kvinnoland som ett mer fridfullt alternativ till åtminstone det samtida USA som är ursprungets kontext.

 

Ja, och för att förstå hur nyskapande Perkins Gilmans idé var 1915 kan vi erinra oss att kvinnlig rösträtt var något de skulle få först fem år senare. Det är verkligen inte någon överdrift att hävda Kvinnoland som ett feministiskt pionjärverk, obligatorisk läsning för den som vill bilda sig en bakgrund till kommande vågor av feminism.

 

En av de implicita frågor romanen ställer är hur en värld utan män skulle se ut. Mindre teknik, mer skönhet. Mindre våld, mer överenskommelser. Mindre oro, större trygghet. Ändå färdas de i något som liknar elbilen (”electric motors”, som originalet lyder). Det är lugnet som präglar denna värld. Kvinnorna är milt överseende mot männen, men allra mest nyfikna och vetgiriga. Och männen, de blir en smula skamsna, en smula komplexfyllda över sina fördomar.  

 

Här finns också en del inskjutna pikar mot åldersdiskriminering mot kvinnor: ”Den gängse bilden av ’kvinnan’ är att hon är ung och behagfull. När hon blir äldre lämnar hon scenen och övergår i privat ägo eller försvinner helt och hållet.” Här finns det fortfarande utrymme för äldre kvinnor (de kvinnor som berättaren Van syftar på är i fyrtioårsåldern). Perkins Gilman skriver också framsynt om köttindustrin och exploateringen av djur, något kvinnorna i Kvinnoland har arbetat bort, i syfte att inte belasta resurserna.

 

Som motvikt mot det amerikanska självskrytet förevisar kvinnorna i utopin förståelse och perspektiv på omvärlden, trots att de varit så isolerade. Alla är också lika välinformerade, vilket får tillskrivas det mest utopiska i boken. Deras värld saknar hierarkier, och de optimerar levnadsförhållandena. Sannerligen finns det en hel del lärdomar att ta efter, inte minst i hur man ska leva mindre tärande, och hur det som kan rädda oss är ett levnadssätt som i högre grad tar till vara kollektivet. De utvecklar två typer av tänkare: kritikern och  uppfinnaren, där båda är lika nödvändiga för utvecklingen och framstegen.

 

Som karta över en tänkbar framtid finns det saker både att invända mot och saker att lyfta fram. Det är en roman som överbryggar avstånden mellan den realistiska romanen och den renodlade fantasyn. Perkins Gilman skriver vidsynt och progressivt om synen på arbete inom och utom hemmet, om utbildning och strafförelägganden, samt om våldtäkt inom äktenskapet. Som debattinlägg är det ovärderligt, och i hög grad något vi behöver läsa just nu, i synnerhet ett så dåligt år som detta har varit.