Berg, Ann Quin, översättning Helena Fagertun, Aska

Prologen i Ann Quins roman Berg delar egenskaper med en av litteraturens bästa inledningsmeningar. Det är Graham Greenes tidiga roman Brighton Rock jag tänker på: ”Innan han hade varit i Brighton i tre timmar visste Hale att de hade tänkt döda honom.” Hos Quin: ”En man som hette Berg bytte namn till Greb och kom till en stad vid havet med avsikt att döda sin far …”

 

Förlåt, men vem är då denna Ann Quin? I den engelska litteraturen talar man ibland om minor classics, ett begrepp som tyvärr helt saknas i vår samtida svenska debatt. Kjell Espmark försökte lansera det när Svenska Akademien för några år sedan gav ut Clas Livijns Spader Dame i nyutgåva. Definitionen kunde lyda: en bok som garanterat inte skulle platsa i litteraturkanon.

 

Quin (1936-1973) var själv från Brighton, så det är ingen vild gissning att anta att Berg utspelas där. Det är hennes debutbok, och skulle följas av ytterligare tre innan hon dog i något som liknar ett självmord. I ett efterord tecknar översättaren Helena Fagertun ett kort kärnfullt kärleksfullt biografiskt porträtt av denna författare, som fått inspirera författare som Angela Carter, Chris Kraus, Eimear McBride och Kate Zambreno (som Fagertun tidigare översatt). Med andra ord: förpliktigande namn som pekar ut en författare värd att kolla upp.

 

Så ja, denna debutbok må ha en undanskymd position i engelsk litteraturhistoria, men parallellen till Livijns kufiska 1800-talsroman är inte helt gripen ur luften. Även Quin skriver en apart prosa i en roman som inte helt bekvämt vill inordna sig i en rådande litterär kontext. Den är för bångstyrig, för irrationell, nästan för förryckt i sitt utforskande av (mar)drömsk terräng. Oron och nervositeten är styrande instanser.

 

Så, till kuststaden kommer Alistair (Aly) Charles Humphrey Berg och tar in på ett sjaskigt hotell, vägg i vägg med fadern som inrättat sig med älskarinnan Judith. Berg byter identitet och kallar sig – snillrikt nog – Greb. Planen är att mörda pappan. Det som följer är en spritindränkt nedstigning i ett vanställt psyke dominerat av vanföreställningar. Att läsa innebär skräcken att bli instängd i någon föreställningsvärld, med allt vad det innebär av ohyggliga erfarenheter, där minnen och trauman kämpar om tolkningsföreträdet.

 

Quins bildspråk gör sig beroende av metaforer, villospår och förvrängningar, där nivån av pålitlighet är lite sisådär. När han vaknar upp med vad som förefaller liket av pappan inslaget i en matta vid sin säng löper tankarna amok:

 

Hur lätt skulle det inte vara att utveckla scenen närmare, hur mycket mer skulle man inte vinna av denna erfarenhet! Dådet, scenen från gårdagen, låt det utvecklas steg för steg. Händer, ja dina egna händer runt hans hals, tryck in dem i det sladdriga hullet och jag kan fortfarande, till och med nu, känna hur blodkropparna glider över mina fingrar, visst var det blod där, ja åtminstone en eller ett par fläckar? Berg stirrade på duntäcket. Ja därunder, och under mattan skulle man hitta torkat blod. Till slut hade själva dådet trängt undan idén och fantasin; slutligen kan vanföreställningen sorteras bort.

 

Quins prosa är vild och otuktad, och hon styrs inte av normer och konventioner. Varför skulle hon? Romanens uppgift kan inte (enbart) vara att slaviskt följa protokoll. Var hade vi befunnit oss om det inte då och då hade kommit busungar som styrde om riktningen, gjorde myteri och tog kommandot över den pansarkryssare som romanprosan utvecklat sig till. Hon utvecklar och pekar ut nya möjligheter för romanen, också bortom det generiskt autofiktiva, som i någon mån dirigerar denna nyckfulla roman.

 

Det paradoxala är att ju mer Quins prosa skevar iväg, desto mer förtroendeingivande blir  berättelsen. Delvis är det nog tack vare Fagertuns säkra och förtjänstfulla översättning, där förtrogenheten skapar trygghet åt denna otrygga berättelse om förändring och förvandling. Berättaren Berg/Greb slår an tonen i en berättelse om död i sublimerad eller kompensatorisk form, där han tar in sin omgivning helt utan urskiljning. Det är en prosa som relativt nyligen befriats av Woolf och Joyce och gör sig helt oberoende av sådana starka förebilder. Därför kan man ha överseende med att den påminner om hur Kafka och Hamsun skrev sina tidiga romaner för drygt hundra år sedan, med neuroserna utanpå (text-)kroppen.  

 

Det är en instabil roman som vilar på den osäkerhet den genererar. I någon mån kan den också erinra om hur Bret Easton Ellis så planmässigt investerade en osäkerhetsfaktor i American Psycho. Det vill säga, är det inte mer som talar för att Patrick Bateman enbart fantiserar ihop sina mord än att han faktiskt utför dem? Så också med Berg/Greb, som vi aldrig riktigt vet om vi ska ta honom på orden eller inte. Så är han ändå i så hög grad beroende av dessa ord, omtöcknad av alkohol och planlagda illdåd som han är.

 

Men slutligen, vilken ljuvlig minor classic det här är! Den får självfallet inget omnämnande i en bok som Ingrid Elams magistrala genomgång Romanens segertåg. Men skit i den tröttsamma sanningen att det är vinnarna som skriver litteraturhistorien! För romanen är en historia också om förlorarna, om misslyckandena, om vackra försök, och jag upplever att mitt kritikerhjärta slår betydligt hårdare för den här romanen än majoriteten av de romaner som blivit major classics, men som ärligt talat blivit stendöda monument av enbart historiskt intresse. Romanen Berg lever och andas och skickar sitt oroande budskap rätt in i vår samtid.