The Satanic Verses, Salman Rushdie, Vintage

Den mest kända men inte bästa av Salman Rushdies böcker är förstås Satansverserna från 1988. Bäst är troligen Midnattsbarnen som 2008 röstades fram som den bästa Bookerprisvinnade boken sedan priset instiftades 1969. Men kontroverserna har medfört att Satansverserna är ett verk som ständigt hålls aktuellt, och ännu mer så efter attacken mot Rushdie i New York i augusti i år.

 

Till en bokcirkel får jag sent omsider anledning att läsa romanen, och hittar den på engelska. The Satanic Verses är problematisk på många sätt, men det religiösa skulle jag säga hör till de smärre problemen. Handlingen, så vitt jag kan urskilja den: två indiska män möts på ett flygplan som har kapats i hundraelva dagar av fyra förvirrade terrorister. De flyger mot London, men en bomb detoneras och endast de två männen överlever. Men när de flyger mot marken inträffar det sällsamma att de ges nya identiteter.

 

Båda är skådespelare, Gibreel Farishta, den mer firade, blir ärkeängeln Gabriel, medan Salahuddi Chamchawala (förkortad till Saladin Chamcha), mer reducerad till att göra dubbad film, blir Satan – det förstår vi då adjektivet ”abashed” tidigt knyts till honom (det är ett nyckelord när John Milton beskriver Satan i Paradise Lost). Där finns också några drömmare, några drömmar, tillskrivna en Mahound (Mohammed), och liksom Lars Vilks rondellhund är det förstås provocerande när ordet för hund ingår i hans namn. Det allegoriska förstärks av att en av karaktärerna heter Döden, och en poet delar namn med Djävulen (Baal). I drömmar vill en av karaktärerna (minns inte vem) knulla med den engelska drottningen – fast Rushdie använder Thomas Ledin-ordet ”älska” (jag tappade räkningen på hur många gånger begreppet ”making love” används, men låt säga att han till och med använder det oftare än Gene Simmons).

 

I ett nummer av Essä (#5) återges Kerstin Ekmans upprop från 1994, ”Rätten att häda”, författad efter att Svenska Rushdiekommittén stiftades. Där skriver hon bland annat att Rushdie inte var den som uppfann tvivlet på de islamska dogmerna: ”Han har inte ens hittat på att gyckla med det. Allt det där har bildade och sekulariserade muslimer gjort länge.” Det är ett perspektiv som kanske har saknats i debatten, en kontextualisering av vad Rushdie gjorde.

 

Rushdies verk kan nog enklast beskrivas som postmodern magisk realism. De två männen, ”Gibreelsaladin Farishtachamcha, condemned to this endless but also ending angelicdevilish fall”, faller en lång stund i romanen i den pudrade januariluften över engelsk mark, eller så lång tid som det tar för berättaren att återge deras bakgrund. Berättaren, ja, är han som har ”the best tunes” (Djävulen, alltså), och han är av invasiv art, och lägger sig mer än gärna och helt i med oombedda förklaringar. Som när Saludins första möte med England skildras, hur han med viss möda tar sig an den brittiska matkulturen och ska äta en böckling. Som om det inte hade räckt med att gestalta är Rushdie noggrann med att pränta in att vi tar del av ett knivigt möte med ny kultur.

 

Förvisso är det berömvärt att vända på perspektiven, men litterärt sker detta betydligt mer övertygande i en roman som Tayeb Salihs Utvandringens tid. Rushdies anspråk är så kolossala när han lattjar med Koranen och Borges och olika berättarnivåer, och jag känner mer än något annat leda och utmattning över uppvisandet av olika ordvitsar. Skämten faller platta. Inte ens Joyce är så här tråkig, suckar jag. Rushdies prosa är lika tung som Led Zeppelins musik (med andra ord: olyssningsbar). Allusionerna sträcker sig från John Keats till Boney M, och han har smält olika förebilders stilar men lyckas inte generera någon inspiration: vem vill imitera någon som imiterar så här mycket och så ofta? En av karaktärerna delar initialer med den största förebilden, James Joyce: Jumpy Joshi heter han, och hädanefter kanske jag ska kalla Joyce för just det. Rushdies Joyce (Joshi) är dessutom älskare till Saladins fru, Pamela, när hon tror att maken dött i flygolyckan.

 

Mitt problem är nog att Rushdie framstår så oerhört självupptagen och pompös med alla inskott och tillägg och förklaringar, där fiktiva lager bäddas på varandra i namn av mystifikation och där sanningsanspråk och auktoritet ständigt ifrågasätts. Rushdies tonträff är katastrofal: han är både för gravallvarlig och för raljant på samma gång. Jag påminns om Harold Blooms omdöme om Edgar Allan Poe, att han vore en bra författare bara han översattes till engelska.

 

Jag förnekar inte att det här är en bok som behöver finnas, men behöver den för den sakens skull läsas? Den är baktung och överlastad och svamlig. Avsikten är uppenbart att skriva en pikaresk – en skälmroman – men den saknar den viktigaste ingrediensen: mänsklighet. Jämför för all del med Peter Careys Illywhacker, som också kom på 80-talet, och utför precis allt det Rushdie strävar efter, minus blasfemin.