Hjartet i skalkeskjulet, Gunnhild Øyehaug, Kolon

Då slår jag mig ned för att skriva något om Gunnhild Øyehaug igen, och vad är det för ingivelse som får mig att inbilla mig att det går att göra rättvisa åt hennes märkliga essäkonst? Hjartet i skalkeskjulet, nyligen utkommen på Kolon forlag, är hennes tredje samling essäer, tillkomna 2016-2021. Miniatyrlesingar lärde mig att ett skrivande som kombinerar det biografiska med det spekulativa kan kallas ”biografantasi”. Stol og ekstase + lärde mig att bästa sättet att göra sig osynlig är att vara kvinna och delta i en offentlig debatt.

 

Men det är ju inte att göra någon rättvisa! De tio välportionerade essäerna rör sig fritt mellan litteratur, konst, film, musik – ofta och gärna med kopplingar, som i en ganska ljuvlig men kort text om musikvideon till Kate Bushs ”Wuthering Heights” (den där hon har en röd klänning på sig). Är de rörelser artisten framför teatraliska eller sexuella? frågar sig Øyehaug, och landar i att Bush opererar med två modus som förstärker varandra. Dansen i musikvideon är teatralisk sexuell, det vill säga sexuellt teatralisk.

 

Så kunde en säga att Øyehaug finner ovanliga ingångar till vanliga ämnen. Som i en av Edward Munchs mest emblematiska målningar,  ”Kvinnan i tre stadier”, där hon identifierar sig med alla tre kvinnofigurer. Det är förståeligt. Infallen dikterar skrivandet, där nya tankar griper tag i varandra.

 

Essäerna handlar om konst i vidare mening, men det är bara halva sanningen, för de handlar först och främst om att leva konsten, hur en ska tillägna sig den. Och konsten, den uppenbarar sig i det oväntade: hur ofta har det inte inträffat att jag har gått på utställningar med minimala förväntningar och blivit helt golvad av mötet med något som jag inte kunnat föreställa mig? Det är som att väckas ur en sömn, och det kan ske med bildkonsten, med filmen (som Dreyers Jeanne d’Arc som jag för snart trettio år sedan såg och nyligen såg om för att den hade den goda smaken att hitta fram till en strömningstjänst, säkert någon ansvarig som begick tjänstefel och trodde att de klickat hem någon nyare version signerad klåparen Luc Besson). Och med litteraturen, så klart, även om Øyehaug i sedvanlig ordning ger litteraturen en mer underordnad position.

 

Vad sker då i mötet med konst? Tårar, föreslår Øyehaug, och det är inte svårt att hålla med. Hennes exempel är hämtat från skulptören Giacometti, men det kan tillämpas på vad du vill. Det är en konst som får oss att förstå det som både är det enklaste och det storslagnaste: vi är människor. Strikt talat finns det ju bara två sorters människor: de som drabbats av Stendhalsyndromet och de som inte har gjort det.

 

När Gunnhild Øyehaug var i tolvårsåldern började hon läsa kiosklitteratur, i avsikten att bli författare. På ett intuitivt plan förutsåg hon Harold Blooms idé om the anxiety of influence, och skulle hon bli en originell författare var det lämpligare att undvika klassikerna, för att skapa en stil som inte gör sig beroende av goda förebilder. För resten är det ju underbart att norskan fortfarande använder begreppet ”kiosklitteratur”, som har blivit obsolet hos oss – det vill säga, i vår ängslan har vi tappat ord för det som är dålig litteratur. Allt är lika mycket värt! Gud nåde den som vågar yppa något om hur mycket kiosklitteratur Klas Östergren gjort sig skyldig till.

 

Hon skriver om värdet i att tappa bort sig, förlora kartan och riktningen. Kiosklitteraturen lärde henne hur man läser om sex. När den amerikanska poeten Mary Ruefle skriver att varje gång det snöar får hon lust att ha sex kontrar Øyehaug: varje gång det snöar får hon lust att tänka. Och hon visar också värdet i att inte bara tillverka sin egen flagga för att annektera nya konstnärliga marker, utan att också söka sig mot nya planeter att upptäcka med sitt skapande. Som hon skriver: ”Knapt noko elskar eg like mykje som å forklare ting som ikkje stemmer.” Det låter som en formel för skönlitteraturen.

 

En formel som välkomnar och släpper in det associativa tänkandet. Där hon återgår till Munch och de tre kvinnorna: kanske de representerar de tre nornorna? Eller kommunicerar de tre kvinnofigurerna anakronistiskt – målningen är från 1894 – med Edith Södergrans dikt ”Dagen svalnar” från 1916: ”Du søkte ein blome (kvinne nr. 1), og fann ei frukt (kvinne nr. 2); de er besviken – så du stikk av (og vips, dukkar kvinne nr. 3 opp).” Konsten frigör oss, utgör mer än sina komponenter, och ger oss möjlighet att upptäcka sådan dimensioner inom oss. Även om det krävs nitton försök att se Tarkovskijs film Spegeln för att upptäcka det. Nitton gånger – om en har räknat rätt.

 

Det här är skrivet med en penna som konsekvent doppats i entusiasmens bläckhorn. Det är ett skrivande som bekräftar det nödvändigt huvudlösa i tillägnandet av konsten, och där Novalis ord om att definitionen på en författare lyder: den som är språkbegeistrad. Det vill säga: Øyehaug citerar Inger Christensen, som citerar Novalis. Du får gärna citera mig som citerar Øyehaug som citerar Inger Christensen som citerar Novalis, bara du kommer ihåg kedjan, bara du kommer ihåg att komma ihåg, att konst skapas i cirklar.

 

Slutligen titeln, som tarvar viss etymologisk utredning. ”Skalkeskjul” handlar bokstavligen om att dölja, att gömma. Øyehaug berättar att det inte handlar om ett skjul i bokstavlig mening där man gömmer ”skalkar” (brödkanter), utan om att gömma en bedragare – en narr. Det norröna ”skalkr” betyder tjänare, slyngel, i förlängd mening bedragare, skälm, skojare. Där ser man: upplevelsen – begeistringen – häpnaden.