Solgrönt, Gunnar Björling, Nirstedt/Litteratur

Nyligen initierade kritikern Joni Hyvönen tanken, apropå Bonniers klassikerstämpel på sin samlingsvolym med dikter av Ann Jäderlund, att diktsamlingar ska läsas som enskilda enheter; det är orättvist mot författaren att ange klassikerstatus på samtliga verk. Det finns starka argument både för och emot en sådan hållning, men min största invändning är att det är förmätet att tro att poesiintresserade – notoriskt fattiga som de är – ska ha råd att bygga upp en privat samling med alla sina favoritdiktsamlingar. För mig var pocketen från 2002 med Ann Jäderlunds dikter ovärderlig.

 

Biblioteken? Tja, lycka till med att hitta Gunnar Björlings Solgrönt där. Fram tills nu, vill säga. För nu ingår den i Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek, vars nyutgåva torde ha potential att hitta fram till bibliotekens allt tunnare poesihyllor (-hylla?). Björling är en naturlig väg att gå för den som hittat till Jäderlund, som givetvis redan intagit sin position i den generösa poesikanon som förlaget tillhandahåller. Svensklärare anmodas blicka hitåt, politiker också, för den delen.

 

Förordet är skrivet av Anders Olsson, som är väl förberedd (tips: monografin Att skriva dagen, essäerna i Skillnadens konst). Olsson – nämn en bättre poesiläsare i det här landet? – kallar Björling för ”det osagdas diktare”, och skriver initierat engagerat om metod och utfall hos denna poet: ”Ett av Björlings grepp blir här att isolera orden, men han gör det inte för att upplösa diktens intention. Tvärtom gör han det för att ladda den med energi.”

 

Ja, och energi är det gott om i dikterna, som intar en särställning mittemellan Diktonius frenetiska kamplystnad och Jäderlunds sparsmakade stillhet. Björling är mer känd som ljusdiktare, men i den här tidiga samlingen (från 1933) är mörkret minst lika framträdande. Och det är schvung i verben och fart i rörelsemönstren. Initialt utdömd av kritikerna har Björling blivit en klenod i den finlandssvenska poesin. När jag nyligen var i Vasa för att tala om läsning fick jag frågor om den nya litteraturkanon som politikerna har föreslagit. Jag påminde om mitt (raljanta) förslag till Skolverket, som innehåller fem svenskspråkiga poeter: Stagnelius, Södergran, Björling, Ekelöf, Jäderlund. Att två var finländare imponerade dock inte på den kräsna publiken, som ville veta varför inte Pentti Saarikoski fick plats. ”Han skrev på finska”, försökte jag, men svaret löd: ”Men bodde ju i Sverige!”

 

Nåväl. Det är förvånande många olika stilarter som är verksamma här. Förvånande, för den som i likhet med mig mest har läst Björling i urvalsvolymer (till exempel Du jord du dag från 1957 och Dikter i urval 1 och 2). Dessa premierar den mer återhållsamma poeten, medan vi här ser exempel på sonetter och lite längre och mer expansiva dikter – Olsson kallar honom i förordet mycket träffande för ”tystnadens Whitman”. Det är mellan ytterligheter han pendlar, och förefaller trivas bra just där.

 

Brister och det outtalade blir dominerande inslag. Till det sympatiska hos honom hör att han är så inkluderande, att det finns ett läsartilltal som aldrig stänger ute. Hans bildvärld blir aldrig exklusiv eller exkluderande. Inledningsvis finns ett smärre antal kärleksdikter som vidrör extatiska känslolägen på ett sätt som i andra händer kunde ha blivit genanta. Men det fragmentariska hos Björling bidrar till att skapa förundran, när de inbjuder en läsare att medskapa och bidra till en större helhet:

 

Dina ögon

vackra, om

de—?

öron eller näsan

mun, din läpp, din

hand

dina ögons —, och ej annorlunda!

 

Sinnligt och kroppsligt, men också lekfullt och skojfriskt (på ett icke ansträngt sätt, värt att notera). Och så tillgängligt! Dessa dikter uppmanar till vidarediktning, till tolkning, till gemensamma ansträngningar, helt enkelt, och så ska poesin fungera. Det är en motståndshandling, dikter, och något som befinner sig utanför vårt kapitalistiska system. Att läsa dikter är ingen prestation, inget som ska redovisas i tabeller och kolumner och bli mätbara resultat. Du hittar inte poesin på börssidorna. Den är utanför ekonomin, utanför allt – man kunde rentav hävda att den är utanför litteraturen, åtminstone när den är så bra som hos poeter som Björling och Jäderlund.

 

Och då lättar det, då underlättar det, då hjälper det, med poesi som ett botemedel mot de gifter som samhällsdiskursen gjort sig så beroende av. Visst, livet är hemskt, men det är också en gåva, en underbar gåva och det enda vi har att tillgå. Det vi har finns också inom oss, alla känslor som Björlings palett täcker med så få ord. Motstridiga känslor? Nja, det är mer frågan om sammanvuxna känslor, där oförenligheterna har lärt sig att tolerera varandra och nästan kunna trivas tillsammans.

 

De här dikterna blåser bort allt av blå dunster som förknippas med poesi. Solen och ljuset är påtagligt närvarande, men också viljan att slåss och förstöra – de impulser som vi också har inom oss. Det våldsamma finner sin funktion i Björlings poetik. Men också det lekfulla och anarkistiska, vilket gör honom till en angelägenhet för betydligt fler än de redan invigda: ”Som en frisk vinds öppna ögon står djävlarna i oss.”

 

Han är uppsluppen, men också uppgiven. Som vi bör och ska vara. Den magiska realismen blir poesins formel, dess försprång och privilegium. Den totala friheten, om man så vill. Då kan dikterna signalera något som kunde kallas nåden, för att låna en religiös term (jag lovar att inte återställa den: religionen är liksom poesin tillgänglig för oss, den är inget ok). Så kan Björlings dikter bli just så storslagna och just så ödmjuka som man kan kräva, i en kombination av det anspråksfulla och det blygsamma, av det ömsinta och det våldsamma. Utfallet är en oväntad verkan:

 

Jag vill som månens lysande hjärna titta in

            mellan mörkrets buskar.

Jag vill vara din svinaktighet, —stjärna! Jag

            vill förgås

som hymn

och riva mina ögon sönder.

 

Ja, och det svinaktiga är ett frekvent inslag i dikterna, som gärna refererar till svin och grisar i en förnyad form av konkretism som har mycket lite att göra med senare dagars överskattade –ism. Den kärlek Björling skriver om må inte riktigt ha vågat säga sitt namn 1933, men den rör sig framför allt i olika riktningar och i olika meningar. I enstaka dikter briljerar det mindre berättande i fragmentariska glimtar som pekar ut den senare poesin. Här är dikterna, inte minst i den andra av fyra avdelningar, mer ivriga i sin förmedlingsentusiasm. Det är dikter som också bryter mot grammatiska normer (imperfektformen ”skärde” ersätter ”skar”, till exempel).

 

Är lyckoruset som ibland redovisas en aning påtvingat? Förefaller inte all lycka ha vissa drag av att ha skapats på kommando? Det kan vara så, men det kan vi bortse ifrån, när vi konfronteras med så oerhört och så ohyggligt vackra rader om avstånd, i en dikt som med njutbar plåga (eller plågad njutning?) erinrar en förlorad kärlek, med apostroferingar om ”långt” och ”långt borta” i ett musikaliskt växelspel: ”långt borta är oändlighetens hud över lemmarna […] långt är det att gå bort från sin mardröms ögon.”

 

Just i den här dynamiken mellan de olika sinnesstämningarna befinner sig de här dikterna av Björling, i den här rika boken, en oskattbar tillgång för oss som råkar ha svenska som vårt modersmål och lyckan att berikas av poeter från det mindre ängsliga Finland.