Onda nätters drömmar. November 1942 och andra världskrigets vändpunkt i 360 korta kapitel, Peter Englund, Natur & Kultur

Peter Englunds bok om andra världskriget är onekligen ambitiös och välskriven. Dock ger de många människoödena ett splittrat intryck, och det är svårt att leva sig in i krigets vidrighet.

 

Till skillnad från majoriteten män är jag måttligt road av att detaljstudera truppförflyttningar och erövringar av broar från andra världskriget. När historikern Peter Englund tar sig an detta minst sagt omskrivna krig finns det ändå anledning att vända den läsande blicken ditåt.

Bland annat eftersom han för fjorton år sedan inledde sitt omfattande projekt att dokumentera första världskriget med boken Stridens skönhet och sorg, vilken följdes av en bok för varje årtal 1914-1918. En stor läsupplevelse. Onda nätters drömmar fokuserar i stället på den novembermånad 1942 då kriget fortfarande stod och vägde. När månaden var slut rådde det dock inga tvivel längre om vilka som skulle gå segrande: det var en tidsfråga innan nazisterna tvingades kapitulera.

 

Ett fyrtiotal människoöden delges i denna bok som förordet kallar ”ett flätverk av biografier”. Däribland de kända författarna Albert Camus och Ernst Jünger, samt Sophie Scholl. Men mest följer vi några mindre bemärkta människoöden, och det är också dessa som gör störst och starkast intryck.

 

Där finns Hélène Berr, ung judinna som pluggar engelsk litteratur på Sorbonne-universitetet i Paris, Mun Okchu, en av mellan 100 000 och 200 000 sexslavar från Korea verksamma i Burma, och två britter, stridsvagnslöjtnanten Keith Douglas och överlöparen och fascisten John Amery, som sände radioprogram från Tyskland med uppmaningen att engelsmännen skulle göra uppror mot Churchills regering – där hans egen far ingick som minister.

 

Under denna månad har också filmen Casablanca premiär, och vi följer dess färdigställande på nära håll. Englunds bok blev klar precis när den ryska invasionen av Ukraina inleddes, och det ger hans framställan otäck aktualitet. Vi trodde att krig hörde till historien, men från och med 25 februari i år måste vi konstatera att vi hade fel. Den 20 november 1942 föddes förresten också USA:s nuvarande president Joe Biden, på tal om aktualitet. 

 

Metoden att följa olika öden var oerhört lyckosam när Englund skrev om första världskriget, men jag är inte riktigt lika imponerad den här gången. Förvisso är det dramaturgiskt klanderfritt – det här är en författare som vet hur den stilistiska slipstenen ska dras, och han är skicklig i konsten att avsluta stycken (kärnfullt, effektfullt).

 

Det blir tyvärr lite förutsägbart. Visst, det är ett imponerande bygge, storslaget och ambitiöst, men också lite tröttsamt. Det som gör bra krigsskildringar effektiva – här kan nämnas Svetlana Aleksijevitjs reportage Kriget har inget kvinnligt ansikte, Norman Mailers roman De nakna och de döda samt Tadeusz Borowskis dokumentära novellsamling Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar – är att de överbryggar all distans, och låter oss närgånget följa individers öden.

 

Riktigt så nära kommer vi inte i den här framställningen. Visst är det lovvärt att Englund visar hur människor över hela jordklotet påverkades av andra världskriget, men det är lite för verserat och behärskat. Krigets vidrighet kommer inte riktigt fram, men det hindrar förmodligen inte att den här boken kommer att nå ut till alla de män som roas av att fortsätta komplettera sin kunskap om andra världskriget.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/9 2022)