En handfull vind, Negar Naseh, Natur & Kultur

Negar Naseh har tidigare gett ut två förtätade och spännande romaner. Det vällyckade psykologiska kammarspelet Under all denna vinter, och den nästan lika väl sammanhållna migrantromanen De fördrivna. Under en frustrerande lång väntan inför en ny bok – ”den svåra tredje”, på musikkritikerspråk – har det varit lätt att nästan misströsta. Men nu är den äntligen här.

 

En handfull vind lånar sin titel från en diktrad av den persiska poeten Omar Khayyam (1048-1113). Ett replikskifte i romanen återger rådet att ”möta döden med en handfull vind och ett glas vin i andra handen”, något jag inte kan hitta belägg för då mina samlingar av Omar Khayyam-dikter är nedpackade inför en förestående flytt.

 

Låt oss för all del uppehålla oss vid det som är annorlunda jämfört med Nasehs tidigare romaner. Den här gången anlägger hon ett bredare och mer episkt perspektiv, både geografiskt, tidsmässigt och berättartekniskt. Vi följer i första hand Minou, som är ensamstående mor och gravid med sitt andra barn i Teheran strax innan iranska revolutionen 1978-1979. Maken Hassan har åkt i förväg till Uppsala, Sverige, för att forska. Minou och sonen Nima är på väg, men först ska dottern Narges födas. Vännerna Akram och Vandad är ofta på besök.

 

Redan inledningsvis förstår vi att ambitionen tar sig ett annat uttryck, och det är med stort tålamod Naseh presenterar sin berättelse. Det tar tid att ta sig in i romanen. I luften ligger oron inför de omvälvande tiderna som åstundar. Tillfällig optimism visar sig vara just tillfällig, för snart nog blir det inskränkningar och restriktioner för yttrandefrihet och rörelsefrihet, i synnerhet för kvinnor.

 

Parallellt med kretsen kring Minou följer vi shahens sista månader i landsflykt. Han är dödssjuk, och vårdas först i Panama och sedermera i Egypten, där han – spoiler – avlider. I Panama intervjuas han av den brittiske tv-legenden David Frost, och det här är en storyline där Nasehs talang från de tidigare romanerna har förvaltats väl. Ja, denna sidohistoria hade kanske förtjänat mer än två visserligen ganska långa utvikningar, för det blir oväntat fascinerande att följa inifrån shahens huvud hans vankelmod, hans existentiella dödskamp och minnen av mindre bittra tider. Han görs fullt mänsklig.

 

De fysiska krämpor shahen genomlider blir ett genomgående tema i romanen, ett slags ledmotiv som också hemsöker flera av de andra karaktärerna, när de närmar sig högre ålder. Att Naseh är utbildad läkare gör förstås dessa beskrivningar ännu mer tillförlitliga. Likaså en svensk granne, Rakel med bipolär diagnos, skildras trovärdigt och autentiskt.

 

I små detaljer även i resten av romanen visar sig Nasehs styrka som författare, som när Minou med sin väninna minns barndomens besök på badhus, och medan Akram pratar om mamman avstår Minou från att berätta att hon och syskonen gick med sin barnflicka. Där finns en subtil klassanalys, som i ett slag visar vad flykt också handlar om: privilegier.  

 

Det är ett imponerande romanbygge, där Naseh i viss mån är ute i liknande ärende som Maaza Mengiste i Skuggkungen, som kom på svenska i juni. Där handlade det om det etiopiska befrielsekriget. Kuriöst nog växlade den också perspektiv till ledaren Haile Selassis landsflykt. Men också Leïla Slemanis roman De andras land (på svenska i maj) företar vissa likheter som släktkrönika över ett längre tidsförlopp, där platsen förlades till Marocko.

 

Så nog finns det mycket att hämta här för den som gillar den här typen av brett upplagda romaner. Och Nasehs sätt att berätta väcker också min beundran, där spänningen byggs upp långsamt och övertygande, där allt sker i det fördolda, i skymundan, med hemliga samband som bara gradvis avtäcks. Då övervinns mitt initiala motstånd när Naseh tecknar – nej, målar – migrationens villkor, och där tidsförloppet för oss fram mot nutiden.

 

Det blir också en roman som lämnar en del kvar åt läsaren att bearbeta, och det förenar denna roman med Nasehs tidigare två, som inbjöd till öppna och personliga tolkningar. Den här romanen firar sina triumfer i stunder som visar att riskminimering är otänkbar och ogenomförbar. De starka banden mellan människor – familjära och vänskapliga i första hand – är också något som skänker romanen en atmosfär av något så otidsenligt som godhet, för att inte säga altruism.