Fjollbjäfs, Isabel Waidner, översättning Helena Fagertun, Rámus

Belà Gotterbam är ickebinär feminist och transaktivist och författare till ”aviggardistisk prosa”, med kontrakt på en tv-serie under namnet Querbird. Men problem uppstår. Biroller spårar ur. Språket flyter ut i marginalerna, personers identitet flyter också, könsidentiteter upplöses, allt är statt i förändring. Djur och människor byter skepnad med varandra. Karaktärerna heter Transarabesque och Rosa & Bruna Lakansspöket, och GuldSeXUella StatyEtten (Sxuse). HBTQIA+ ersätts av QUILTBAG (”Queera, Undecided, Intersex, Lesbiska, Trans, Bisexuella, Asexuella, Gay”).

 

Låter det knasigt? Det är ändå inte möjligt att adekvat återge hur mycket annorlunda Isabel Waidners karnevalistiska roman Fjollbjäfs är. Den utkom 2017 som Gaudy Bauble (google translate får det till ”prålig grannlåt”), och har nu översatts med bravur av Helena Fagertun. Det är en översättning som ofta tvingas till kompromisser och eftergifter, men det slutresultat som uppstår är ändå mirakulöst nog levande och dynamiskt.

 

Det är ett språk som föder sig på ordvitsar, men inte av det bekanta Joyce-aktiga slaget, utan betydligt mer anarkistiskt och faktiskt galet på riktigt. Riktigt riktigt farligt galet, där det uppsluppna kantrar över mot det upproriska. Det är en roman som är vådligt och våldsamt olik allt annat jag läst, som om Angela Carter hade kidnappats av terrorister och tvingats skriva i en ännu mer queerifierad kod. Eller som om Djuna Barnes besynnerliga mästerverk Nattens skogar (som jag råkade läsa om strax innan Waidners roman) trätt in i en ännu dunklare natt, en ännu mer subversiv och läskig plats, både språkligt och identitetsmässigt.

 

Med andra ord: innovativt, påhittigt, men på många sätt också på gränsen till oläsligt. Besvärlighetsgrad: hög. För denna tunna roman på lite drygt 120 sidor är en rejäl utmaning att ta sig igenom utan att drabbas av svindel och åksjuka. Och ändå är den så himla bra! Så djuriskt fascinerande och så extatiskt frånstötande! Språket spricker. Orden trollar. Meningarna meandrar. 

 

Waidner är född i Tyskland, och kryddar med tyska glosor. Hon står för ett nytt slags berättande, som inkluderar utredningar och privatdetektiver och anekdoter. Tänk bara : en turistresa där en dam får för sig att byta ut sin t-shirt med isbjörnar på för en med cirklar på. Panik uppstår: alla letar efter den försvunna damen, inklusive damen själv, som hör till de mest aktiva som letar. Tills det har gått några timmar och någon får snilleblixten att räkna deltagarna. Kontenta: du är den du är, tills du glömmer bort det.  

 

Eller Ursula, döpt efter latinets namn för björnen, ursus. Eller om det var en Disneyfigur som döpt henne, antagonisten till Den lilla sjöjungfrun. I postidentitets-Storbritannien kan en björn – det vill säga en butchig bög – passera obemärkt. Ja, jag pratar om björnar, Waidner pratar om björnar, om djur som människor, människor som djur, för att vi inte ska glömma vad vi är. Eller Belhag & Blulip, ett konstnärspar som verkar ha de autentiska Gilbert & George som förebild. Men Waidner ägnar sig åt att förvränga det bekanta, det lätt igenkännbara, och utsätter det för en ordentlig dos förfrämligande. För att vi är föränderliga. Så är också ett insmuget porträtt av författaren som ungt flatbarn som vill se ut som Simon Le Bon, sångaren i Duran Duran (1984).

 

Waidner har skapat en värld där alla naturlagar satts ur spel. Det här gör väl författare i allmänhet, men det sker i mer eller mindre utsträckning, och sällan så här påtagligt. Här är det som om allt hamnat på sniskan. Det är en alternativ värld, och det är som att läsa fantasy, där du inte vet hur du ska förhålla dig till verklighetsskildringen. Det vackra och det farliga möts som en potentiell politisk omstörtande kraft.

 

Till Nattens skogar hör ett förord av T.S. Eliot, som ihärdigt försvarade Barnes tygellösa framställningssätt: ”en så bra roman att bara en känslighet som övats upp med poesi kan fullt uppskatta den.” Det är förstås sant, och fullt applicerbart också på Waidners roman. Men jag vill också poängtera Eliots positiva människosyn: ”Att se denna grupp av människor bara som en skrämmande förevisning av kufer är inte bara att missa poängen, utan att befästa sin vilja och förhärda sitt hjärta i inrotat högmod.” Givetvis stämmer också detta på denna roman för poesiläsare med så många kufar och särlingar bland de medverkande.

 

För Fjollbjäfs är också en märklig bok, en roman som inte beter sig som du lärt dig en roman ska bete sig. Det är en välkommen översättning, där du väl själv borde bilda en uppfattning om vad det är som pågår. Är det en flopp eller ett mästerverk? Eller både och? I vilket fall kan jag bara rekommendera den. Det är en välgärning att vi kan läsa den på märklig svenska, eftersom den injicerar fantasi och nyskapande i vårt ganska likformade samtidslitterära landskap, och i ett huj åstadkommer en surrealism som pendlar mellan det snygga och det fula, mellan det behagliga och det riskabla.