Tiden är en mor, Ocean Vuong, översättning Andreas Lundberg, Natur & Kultur

Ocean Vuong är bra på att förena motsatser. Det bokstavliga och det symboliska. Det vackra och det fula. Det lyriska och det narrativa. Det svärmiska och det alldagliga. Det cerebrala och det sentimentala. Det storslagna och det intima. Det humoristiska och det allvarliga. Det våldsamma och det omsorgsfulla.

 

Det här får hans litteratur att ständigt vistas på två plan, och effekten hos läsaren blir omedelbar – här måste du vara på din vakt. Det är utmanande på intellektuella och känslomässiga plan. Det är litteratur endast för den som frivilligt låter sig bli urlakad.

 

På kort tid har han etablerat sig som en tongivande röst i den amerikanska litteraturen. Hans förmåga att förena motsatser är kännbar redan i titeln till den diktsamling han debuterade med, Natthimmel med kulhål. Den följdes av den självbiografiska romanen En stund är vi vackra på jorden, och nu återvänder han till poesin med Tiden är en mor. Att den redan – bara månaden efter att den utkom på engelska – finns översatt är ett tecken på hur tongivande han har blivit.

 

Alla tre böcker har översatts av Andreas Lundberg, som är bra på att fånga både ömheten och aggressiviteten i Vuongs språk. Det är ett tilltal som uppvaktar och slår an tonen hos det drastiska: ”jag krävde att skönhet / skulle vara mer än en smärta som / gick att hålla”, som det står redan i första dikten. Som titeln utpekar kan boken läsas som en bok om Vuongs döda mor – han skrev om henne i debuten – men det är en diktsamling som är expansiv. En längre dikt, ”Kära Rose”, handlar om modern, som annars bara gör sällsynta gästspel i dikterna.

 

Dessa dikter kretsar kring fyra s-ord: sorg, sex, självskadebeteende och sedativa läkemedel. Vuong är en författare som vägrar ljuga eller försköna, hur vackra metaforer han än frammanar. Dessa metaforer blir ändå alltid såriga, svidande, defekta. Han uttrycker längtan efter ömhet och närhet, men behandlar också rädslan för vad denna närhet ska medföra. Han skriver med en röst som både domderar och vädjar.

 

Och han skriver med en skev, udda humor som ofta punkterar och underminerar de egna utsagorna. Vuong erbjuder ett nytt sätt att tänka, och ofta associerar jag till Emily Dickinson och hennes idiosynkrasier och asymmetriska tankebanor. Därför är det inte förvånande att man i efterorden kan läsa att en av dikterna ”Ingenting”, bokstavligen skrevs vid hennes skrivbord, vid museet som är beläget vid hemmet i Amherst. Men kuriöst nog finns något av hennes antites – Walt Whitman – i de anspråk Vuongs poesi reser, det vill säga anspråken att gestalta en universell identitet.

 

Vuong är arg på det amerikanska samhället, av flera orsaker. Underförstått kommenterar han vapenfixeringen och våldsbesattheten, men också rasismen och framgångsmyten som kedjar fast individerna vid den amerikanska drömmens förfelade ideal. Det fina är hur subtilt denna kritik framförs, med en mildhet som bara kan förstärka kritiken. Som alla retoriker vet: först när du sänker tonläget blir dina argument riktigt trovärdiga och övertygande. Han genomskådar bristerna, och kommenterar, problematiserar, ifrågasätter.

 

Hans förlorare är alltid vackra (det är ingen tillfällighet att han nämner Leonard Cohen, vars romantitel Beautiful Losers är en dold undertext till Vuongs poesi). Han lånar också en diktrad från en annan vacker förlorare – den deppige John Berryman, vars dikter Lundberg rimligen är mest skickad att översätta härnäst. Och Vuong mytologiserar sina egna erfarenheter, gör dem till kreativa berättelser, ett formbart magiskt stoff som får världen – den unkna – att skimra till en stund. Det behövs, då den verklighet som förmedlas är krass och eländig. Då får man försöka ta till vara livet, så gott det bara går, och göra allt för att bemästra smärtan och saknaden:

 

                                  Kanske

var jag, som du, en sådan

som älskar världen mest

när jag är på absoluta botten i min snabba bil

på väg ingenstans.

 

Dikten är förtätad, men också expansiv i sina anspråk. De två längre dikterna är undantag. Dels dikten till mamman, men också ”Künstlerroman”, som gestaltar ett skeende förankrad i det privata, där han är både arg och anklagande. De egna erfarenheterna pareras med de allmänna upplevelserna i en kollektivets röst, eller röster i plural, som om diktjaget lösgör sig och talar i andras sak. Återigen, ungefär så som Whitman arbetar. Det resulterar i en dikt som aldrig stelnar, utan hela tiden söker nya röstlägen, nya uttryck, nya sätt att bearbeta ett skeende.

 

Han är för rastlös för att tillåta sig någon vila i något av bestående karaktär. Därför växlar han mellan renodlat lyriska dikter och prosadikter, och byter spår hela tiden. Där finns till exempel en dikt som staplar anledningar att inte begå självmord: ”Att mina bästa ord kommer allra längst bort från mig själv / & det är fantastiskt. […] Att nåden är liten, men jorden är mindre. […] För att den här kroppen är min sista adress.”

 

Imponerande är också hur genomarbetad den här boken är som samling, hur delarna hör ihop och förstärker varandra. Det här är något som befästs av omläsning, att Vuong har ställt samman boken på ett sätt som kompletterar innehållet. Den övergivenhetstematik som han arbetar med blir därmed ännu mer inrotad, och får hela samlingen att hålla ihop. Här finns så mycket att lovorda, så oerhört mycket att det jag snart måste hejda mig innan jag börjar svamla om vilka litterära priser Vuong förtjänar i framtiden. Men det är något oerhört med dikter som uträttar dessa underverk, oavsett om det sker med stora yviga gester eller med minimala åtbörder:

 

            Att du kan älska världen

tills det inte finns något kvar att älska

 

utom dig själv. Då kan du sluta.

Då kan du gå därifrån – tillbaka in i dimman

 

på minfältet, där ådran i din hals dyrkar dig

till noll. Du kan gå därifrån. Du kan vara ingenting

 

& fortfarande andas. Tro mig.

 

Vuong har kapaciteten att göra det otänkbara: popularisera poesin: ”Jag brukade gråta i en genre som ingen läste”, som han skriver med ett snett leende. Han har skrivit en bok som det är lätt att obetingat rekommendera till var och en som är intresserad av en värld utanför den egna horisonten. Han infiltrerar också med ett queert perspektiv – troligen var En stund är vi vackra på jorden en av få tillfällen när straighta cis-personer fick en litterär rundtur i något annat än den heterosexnorm som dominerar kulturen.

 

Slutligen: jag vill inte förorda hur man ska läsa Ocean Vuongs dikter, men jag märker att jag under de fyra veckor jag har läst i den här boken att den gamla kritikerklyschan (”läs långsamt”) helt har spelat ut sin roll. I stället vill jag erbjuda en utdragenhetens läsning, att man låter boken bli kvar i ens händer under en fysiskt längre tid än det tar att läsa den från pärm till pärm (någon timme). Jag upptäcker också att jag håller andan när jag läser, något som fungerar bra när dikterna är relativt korta. Sedan kommer man upp till ytan som en förändrad människa. Går det ens att begära mer av litteraturen?