Orestien enligt Ted Hughes, Aischylos, översättning Lars Forssell, Faethon

Det här är en bok som väntat länge på att bli publicerad. Först måste något sägas om tillkomsten. Mot slutet av sitt liv ägnade sig poeten Ted Hughes åt att översätta pjäser ur den antika teatern, och fastnade för Aischylos verk Orestien, den enda bevarade trilogin. Men hans version är en djärv omtolkning, en bearbetning som i hög grad avviker från originaltexten. Det som på engelska blygsamt kallas ”A new translation by Ted Hughes” får när boken utkommer på svenska titeln Orestien enligt Ted Hughes, som är en mer adekvat innehållsbeskrivning.

 

Trilogin uppfördes på Gävle folkteater 2002, i Lars Forssells översättning. Den har också spelats på Stockholms stadsteater 2011. Nu alltså äntligen i bokform. Med utgångspunkt i det trojanska kriget har temat i vår blivit otäckt aktualiserat. En del av förloppet är också skildrat i Madeline Millers Akilles sång, som recensera nästa vecka. Aischylos verk från 458 f.Kr. lever starkt vidare, och fullbordades två år före hans död.

 

Aischylos utnyttjar i högre grad Kören vid en jämförelse med de senare tragöderna Sofokles och Euripides. Han lyckas göra den mer än en passiv kommentator, och den bakar inte heller några moralkakor. Det intrikata växelspelet mellan Kör och Körledare, som illustreras av koreograferade rörelser, har inte bevarats i den här versionen. Men det aforistiska tilltalet har skärpts: ”Om ondskan är i vinden, låt den blåsa bort”, lyder en av de bistra utsagorna Kören tidigt förmedlar i trilogin. En annan: ”Medkänslan är en fjäril i en näve / när knogarna vitnar.” Så låter det åtminstone i Hughes version. Jag hittar inte dessa ställen i tidigare översättningar, Bernhard Risbergs från 1890 eller Emil Zilliacus från 1929.

 

Trilogins handlingsförlopp torde kunna presenteras utan spoilervarningar. Kungen Agamemnon offrar sin dotter Ifigenia för att ge vind till krigsfartygen som ska färdas till Troja. När han återvänder från det framgångsrika slaget har hans hustru Klytaimestra inlett en hemlig relation med Aigisthos, som mördar Agamemnon. I myten är det sedan sonen Orestes som dödar sin fars mördare, medan Aischylos låter Klytaimestra utföra dådet. Det leder till en annan dynamik när hämndgudinnorna ska skipa rättvisa. Gunnar Bäck har i en essä som handlar just om den första svenska uppsättningen av Hughes bearbetning vackert sammanfattat förutsättningarna: ”För att tåla så mycket sanning, behöver vi växa i kärlek.”

 

Trilogin Orestien består av tre pjäser: Agamemnon, Gravoffret, Eumeninderna. I den här versionen finns en närhet till de grymma dåden, men också en försiktigt optimism. Rättvisan är i fokus, en slags rättvisa som inte är förhandlingsbar: obönhörlig men aldrig nyckfull. Gudarna får inte ifrågasättas, något som gör dem både extra gudomliga och oväntat mänskliga. Man får finna sig i det som också tycks orimligt. Svek och hämnd är vad det i stora drag handlar om. Och en syn på rättvisa som inte alltid har åldrats så väl, i konflikten mellan Apollons blodshämnd och erinnyernas krav på rättvisa.

 

Hughes blir ibland nästan för närgången i sina skildringar av det rysliga förloppet. Det våldsamma blir också gestaltat i språket, med en del äckel inblandat. Det rovdjurslika ligger alltid latent hos Hughes. Hur omskurna Aischylos karaktärer är lever hoppet ändå vidare. Ett textställe som kan jämföras är hur originalet beskriver den vackra Helena, som orsakade det trojanska kriget. I Bernhard Risbergs äldre översättning:

 

Vem – om ej en gud, som klart

ödets vilja försett

och sin tunga styrt i samklang med den –

var det, som med detta namn

nämnde så betecknande

H e l e n a, lansens brud, den fejd-

alstrande kvinnan? Ty förvisso

till en  H e l  för skepp och för män och stad

   bort for hon från kammarn

med dess rika sängsparlakan

på en kraftig västans vingar.

Och en talrik och besköldad jägarskara

under blodig kämpavrede

   följde skeppets försvunna spår, 

   redan förankrat tryggt vid

   Simois’ lummiga strandbädd.

 

Det blir hos Emil Zilliacus:

 

Vem gav henne detta namn,

ödesdigert, meningsfullt?

Vilken okänd gudamakt

såg i framtidsdunklet in,

fann det rätta ordet?

Helena, härjarinna,

lansbrud, kampbrud!

Sänkta fartyg, brända städer, män som stupat,

det är hennes namn.

Från praktbäddens yppiga kuddar

hon gick ombord och seglade bort,

av vingstark västan buren.

Sköldbeväpnade jägarskaran

följde det flyende

skeppets snabbt försvinnande spår.

   Men villebrådet smög redan i land

   på Simoïs’ lummiga strandbrädd

   där mycket blod skulle flyta.

 

När Ted Hughes så presenterar henne, överförd av Lars Forssells svenska:

 

En kvinna är skulden till allt. En enda.

De döpte henne till Helena – det låg en förutsägelse i namnet

Helena förstöraren.

Icke ett namn men en titel.

De breda spjutbladens brud.

Helena den mordiska

epidemiska vreden

som skulle drabba nationer.

Icke ett anlete eller ett namn, men ett gift

som sände hela flottor mot undergången

som om deras kaptener var rubbade –

tuggande, spottande ut hennes namn –

Helena. Namnet Helena

icke så mycket ett namn som en jordbävning

som river ner en stad till bråte.

Icke ett namn men en pest.

Som sprider verop på verop från stad till stad,

där husen blir gravar.

 

Hon for bort, en parfymerad andedräkt –

som lyfter förhänget –

hon flög över havet som

en fågelvinges viskning –

en av ett par, som glider över vattnet.

Hon följdes av ropande horder i tusental,

vapentyngda,

en rasande jakt, en flock dyrkare

som spårade hennes doft –

deras kölar skrapade till slut Simois’ mynning.

 

Det går förstås att hitta ställen som ännu mer avviker från originalet, men poängen är att Hughes gärna lägger till, och skapar tillskott till innehållet. Nu kan förstås hävdas att det är helt i sin rätt, med tanke på att den grekiska tragedin i sig förändrade innehållet – så som Aischylos gör när han låter Klytaimestra ta till kniven. Men den stora skillnaden ligger i det universella anspråket. Hughes skriver med erfarenheter från hela 1900-talets blodiga krig i bakhuvudet (hans översättning är från 1997), och vädjar om en fred som ska gälla alla folkslag, medan Aischylos endast vill ha fred åt Athen.

 

Ett annat inflytande som görs gällande är från Shakespeare. Detta gör redan Risberg i förordet till sin gamla översättning av Agamemnon, när han påpekar likheter till främst Macbeth. I den här versionen ges Klytaimestra vissa drag som liknar Lady Macbeths. Kopplingen görs ändå ännu mer uttrycklig i Colm Tóibíns romanversion, Namnens hus. Jämför Ted Hughes Aischylos: ”Alla de rena strömmar som från himlen flödar / genom ett bad / kan aldrig tvätta de händer som kletat ner sig / i oförsonat blod.” Zilliacus: ”Låt alla floders vatten forsa fritt / i samma fåras strida ström: / det mäktar dock aldrig blodet två / från fläckad mördarhand.” Jämför Macbeth: ”Will all Great Neptune’s ocean wash the blood / Clean from my hand? No, this my hand will rather / The multitudionous seas incarnadine / Making the green one red.” För all del kan också Orestes ses som en Hamlet-figur i den här bearbetningen.

 

Hughes är mer än väl bekant med Shakespeare (se den omfattande studien Shakespeare and the Goddess of Complete Being). Det skapar en underlig dubbeleffekt i både språk och tematik, där Aischylos framträder som en annan slags dramatiker än i de tidigare översättningarna. Man kunde säga att Hughes tar till vara den potential som är nedlagd i originalet. Han gör pjäsen både grymmare och mer försonlig, men visar också vilken lockelse som finns i det grymma – inte grymheten i sig, utan mer det grymma, som något tillfälligt och avvikande från vår natur, men som vi kan ta till oss i och utföra under vissa omständigheter. Alltså: det grymma som en aktivitet, en slumrande resurs med ohygglig utgång. En metaforisk blodvåg inom oss.

 

Balansakten mellan makt och hämnd rubbas alltmedan händelseförloppet framskrider i Gravoffret, den andra pjäsen. ”Hopp är för dårar”, säger Elektra här. Elektra, syster till Orestes, och som ges en mer framträdande roll. Hon blir mer aktiv, mer deltagande i förloppet, och mer argumenterande i sina repliker. I den avslutande delen Eumeniderna visas konsekvenserna av ett samhälle som väljer bokstavlig hämnd, att våld onekligen föder våld, och faran av polarisering. Värt att påminnas om i dessa tider när nationer som USA och England har slitits sönder av Trump och Brexit, och för den delen också Sverige, vars oseriösa kaos-parti har dominerat den politiska debatten sedan de tog säte i riksdagen 2010 och sedan dess normaliserats av likasinnade, alltför likasinnade på den högra skalan av partitillhörigheter. Hos Ted Hughes Aischylos formuleras det så här:

 

Det finns varken hopp eller framtid

för ett land

vars själ gått itu,

och där varje hälft

bara hungrar efter att förgöra den andra.

 

Åtskilligt i Hughes version handlar om att människor ger sig in på farliga vägar trots alla förebud. Det är ett tema han också tar upp i sin sista bok, diktsamlingen Brev på födelsedagen, som skildrar relationen till Sylvia Plath: ”Och jag hörde / utan att för ett ögonblick sluta kyssa dig / som om en nykter stjärna viskat det / över staden som vred sig och brusade: håll dig undan.”

 

Men vi människor lyder inte alltid makterna, något Aischylos och Ted Hughes är fullt och  nyktert medvetna om. Man kan läsa den här trilogin som ett samarbete över tid och rum. Bara häromveckan grälade Ida Östenberg och Leif Zern om samtidsrelevansen i antikens dramer när de uppsätts på teatern, om det verkligen är nödvändigt att modernisera till exempel Antigone. Nej, tyckte Zern, och ja, tyckte Östenberg, för att förenkla. Något händer när vi som i fallet med Aischylos Orestien i Hughes nya version upptäcker paralleller till vår värld. 

 

Vad är det som händer? Det skapar närhet till det dåtida, förvisso, men också avstånd. Jag tycker det är att underskatta originalet, som Zern gör när han menar att något går förlorat när till exempel Antigone likställs med Greta Thunberg. Det betyder inte att vi ska tappa siktet på särarten och det unika och det på många sätt främmande med den grekiska tragedin och dess människosyn. Men vi behöver ingångar, och det är lätt för den som är konnässör och expert att fnysa åt dessa versioner, och tycka att de inte tillvaratar originalens storhet. På sin skiva från i år har Florence + The Machine låten ”Cassandra” som aktualiserar en karaktär som har en avgörande roll för förloppet, sierskan Kassandra, som Agamemnon tar med sig som slav från erövringen av Troja.

 

Hellre väljer jag att se Orestien enligt Ted Hughes som en form av litteraturkritik. Hughes tolkar pjäsen och gör nya läsare chansen att hitta ett sätt att umgås med originalet. För egen del innebär det fördjupning, en upptäckt – så här kan man också uppfatta händelseförloppet. Att vara ense med hans ändringar är inte nödvändigt: det blir i stället en pjäs som inbjuder till dialog, en möjlighet att göras delaktig i ett pågående samtal om de teman Aischylos öppnade, och visa att det är en diskussion som har bäring också i vår tid.