Hundra dikter, Seamus Heaney, översättning Tommy Olofsson, Natur & Kultur

As I dipped to test the stream some yards away

From a hot spring, I could hear nothing

But the whole mud-slick muttering and boiling.

 

And then my guide behind me saying,

‘Lukewarm. And I think you’d want to know

That luk was an old Icelandic word for hand.’

 

And you would want to know (but you know already)

How usual that waft and pressure felt

When the inner palm of water found my palm.

 

Den här dikten (”A Postcard from Iceland”) av Seamus Heaney har jag burit med mig sedan jag läste den först i Roy Isakssons översättning i den stora översättningsvolymen På väg som Natur & Kultur gav ut 1994, året innan han fick Nobelpriset. Parentesen på sjunde raden – ”(men du vet redan)” i Isakssons översättning – är så träffande i sin omedelbarhet, hur rösten griper tag så som bara en röst kan gripa tag och liksom bli den där handen som dikten handlar om.

 

Och just ’lukewarm’ – ”handvarm” – är ett ord jag gärna tillgriper för att kategorisera Heaneys poesi. Ljummen och grå: det låter inte så spännande, men det är ändå en spännande dikt han skrev (han levde 1939-2013), ofta med utgångspunkt i den nordirländska landsbygden. På 80- och 90-talet utkom flera volymer där olika översättare gjorde sitt bästa för att fånga den allittererande och assonansrika poesin.

 

Nu har Tommy Olofsson översatt den sammanställningen som familjen gjorde efter Heaneys död. 100 Poems blir Hundra dikter på svenska, utan numerisk stavning. Det är tjugo år sedan han senast översattes, så det är verkligen på tiden. Tyvärr ingår inte ”Ett vykort från Island”, men den kan man då läsa i den tidigare svenska boken På väg, som innehöll 88 dikter. En fördel med Olofssons bok är att den innehåller ett introducerande förord, samt en ganska omfattande kommentarsdel som ibland ger nödvändiga upplysningar kring dikternas sakförhållanden, men ibland också erbjuder onödigt snäva tolkningsförslag.

 

Det som kännetecknar Heaneys poesi är att den är både saklig och drömsk. Han står med ena foten i myllan, och med den andra i myten. Han har två läromästare som heter William i förnamn: Yeats och Wordsworth. Av den förstnämnde lärde han sig värdet av att bevara magin i en materialistisk värld, och av den sistnämnde att naturen i sig är tillräckligt substantiell för dikternas innehåll. Yeats lärde honom också värdet i att förena det som tycks motstridigt, och att det är viktigt att bevara våldsamheterna i dessa motstridigheter. Heaney skriver om vidskepelse och intuition, om att vi behöver bejaka de outgrundliga aspekterna.

 

Myllan och myten är för Heaney något av samma sak. Han skriver om naturen, om familjen, om de egna upplevelserna, om vädret – och så kan han uppnå inlevelse i andra människoöden i sina dikter om städernas begravningståg och landsbygdens vindpinade fält, och hur kargheten formar individerna. Men det handlar i främsta hand om det mänskliga tillståndet, detta att vara människa, och uppleva saker som på samma gång är alldagliga och förtrollade. I dikten ”Tollundamannen” skapas både distansering och närhet till den forntida uppgrävda mannen på Århus: ”Där borta på Jylland, / i de gamla dråparsocknarna, / kommer jag att känna mig vilsen, / olycklig och precis som hemma.” Förnimmelsen av att vara både vilsen och hemma är något som kännetecknar poesin – samhörighet och isolering, den dubbla känslan som ändå blir enad.

 

Och här finns även några ömsinta kärleksdikter. När dikterna samlas på det här sättet är det mycket som får annan belysning. Det är lite synd att utgåvan har så slarvig innehållsförteckning, där det är stört omöjligt att utröna vilka samlingar dikterna är hämtade från. Heaney har också översatt eposet Beowulf samt stått för en djärv omtolkning av Antigone som inkluderar Irakkriget och George W Bushs krig mot ”terror”.

 

Det är tidlösa dikter, där allt ter sig både konstigt och bekant, och stämningar etableras på ett konsekvent sätt. Det ska ju påpekas att det är ett urval – som helhet gav Heaney ut tretton samlingar, och då kan en bok som denna bara ge mersmak. I essäsamlingen Dit man hör, som utkom på svenska strax efter Nobelpriset, resonerar Heaney inte enbart om gubbarna Yeats och Wordsworth, utan gör också fantastiska läsningar av bland andra Elizabeth Bishop och Sylvia Plath. Han påpekar också diktens verkningslösa funktion, att det inte finns någon dikt som har hejdat en stridsvagn. Samtidigt: ”I en annan bemärkelse är den gränslös. […] Poesin är mer tröskel än stig, en tröskel som vi ständigt nalkas och avlägsnar oss ifrån, en tröskel vid vilken läsare och författare var och en på sitt sätt upplever att i ett och samma ögonblick kallas in och att släppas fri.”

 

Ett fyrtital av dessa Hundra dikter har översatts tidigare, och den som roas av översättningsexegetik har mycket att hämta i hur Olofsson har behandlat originalen. Oftast bra, vill jag nog påpeka. Åtminstone är han inte lika frivol som Lars Gustafsson var när han på 90-talet översatte samlingen Seeing Things (på svenska: I syner). En av dikterna lyder i original: ”Dangerous pavements. / But I face the ice this year / With my father’s stick.” Detta blir hos Gustafsson: ”Farliga trottoarer. / Men det här året möter jag isen / med min fars käpp.” En bokstavlig tolkning som ignorerar att originalet är en stavelseräknande haiku (5/7/5). Olofsson: ”Trottoaren hal. / Men i år har jag fars käpp / och faller inte.” En bokstavlig tolkning, som beaktar haikuformen, signerad mig själv: ”Farlig trottoar. / I år trotsar jag isen / med min pappas käpp.”

 

Är det inte rimligare att nordirländska Heaney skulle säga ”pappa” i en intim dikt om den här käppen, som förresten nämns i en annan haiku och därmed måste ha varit betydelsefull för honom? I Skåne, där Olofsson föddes, är ”far” gängse benämning på pappan, i synnerhet då idiomet så ofta är talspråkligt. Nåväl – som sagt är Olofssons översättningar ofta lyckade.

 

Dikterna är berättande, talspråkliga allt som oftast, och återger ibland politiska konflikter på Nordirland. En titel som ”Vad du än säger, säg inget” är betecknande i hur de undertryckta detaljerna får världen att komma till liv. Och allra mest övertygande tycks mig dikten ”Två lastbilar”, som också visar hur idealet inte är det prydliga och ordentliga, utan mer det burdusa och robusta. Dikten inleds sedvanligt grovhugget:

 

It's raining on black coal and warm wet ashes.
There are tyre-marks in the yard, Agnew's old lorry
Has all its cribs down and Agnew the coalman
With his Belfast accent's sweet-talking my mother.
Would she ever go to a film in Magherafelt?

 

Olofssons översättning:

 

Det regnar över svart stenkol och varm våt aska.

Hjulspår på gårdsplanen. Agnews gamla lastbil

har lämmarna nerfällda och på sin Belfastdialekt

pratar kolhandlare Agnew flirtigt med min mamma.

Är hon inte pigg på att gå med på bio i Magherafelt?

 

Att jämföras med Ole Hesslers översättning från 2002:

 

Det regnar på svart kol och varm våt aska.

Det finns hjulspår på gården, Agnews gamla lastbil

har alla spjälor nere och kolhandlaren Agnew

smickrar min mamma med fagert tal på sin Belfastdialekt.

Skulle hon ha lust nån gång att gå och se en film i Magherafelt?

 

Sedan sammanställs denna idylliska scen med en annan lastbil, lastad med en bomb som IRA sprängde på bussterminalen i Magherafelt. Där blir dikten betydligt mörkare, men behåller sitt anslag med kolet, där sonen ska möta mamman på bussterminalen:

 

Döden stod bakom henne som en kolhandlare med

askgrått ansikte. Han vek ihop liksäckar, alla tomma,

och lade dem ovanpå varandra, i ett virrvarr av

 

damm och rusande motorer. Men vilken av lastbilarna

var det nu? Var det Agnews bil eller den andra,

den tyngre, den dödsbringande, inställd att explodera

vid en tidpunkt efter hennes besök i Magherafelt …

 

I dikten nämner Heaney också orten Toomebridge, som kan förebåda gravsättning och fördömelse (man hör båda de engelska orden ”tomb” och ”doom”). Hesslers översättning tillvaratar originalet – Toomebridge är också en autentisk ort på Nordirland – medan Olofsson av någon anledning skriver ”Toombridge”.

 

Heaneys Nobelpris var populärt, och av de relativt många poeterna som fått priset har han en särställning. Den som uppskattar Louise Glück, den senaste poeten, har antagligen mycket att glädjas åt hos Seamus Heaney. Båda har en bra blick för det som brukar kallas ”det lilla livet”, men också en lika stark förankring i de större sammanhangen.