Låt mig berätta vad jag menar; Att lära sig själv att leva, Joan Didion, översättning Magdalena Sørensen, Ulla Danielsson, Natur & Kultur

I december 2021 dog Joan Didion. Det som skulle bli hennes sista bok utkom samma år, och den utkommer nu på svenska: Låt mig berätta vad jag menar har översatts av Magdalena Sørensen och är en klippbok med tolv essäer som tidigare inte hade publicerats i bokform – med ett signifikant undantag. Undantaget är essän ”Varför jag skriver”, som fanns med i en svensk urvalsvolym som Atlas gav ut 2008. Påpassligt nog utkommer den, Att lära sig själv att leva, i Ulla Danielssons översättning, i nyutgåva, nu i Natur & Kulturs regi.

 

Lika mycket som jag kan beundra Didion kan jag störa mig på hennes självupptagenhet, hennes privilegierade position, och hennes ibland påfrestande provokativa anslag. Att författare är narcissister är kanske en yrkessjukdom man får räkna med, men den kan bäras mer eller mindre klädsamt. Eller så är jag bara oförstående inför de hyllningar som hon ofta får. Till exempel återtrycks Jan Gradvalls pompösa och inställsamma efterord i den äldre utgåvan (meningar som inleds med formuleringar liknande ”När jag träffade Joan Didion …” borde strykas i samtliga efterord). Och den dyrkan av allt amerikanskt som förekommer hade jag också gärna sluppit. Det är väl typiskt att så mycket geni- och legendförklaras som kan förklaras vara gott hantverk enbart.

 

Låt mig berätta vad jag menar innehåller essäer skrivna 1968-2000. Hälften är från 1968 – samma år som den inflytelserika genombrotts-samlingen Slouching Towards Betlehem utkom. Didion har kallats reportern som skriver med en skalpell – ja, och det var i beundrande ordalag! För det ligger något kusligt objektivt, skrämmande distanserat i hur hon tar sig an sina ämnen – ämnen som i hög grad är levande människor. Då och då trippar hon över den farliga gränsen och blir kall när hon försöker vara cool. Samtidigt måste en reporter vara hjärtlös, och jag betvivlar inte att hon verkligen kunde vara det: helt inriktad på en story, och då kunde hon se mellan fingrarna i moraliska spörsmål.

 

Bäst fungerar hennes essäer när hon skriver minimalistiskt. Att hon hade Hemingway som ideal förvånar inte, och att den tidiga Bret Easton Ellis tog intryck av henne är lika följaktigt. Texterna är rappa, effektiva, slagkraftiga. Titeln är en smula missvisande, då den innehåller både ”mig” och ”jag”: i själva verket är personliga pronomen förhållandevis sällsynta.

 

Det var när hon i sin ungdom skrev i Vogue som hon lärde sig att trimma ned sina meningar, av bristen på utrymme. Men är det alltid till gagn att välja en sparsmakad stil? Nja, den rapphet som blir vinsten av kort meningsbyggnad sker på bekostnad av följsamheten mot tanken, som till sin natur är dynamisk och meandrisk och associativt prövande; det är främmande för tanken att begränsa sig av stränga förmaningar och kategoriska regler, skrivna eller oskrivna. Idealet: variation. 

 

När hon skriver om dagstidningar 1968 är åsikterna förvånansvärt aktuella. Likaså fungerar en text som återger när hon ratades av Stanfords universitet som sjuttonåring som en påminnelse om våra ideal. Denna text skriver hon också 1968, och menar att tiderna har blivit bistrare, och stressen och pressen blivit mer påtaglig, och framtidsutsikterna mycket mer utstakade på förhand. Det kan behöva läsas av den som i våra dagar – 2022 – fortfarande stressar över saker som det går att göra något åt. Alltså är hennes obryddhet rätt föredömlig.

 

Men Didion är ärlig också i hur hon refererar till sig själv som något annat än en intellektuell. En intellektuell skulle inte heller komma undan med de plattityder som hon lite för ofta frekventerar: ”Jag skriver uteslutande för att komma underfund med vad jag  tänker, vad jag betraktar, vad jag ser och vad det betyder. […] Byter man meningsbyggnad förändras meningens betydelse, lika definitivt och obevekligt som kamerans placering förändrar det fotograferade föremålets betydelse.” Ursäkta, men det här låter som något för lågstadiet.

 

Så, vill en ha mer cerebrala utmaningar ska en förstås hellre läsa Susan Sontag, som på tänkandets område är överlägsen Didion. Å andra sidan lyckas Sontag bara undantagsvis skriva lika rent, lika snyggt, lika ändamålsenligt som Didion. Den tunna volymen – bara strax över 100 sidor – är en god ingång till Didion, men det är den tjockare – en bra bit över 450 sidor – som innehåller de mer givande godbitarna. Klassikerna, om man så vill. Ändå är det gott om insikter också i det som skulle bli hennes sista bok. Hon besöker det mytomspunna Hearst-slottet, tidningsmagnaten Randolph Hearsts fantasivilla och förebilden för slottet Xanadu i Citizen Kane, och når en slutsats som är både beklagansvärd och upplyftande: ”När en plats görs tillgänglig för ögat upphör den i viss mån att vara tillgänglig för fantasin.” 

 

Men här kan man för all del också ta del av en kvantitativ studie av det första stycket i Hemingways A Farewell to Arms, som lämnas oöversatt, då närläsningen är så specifikt inriktad på originalets ordval och interpunktion, ned på stavelsenivå. Annars fungerar översättningarna, av Sørensen respektive Danielssson, rätt bra. Att Didion gillar Hemingway är ingen nyhet och inte förvånande. Här finns även intressanta iakttagelser kring andra amerikanska fenomen, som Nancy Reagan (i båda böckerna), Robert Mapplethorpe, och Martha Stewart. Och många fler, speciellt i den mer utförliga tidigare samlingen.

 

Att skriva är något annat än att tänka, och Didion är avsevärt bättre på det förstnämnda. Med mina förbehåll i behåll är det här förstås ändå två tunga pjäser i den svenska bokutgivningen, en begivenhet som man får vara bra tank- och stillös för att förbise. Vad jag saknar är väl bara två saker: ett namnregister, speciellt i den tjockare boken, samt den sågning av Woody Allen som hon hade förutseendet att utföra redan 1979 i The New York Review. Den kommer ju om något att leva kvar och behålla Didion i ett kollektivt läsminne.

Något dyrbart uti handen som lades i en wacker ask, Biskops-Arnös författarskola 21/22

Enligt inbitna och inpiskade källor råder poesins hegemoni på Biskops-Arnös författarskola, och den som skriver prosa får finna sig i att bli utmobbad. Det stämmer inte så värst bra, att döma av den antologi som samlar årets avgångselever från grundkursen i att skriva skönlitteratur, där färre än hälften av de femton bidragsgivarna skriver inom poesins närområden.

 

Något dyrbart uti handen som lades i en wacker ask lånar sin vackra titel från Swedenborg, och det är också en vackert ihopsydd mörkt vinröd bok, designad av en av eleverna (Beatrice Lundén Howard). Sant är att Biskops-Arnö fortfarande är den mest prestigefyllda skrivarutbildningen i Sverige, där etablerade författare som Elis Burrau, Judith Kiros, Emil Voss, Iman Mohammed och Burcu Sahin har gått – för att bara ta ett av avgångsåren, 2014. Att döma av den här boken är det svårt att hitta fem lika starka namn, men det beror inte på att kvaliteten är låg – snarare tvärtom är det här ett jämnt fält hoppfulla talanger, där ingen sticker ut vare sig i toppen eller i botten.

 

Rent statistiskt finns alltså svensk litteraturs framtid här. Enligt Marguerite Duras – vars auktoritet troligen inte är ifrågasatt på den här skolan – består litteraturen av författare och historieberättare. Det är också till det förstnämndas skara man gärna placerar de femton namnen här, varav fyra skriver på danska. Det vill säga: en viss typ av konstprosa, och en viss typ av centrallyrisk dikt.

 

Samtidigt är genikulten över. Sorry, not sorry, men det finns inte längre någon gudagnista som slår ner plötsligt hos några få utvalda. Två saker garanterar (viss) litterär framgång: hårt arbete och en lyhördhet för andras åsikter. Det är omvittnat att konsten att läsa och diskutera varandras texter är något som det läggs hårt fokus på vid Biskops-Arnö, och det är förstås oumbärligt för den som skriver. Men denna foglighet inför andras åsikter ska heller inte mästra med den egna kompromisslösheten.

 

Så finns i denna bok ganska mycket att berömma. Främst Jo Loui Borup, som äger ett rastlöst driv som vänder ut och in på sin danska: ”der er noget fedt ved at ingen nogensinde kan skade mig som jeg skader mig selv”. Det är en fin slutsats. Fina ordvändningar finns också i Katja Palos dikter, med en snacksalighet som vänds mot något potentiellt hotfullt men samtidigt vackert: ”och jag följer din blick som rör sig / över det som inte längre finns kvar, din / axel det enda som gör denna brustna värld uthärdlig”.

 

Farligheten uppvaktas också av Emilia Alvarez, där den egna berättarpositionen utmanas på ett konstfullt sätt. Lukas Ballin längtar och ängslas. My Bodin lånar en trojansk häst som heter ”humor”. Anna Bornkessel skriver om vardagens ting (vsg för en Duras-referens). Victor Boström skriver en förhållandevis konventionell prosa som sticker ut med sin socialrealism. Helga Herrling skriver splittrat om jagupplösning på en institution.

 

I Ellika Lagerlöfs absurda och bitvis övertydliga graviditetsmetafor finns ändå en fallenhet för ett ambitiöst berättande. Det blir viss tomgång i Beatrice Lundén Howards skojfriska bidrag, som hämtar lite inspiration från Martin Luuks uppsluppna prosaverk. Och Jonathan Overvad Plong förlägger sin autofiktion till olika gränsstationer i Europa, med ganska god gestaltningsförmåga. Hugo Soldings berättande dikt i fem avsnitt blir jag inte riktigt klok på, men det kan också bero på det snålt tilltagna formatet. Mest ovanlig är nog Julia Wedbergs text, som också är längst. Det är en välkomponerad prosatext med stark närvarokänsla om en mormor, om migration, om saknad.

 

Och min gamla elev Joella Kalala bidrar med lekfullt apterade kannibalistiska dikter med viss likhet med Sylvia Plath, framförda med all den trulighet den är mäktig: ”det finns inget språk för smärtan”, som en av enskildheterna lyder. Hos Rita Kristola består texten av en kavalkad av frågor, där frågetecknet i längden ger ett utvattnat utmattande intryck, och kanske hade texten fungerat bättre om texten skrivits som en enda lång mening, med kommatecken som ersättning för ett frågetecken som görs redundant av överanvändningen (?).

 

För är inte den experimentella prosan redan gjord, är inte Joyce, Perec och allt vad de hette ganska skittråkiga egentligen, och finns det inte bättre sätt att förvalta sin litterära talang än att binda fast sig vid dylika begränsningar, och blir inte litterära experiment oundvikligen en återvändsgränd. Annars finns det i antologin spår av autofiktion, där jag anser att främst Borup lyckas förmedla något ytterligare än en platt verklighetsskildring. Det är en råare och ändå mer bearbetad verklighet som förmedlas i Borups text, som tar till vara det kontroversiella och tvära som inryms i det upplevda, och låter det gåtfulla renodlas, renskalas och kristalliseras. Därmed undviks den anemi som kan skönjas i några av de andra bidragen.

 

Skrivarskolorna kritiserades förr ofta för likriktning (särskilt av mig själv), men jag tror den kritiken helt har spelat ut sin roll. Det är också en ytlig invändning, som inte säger mycket om hur mångfacetterat det utbud som presenteras blivit.  

Super-Infinite. The Transformations of John Donne, Katherine Rundell, Faber & Faber

Sex och död – gärna samtidigt – var favoritämnena för poeten John Donne (1572-1631). Liksom för den åtta år äldre Shakespeare är källmaterialet opålitligt. Man vet inte så mycket, men att han skrev mycket om döden förvånar inte med tanke på allt som drabbade folk i hans närhet. Han hade två äldre syskon, minst en yngre bror, som dog i fängelse. Han satt själv i fängelse, då han gifte sig med en kvinna vars far inte gav samtycke. De fick tolv barn, varav sex överlevde och blev vuxna. Hustrun dog vid 33 års ålder. Av 54 sånger och sonetter nämns döden i 32 av dem.

 

Hans dikter lever kvar, främst de nitton ”Holy Sonnets” som han till största delen komponerade efter att ha konverterat från katolicismen till protestantismen (hans katolska mamma var släkt med martyren Thomas More, som ju har en framträdande roll i Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell). Men även dikten ”The Flea” (”Loppan”) är oförglömlig, även om den i våra dagar kanske blir läst som en tidig variant till tjat-sex – något han å andra sidan inte var ensam om under 1600-talet, jämför bara Andrew Marwells ”To His Coy Mistress”. Vad som är en privatpersons misogyni och kulturellt kvinnohat är svårutrett. 

 

I rockmusikens relativa ungdom var det mycket snack om de romantiska illbattingarna som föregångare till rockstjärnor (det var ingen tillfällighet att Mick Jagger läste en strof ur Shelleys elegi ”Adonais” för att fira bortgångne Rolling Stones-medlemmen Brian Jones), något som späddes på av Ken Russells 80-talsfilm Gothic där groupies förföljde Byron och Shelley. Och när Donne, som var präst i den anglikanska kyrkan, höll en av sina populära predikningar var uppslutningen så stor att en person trampades till döds, händelser som liknar scener vid rockkonserter (tio stycken kvävdes till döds vid Travis Scotts konsert i november förra året).

 

Det var alltså långt ifrån som versmakare John Donne blev berömd. Hans predikningar blev omtalade – och så knyckte både Thomas Merton (”No man is an island”) och Ernest Hemingway (”For whom the bell tolls”) boktitlar från en av dessa. Men som poet var Donne länge förbrukad (han var mer ”done” än ”Donne”), och den jämnårige Ben Jonson ville gärna se honom hängd, och namnen Doctor Johnson dömde ut dikterna som alldeles för olämpliga, fula och tekniskt bristfälliga.  

 

Katherine Rundells nyskrivna biografi Super-Infinite. The Transformations of John Donne fyller ett tomrum kring en spännande person och en lika spännande poet. Hon menar att ju mer man läser av hans dikter, desto lättare blir det att älska honom, medan ju mer man läser av hans prosa, desto mer olidlig ter han sig. Och hans predikningar beskriver hon så här: ”a little like mounting a horse only to discover that it is an elephant: large and unfamiliar.” Det finns åtskilligt som gör det svårt att obetingat önska att man levde under den här tiden – flera pestepidemier hör till en av dem – men man kan åtminstone bli avundsjuk på poesin höga ställning och viktiga funktion för arbetslivet.

 

Medan det räcker med att kategorisera många författare som dubbelsidiga var Donne betydligt mer komplex. Rundell listar honom som ”a poet, lover, essayist, lawyer, pirate, recusant [ungefär dissident], preacher, satirist, politician, courtier, chaplain to the King, dean of the first cathedral in London.” Men det är ju sant att det är i paradoxerna vi ska söka honom, denna engelska anomali till poet som skrev kärleksdikter som inkluderar en mycket obrittisk sexualitet. I sin ungdom var han nog libertin mer i fantasin än i verkligheten, argumenterar Rundell, med tanke på att det var förenat med för stora risker för kvinnor i den samhällsklass där Donne vistades att ha sex – och män som gick till prostituerade öste han förakt över. 

 

Han fick kroppen att kollidera med själen. Som ung skrev han glödande erotisk poesi, och han var en mästare på att vrida och vända på orden och få dem att svänga – ungefär som en rockmusiker. Andra författare må viska sina böner: han skriker dem. Ungefär som Nick Cave gjorde i sin tidiga karriär. Inledningen till ”Sonny’s Burning”, ropet ”Hands up, who wants to die?” kunde ha skrivits av Donne, liksom när Cave i en något senare låt flirtar med döden och en kvinna på en fest: ”That grave you’ve dug between your legs / Is hard to resist”.

 

Donne gifter sig med den tolv år yngre Ann(e) – ja, stavningen är inte helt klarlagd, efter tidstypiskt mönster. Däremot var hon troligen boklärd, något som inte hörde till vanligheterna bland kvinnor under denna period. Rundell visar dock att om hon hade fötts några årtionden tidigare eller senare hade hon haft fler gelikar inom sitt eget kön. Hon är under hela deras äktenskap antingen gravid eller sängliggande i sviterna av en förlossning – inte sällan bådadera samtidigt. Under tiden skriver Donne en lång essä, Biothanatos, som förespråkar självmord och inte kan publiceras under hans livstid (självmord är ett lagbrott, något som inte enbart borde väcka löje – i själva verket straffades den som lyckades ta sitt liv med att kroppen vanställdes efteråt). Och döden skriver han om med glöd, med ilska, med passion, med trots: ”I am more than dust and ashes: I am my best part, I am my soul.”

 

Och ej att förglömma hur en av de heliga sonetterna, nummer 10, inleds:

 

Death! be not proud, though some have called thee

Mighty and dreadful, for thou art not so;

For those whom thou think’st thou dost overthrow

Die not, poor Death, nor yet canst thou kill me.

 

Det blir i Gunnar Hardings översättning i volymen Skabrösa elegier och heliga sonetter från 2012:

 

Yvs inte, Död, fast man har kallat dig

för mäktig, fruktansvärd, är du ej det,

ty dem du vräkt omkull med våldsamhet

dör ej, och Död, du kan ej döda mig.

 

Rundells utgångspunkt är att skriva både en biografi och ett evangelium. Det är lämpligt, och resultatet är en roande bok som inbjuder till sträckläsning, i första hand genom att vara så friskt frispråkig och underhållande. Alla har vi väl en inre nörd, och den roas storligen av typografernas hyss när de skulle sätta Donnes dikt ”Loppan” 1633, och använde för bokstaven ”s” ett längre typsnitt som fick det att likna ett ”f”: ”Me it sucked first, and now sucks thee”. Detaljer är värdefulla, och den här boken har många sådana epifaniska ögonblick. Bland annat uppfann Donne 340 ord som fått plats i ordböckerna, däribland ett av de vanligaste för vår tid: ”bystander”.

 

Men överlag är Rundell bra på att demonstrera vad som gör Donne till en bra poet. Han tog helt enkelt på sig uppgiften att visa vad som är möjligt. Hans verskonst hånades länge, och det är en sanning med bara viss modifikation att T.S. Eliot banade vägen för Donnes renässans, nästan tre hundra år efter hans död. Där andra såg våldsamheten som en brist lyfte han fram det som dikternas styrka – och det är också en paradox, att det skulle bli den timide Eliot som skulle dra en lans för Donne. Han såg denna förmåga som en värdefull egenskap för en poet, eftersom en ordinär människa bara blir lämnad med tillvarons kaos och de oförenliga impulser som styr oss.

 

Och Rundell gör bästa möjliga av det magra materialet med sin uppsluppna och rappt skrivna bok. När hon skriver om pojken John Donnes skolgång återger hon gamla dokument som stipulerar att en lärare som misshandlar en elev så hårt att denne dör ska dömas för dråp, och om läraren använder svärd blir det mord. Det säger något om att pedagogiken ändå har utvecklats sedan dess. Hon förlitar sig i viss mån på Izaak Waltons biografi som utkom 1670, och betraktar den med sund skepsis. Hennes egen framställning är mindre hagiografisk.

 

Men som hon beundrar honom! Som hon uppehåller sig vid dikternas storhet, och hon gör lika stor sak av hans goda klädsmak, hans välansade mustasch. Han var lång, mörk, långhårig, stilig. Han såg till att bli avbildad i gravsvepning. Och svängningarna i hans personlighet kan motiveras av överlevnad, som när han överger katolicismen. Ändå blir han aldrig fullt ut opportunist, utan det finns ett motstånd i hans dikter – därav en av dikterna som tecknar en bön som vädjar om att bli våldtagen av Gud. Så väjer Gunnar Harding att översätta:  

 

Lös bojorna som jag är fjättrad i.

Lås in mig i ditt fängelse, ty jag

blir endast fri i fångenskap hos dig,

och aldrig kysk, om du ej våldtar mig.

 

Det brukar sägas om många författare att de är moderna. Nå, Donne hade ett osedvanligt modernt temperament, likväl som ett modernt poetiskt uttryckssätt. Det gör honom till idealisk läsning fortfarande. Och Rundells oregerliga bok är munter och lärd, uppiggande och inspirerande.

Livbärarna, Ina Rosvall, Weyler

Ina Rosvalls andra roman Livbärarna utspelar sig kanske inte så mycket i framtiden som i en alternativ värld, där barnafödandet sker kliniskt i plantager, där fostren placeras i livskapslar och plockas bort från livmodern för att säkerställa en okomplicerad födsel. Romanens Mirjam överger maken Teo – som står för manlig rationalitet – och ämnar föda på det naturliga sättet, ute på landsbygden på en hemlig gård. Därmed minskar alla chanser att få egen vårdnad om barnet. En ”livbärare” får inte svika samhällskontraktet.   

 

Efter debuten med Harungen står det klart att Rosvall står för en ny typ av sf-roman, en som mer betonar det biologiska än det maskinella. Hon är bra på att ge en trovärdig yttre miljö till sina romanfigurer, och stämningen är undertryckt sinister. Förvisso finns longörer i denna nya roman, som att återblickarna blir för många och för långa, men det skapar också förutsättningar för en dramatisk final på sista tredjedelen. Det är ett gott betyg åt en roman att den lyckas hålla linan ut.

 

(Också publicerad i Vi 6/22)

Greklands gudar och andra dikter, Friedrich Schiller, översättning Jimmie Svensson, h:ström

Om litteraturen vore ett hus – en rimlig tanke – skulle de romantiska poeterna inte bara hamna i källaren, de skulle även förpassas till skamvrån där. Bortglömda och med svansen mellan benen. Det är symtomatiskt att det gått drygt 100 år sedan till exempel Friedrich Schillers poesi senast gavs ut i bokform. Då var det i Ernst Liljedahls tolkningar (i en bok som delades med Schillers vän Goethe). Nu har Jimmie Svensson, litteraturvetare med metrik som specialitet, samlat sina översättningar av arton dikter i boken Greklands gudar.

 

Detta sparsmakade urval ingår i h:ströms serie Litterära klassiker, och glädjande nog har de satsat på formgivningen och åstadkommit en oerhört stilig bok, med en målning av Jacques-Louis David som omslag. När den målades hade Schiller varit död sedan ett tag – han blev bara 45, och var sina sista fjorton år märkt av en tuberkulos-diagnos. Hans inflytande ska inte underskattas – exempelvis Hölderlin skulle ta hans tonfall och skruva till det ännu en aning mot det högstämdare, och Stagnelius ”Endymion” hade varit otänkbar utan Schillers snarlika ”Aftonen”.

 

Det påminns vi om i Svenssons kunniga och utförliga förord, som bland annat uttrycker viktiga och klargörande saker om översättningsarbetet. Påpassligt nog utkommer den här boken bara året efter att Malte Persson i Undergången aktualiserat Schiller, ungefär samtidigt som Sally Rooneys roman Vackra värld, var är du utkom. Dess titel är hämtad från Schillers dikt ”Greklands gudar”: ”Sköna värld, var är du nu? Så svara, / som naturens blomstring, ljuva du! / Ack, i sångers sagoskimmer bara / syns ditt oerhörda spår ännu.” Den utförs i två versioner, den första och längre från 1788, där ordet ”gyllne” ersätter ”oerhörda” i versionen från 1800.

 

Malte Persson och Sally Rooney är två mer lockande exempel än August Strindberg, som Svensson använder i sitt förord. Vår inhemska litteraturs bad boy fangirlade Schiller i sin roman Tjänstekvinnans son. Men Strindberg är aldrig intresserad av andra författare om de inte går att foga in i den egna spegelbilden. Hur är det då med Schiller-intresset under 2000-talet? Tja, dramat Die Räuber har spelats åtminstone två gånger i Sverige under denna tid. Poesin har varit kvar i källaren, fram tills nu då när Svensson plockar upp den i dagsljuset.

 

Och hans översättningar ger mersmak. Jag läser och tjusas av dessa dikter, där majoriteten är hämtade från andra halvan av 1700-talet, när Schillers inriktning var mot ett mer klassicistiskt ideal än ungdomens Sturm und Drang-period. Ändå finns åtskilligt kvar av det vi uppfattar som det ärkeromantiska spelet mellan jubel och misär; här finns i överflöd  de bipolära svängningarna mellan utlevelse och sans, mellan extas och besinning. Överdriften är ett grundmodus hos dessa poeter, och det får man bara acceptera om man ska läsa dem med behållning.  

 

Då får man också nöjet att läsa starka enskilda rader som dessa:

 

Hör! då begråter gudar, begråter alla gudinnor

   att det sköna förgår, att all fullkomlighet dör.

Också att vara en klagan är ljuvt på den älskades läppar,

   medan det låga skall nå dödsriket utan musik.

 

Det allvar som Schiller så suveränt fångar gör ändå inte dikterna tungrodda. Inte i denna svenska översättning, som vad jag kan bedöma är lätt och modern men samtidigt med några nödvändiga inslag som förankrar dem i sin tid. Här kan man så läsa dikter som elegiskt frammanar ”en på gudar tömd natur” men där samtidigt kompensationen erbjuds av ”Inget annat heligt än det sköna”.   

Keats's Odes. A Lover’s Discourse, Anahid Nersessian, Chicago University Press

Den bästa infallsvinkeln till John Keats är marxismen. Det menar Anahid Nersessian, docent i litteraturvetenskap på UCLA. Men i första hand är det inte dikterna i sig som är präglade av ett vänsterperspektiv, utan det liv Keats levde. Det korta liv han levde, ska betonas: han var blott 25 när han dog, men hann ändå skriva några av romantikens klarast lysande dikter. Däribland de sex oden – mest kända: de som tillägnas näktergalen, en grekisk urna och hösten – som är föremål för hennes bok Keats’s Odes. A Lover’s Discourse.

 

I en programförklaring förtydligar Nersessian: ”It is a lover’s discourse, at once compassionate, exacting, indecent, and pure.” A Lover’s Discourse är också den engelska översättningen av Roland Barthes Fragments d’un discours amoureux (på svenska Kärlekens samtal). Marxism och kärlek, och en gnutta poesi – är det inte livets fulländning?

 

För tre år sedan gästade jag Birmingham för en workshop och hamnade i ett sent samtal med några engelska litteraturlärare. De dömde ut romantikerna med svepande gester – både poesin och levernet var förkastligt och undermåligt. Jag drog upp skjortärmen och blottade min tatuering, en rad från ”Ode to a Nightingale”: ”To cease upon the midnight with no pain”. De kunde göra ett litet undantag för Keats, men muttrade också att hade han levt längre än 25 hade han nog blivit lika vedervärdigt klandervärdig som de andra.

 

Med andra ord: romantikernas status har varit bättre. Men Nersessian tar sig an Keats med ovanligt stort intresse. Hon försöker vidga essäbegreppet och göra sina läsningar till meditationer. I sex kapitel undersöker hon odena i tur och ordning, och utför oerhört initierade närläsningar. Själva dikterna presenteras med stiliga fotnoter som reder ut en del arkaiska ord, samt referenserna till den grekiska mytologin som störde samtiden. Ja, faktiskt var kritiken så hård att det gick rykten att Keats hade dödats av en anonym recension i Quarterly Review. Ett rykte som Lord Byron mer än gärna såg till att sprida.

 

Men Keats kritiserades också för att vara för medelklassig. Han var till skillnad från John Clare, som beundrades även av de aristokratiska poeterna och läsarna, ingen bonde från landet. Keats befann sig i ett kulturellt mellanförskap, och när han var åtta dog hans pappa i en ridolycka. Hans mamma gifte skyndsamt om sig, försvann ur sonens liv för att dyka upp fem år senare, alkoholiserad och döende. Själv fick han den dödliga diagnosen ”consumption”, som tuberkulos kallades då eftersom den utmärglade patienterna. Så nog fanns det anledning för honom att vara morbid och dödsbesatt i sina dikter.

 

Detta allra främst i ”Ode to a Nightingale”, det längsta odet. Nersassian kategoriserar Keats dikter med osviklig säkerhet, och menar att det är hans ovanligt sensibla förmåga att ta in omvärlden, och hans starkt upplevda uppmärksamhet, som gör dikterna så kraftfulla. Denna intensiva uppmärksamhet tillämpar hon själv i sina läsningar, kan tilläggas.

 

Nersassian visar att Keats har gjorts harmlös i litteraturhistorien. Hon menar att det är dags att väcka liv i de revolutionära ideal han förespråkade. Det våldsamma bildspråket i dikterna föregriper Marx, och den kannibalistiska logiken som ligger latent hos kapitalismen finns formulerad redan i Keats brevväxling. Dessa brev, som det finns anledning att dröja vid, kretsar kring tre ämnen: estetik, kärlek och politik. Estetiskt var Keats relativt typiskt för sin tid: dikterna skulle träda fram för poeten lika naturligt som löven på ett träd. Kärleken var riktad till grannen Fanny Brawne (deras olyckliga kärlek är fint skildrad av Jane Campion i den underskattade filmen Bright Star). Och Keats skriver om kärlek hela tiden: sensuella, sexiga dikter. 

 

När han var litet barn misshandlade han en äldre kille som hade plågat en kattunge. Bara det är väl ett skäl att omvärdera honom som ett undantag från den toxiska maskuliniteten hos generationskollegerna Shelley och Byron. Hans längd var endast 152 cm, och när det 2007 restes en staty av honom sittande på en parkbänk vid Guy’s Hospital i London väckte det viss munterhet att fötterna inte nådde ned till marken. Nersassian, vars pappa är från Iran och mamma med påbrå från Wales, hittade en tillhörighet i den utstötte Keats under sin uppväxt i USA med ett namn som alltid orsakade mobbning.

 

Med sin dikt om näktergalen ger Keats helt efter för sin dödslängtan, manifesterad i rader som ”Now more than ever seems it rich to die, / To cease upon the midnight with no pain”. Men det är en dikt som också frambesvärjer en skönhet som är så förtrollande att de flesta läsare glömmer det sorgliga budskapet. Dikten är så vacker att man vid en ytlig läsning inte reflekterar över att det är en dödsdikt. Nersassian menar att Keats låter de självdestruktiva impulserna kamoufleras av skönheten. Det erinrar om några ord från den apokryfiska skriften Salomos vishet: ”de förleds av en yttre anblicken, eftersom det de ser är så vackert.”

 

Men hon leder oss rätt i sin tolkning, och visar att även om det fanns ett inflytande från Coleridge är det inte i första hand hans version av näktergalen som Keats syftade på, utan mer den majestätiska dikten ”Dejection: An Ode”. ”Dejection” är ett starkt ord, en mer orubblig depression. Coleridges rad om månen och all natur som han tidigare kunnat tillägna sig, ”I see, not feel, how beautiful they are!”, påminner om vad Gustaf Fröding suckade när han ställdes inför en naturskön vy: ”Jag minns att jag har tyckt att det var vackert!”

 

Det som för poeten är en ensam upplevelse kan bli en allmän känsla, som delas av många. Nersassian använder kärlek och politik för att demonstrera hur en poet som Keats kan visa oss att vi lever våra liv felaktigt. De många negationerna förstärker en avstannandets tematik. Även om just ”Ode to a Nightingale” efter den första sötchocken införlivas som en makaber suicidal dikt finns det andra enskilda rader i dikten som gör intryck: ”Where but to think is to be full of sorrow”, till exempel. Den som vill argumentera mot Keats är dömd att misslyckas.   

 

Dikten om urnan läser Nersassian som en våldtäktsskildring som bara ännu inte har genomförts. I odet till näktergalen var Ovidius story om Filomele – hon som våldtogs av sin svåger och sedan tog en gruvlig hämnd – underförstådd som intertext, medan Keats i sin ekfras om urnan är mer explicit. Typiskt nog är denna dikt ofta antologiserad och räknas som den arketypiska romantiska dikten. Redan hos Ovidius finns våldtäkten och maktmissbruket latent, och Nersassian – som har studerat latin – är förälskad i Ovidius språk. Till exempel nämner hon glosan remollescit, som ordagrant översätts som ”att mjukgöra”, men som bär på konnotationer till att återmjukgöra, i en ömsesidighet mellan materia och hud.

 

Nersassian kallar Keats ode till lättjan (indolensen, om man ska vara bokstavstrogen: den heter ”Ode to Indolence” i original) en super-satirisk striptease, och menar att den är medioker. Det var också den enda som Keats själv inte publicerade under sin livstid. Här spekulerar Nersassion kring om han skrev den först – och därmed inte hade fått upp ångan – eller om han skrev den sist – och därmed hade slut på ångan. Det ode som tillägnas melankolin är lättare att gilla, och Nersassian tvekar inte med att delge personliga anekdoter. Dessa bidrar dock till att skildra gemensamma erfarenheter om oönskad intimitet och dickpics.

 

I odet till hösten, som avslutar boken, koppla Nersassian innehållet till Peterloo-massakern som skedde bara några veckor innan han skrev dikten. Ungefär 60-80 000 demonstranter hade samlats på St. Peter’s Field i Manchester, men många mejades ned av inhyrda hobbypoliser (England hade ingen poliskår förrän tio år senare, så det är fel att kalla förövarna polis eller militär, som oftast görs). Nersassian ifrågasätter hur långt pacifistiskt motstånd görs, och det är också ett misstag att tona ned demonstranternas avsikter som enbart fredliga. Genom analysen av dikten löper Diane di Primas dikt ”Revolutionary Letter #7” från 1968, som bildar en lämplig politisk fond till Keats dikt.  

 

Keats på svenska är en sorgligt eftersatt historia. På senare år finns endast en osannolikt ful volym med sonetter, med den talande titeln Den okände Keats (den kom 1984). Gunnar Harding översätter fem av odena och några andra dikter i två av de tre antologier han gav ut åren kring 2000. Det här får gärna åtgärdas. Här kan jämföras hur några avslutande rader från tredje strofen i Keats dikt om näktergalen låter i två olika versioner:

 

Where but to think is to be full of sorrow

And leaden-eyed despairs,

Where Beauty cannot keep her lustrous eyes,

Or new Love pine at them beyond to-morrow.

 

Först Erik Blomberg (1926):

 

där blott att tänka är en sorg som pinar

med grå förtvivlans sår,

där skönheten sitt ögas glans förstör

den korta natt, som kärleken förtvinar.

 

Så Gunnar Harding (1997):

 

Hur själva tänkandet blir till tortyr

Och ögats glimt förgår;

Den tid som skönheten finns till är kort

Och kärleken tar slut när dagen gryr.

 

Att inte Skönhet och Kärlek ges stor bokstav i någon av versionerna är lite inkonsekvent, då Harding ändå ger varje rads begynnande ord versal. Men det är ändå beklämmande hur lite av originalets lätta tyngd kan överföras till svenska, om än jag inte vill låta någon skugga falla på någon av översättarna – snarare är det frågan om att fler försök är välkomna, för att se om det går att hamna ännu närmare.

Upprymd, Katarina Carlshamre, Themis

Det finns några särlingar inom den svenska litteraturen från de senaste femtio åren. En sådan är Anne-Marie Berglund. En annan Caterina Pascual Söderbaum. Ytterligare några är Lars Jakobson och Ia Genberg. Författare med ambitioner, som aldrig riktigt får ett brett genomslag, hur goda recensioner de än erhåller. Till denna skara kufar vill jag placera Katarina Carlshamre, som med två tidigare böcker visat stark lyskraft med siktet inställt på det som befinner sig i skarven mellan det verkliga och det tänkbara.

 

Upprymd är en hybridbok som delvis lånar lyrikens formspråk. Till det yttre är det en berättelse om en kvinna, Simone C Rosenthal, som upplever sig splittrad i två delar. Den andra delen är Camille, hon som råkar mer illa ut, medan Simone lydigt spelar rollen av duktig flicka. Eller så läser man det som en psykos – en läsart texten öppnar för, där vi raskt förs bort från fiktionens Paris ned på jorden, till en psykiatrisk vårdavdelning i Stockholm, där ”räddarinnan”, Eva Flodman, tar hand om den vingklippta Simone.

 

Olga Tokarczuks citat som pekar ut gudarnas försvinnande från den yttre världen blir en ledande ingång. Nu finns gudarna inom oss: det är säkrast så. Eller det är vad vi trodde. Carlshamres bok visar konsekvenserna av för intimt umgänge med det gudomliga. Det är en bok om skaparkraft, om eldens upphov, om galenskap. Ja, om något liknar det någon av Clarice Lispectors senare romaner, till exempel Stjärnans ögonblick. Den romanens uttryckligt parentetiska explosioner speglas i denna boks omslag. Likaså dricks det coca-cola även här.

 

Men det är också en stilistisk likhet mellan Lispector och Carlshamre, en likhet som formar sig i ordvalet, men ännu mer i hur språket approcheras. Och i relationen till det gudomliga, i en strävan att uppgå i total kontakt med dess fjärde dimension. ”Det finns inte längre någon gräns mellan mig och världen”, lyder Simones utsaga. Hennes splittring blir fruktbar utifrån aspekten att vägra bli reducerad till en dominerande egenskap – antingen slarvern eller den effektiva, för här råder båda egenskaperna.

 

Till boken hör även denna gång Lars Sjunnessons naivistiska teckningar. De förstärker berättelsens nerviga tonläge. För även om Carlshamre skriver skojfriskt så det förslår, är grundtonen allvarstyngd. Det här är en minst sagt skruvad saga om splittring, klyvning, delning. Det är också en lyrisk fantasi, som syresätts med några Karin Boye-rader, när vi följer Simones väg mot psykosen.

 

Berättelsen är dels frikopplad från det reella, och dels helt fäst vid det som sker. Till exempel beskrivs en våldtäkt, och överlag finns här olustiga begär och skändliga handlingar. Carlshamres språk är statt i uppror, eroderat och irrande, kaosigt och ändå ordnat. Hon uppsöker det tänkbara, i en slags Sliding Doors-estetik. Och det är ju litteraturens själva formel hon har hittat – dess ”tänk om”-princip.  

 

Då skapas förutsättningar för det oprecisa, det obalanserade och det ovissa. Jag är osäker på om det ska kallas magisk realism eller bara konst, det vill säga fiktion. Innehållet styr formen, och den styrs rätt. Det är en berättelse om hur farligt det är att följa sina impulser, men också om hur viktigt det är. I sin hetsjakt på nya sanningar liknar Carlshamre Lispector, och det är sannerligen ett nödvändigt tillskott – att låta detta osäkra sökande efter något varaktigare bli en ledstjärna för ögonblicket.

Det är en roman som hävdar att vi lever lika nära Gud som vi lever nära galenskapen. Det är en hemsk sanning, men den är också underbar. Det är en roman som jag lämnar något omtumlad, men också med visst förbehåll, där jag kanske helst hade tillåtits bli kvar i den magiska världen, och slippa den nedstigning i verkligheten som följer. För en människa är det nödvändigt att lämna det psykotiska perspektivet, men i fiktionen hade det fungerat att låta romanen klinga ut med en Simone som hade haft Camille i behåll.  

Och alla var kärleksbarn, Skurups skrivarlinje 2022/Ellerströms

För sjunde gången tar jag mig an den årliga antologin från Skurups skrivarlinje. Som vanligt de senare år samarbetar de med förlaget Ellerströms, och det resulterar i en vacker bok: Och alla var kärleksbarn är också en vacker titel. För åtskilliga av de arton bidragsgivarna är det troligen sista gången de blir publicerade – åtminstone i en så här proffsig formgivning. Så bister är marknaden.

 

Viljan att berätta dominerar hos de flesta som skriver prosa. Så ska det förstås vara. Johan Heltne, som gått Biskops-Arnö, har ägnat åtskillig möda under senaste tiden att klaga på att skrivarskolorna föredrar poesi på bekostnad av prosa. Det må stämma – men är det i så fall inte prosans eget fel? Det är väl bara att skriva tillräckligt spännande prosa? Clarice Lispector och Virginia Woolf lyckas med det, så vägvisare och banbrytare saknas inte.

 

I den här boken skriver elva renodlad poesi, även om det finns de som luckrar upp gränserna även bland prosaisterna. I demokratisk ordning får alla sin beskärda del i alfabetisk ordning, även om jag gärna hade sett en indelning utifrån tematik eller genre. Eller något annat, som fantasin. Överlag: varför vara så ängslig? Våga mer, lyder mitt råd. Bryt mot de oskrivna reglerna, för det finns kanske en anledning till att de är oskrivna. Svensk litteratur har redan för många prydliga författare. Det kunde gott ha tillfogats ett förord som visade tendenser eller mönster i årets utgivning, och eventuellt presenterade författarna något närmare, då de riskerar att bli helt anonyma här.  

 

För att generalisera ytterligare: poeterna visar att de har läst poesi. Det vill säga: deras dikter liknar andras dikter. Prosan liknar i viss mån tv-serier. Det vill säga: det är mycket klichéfylld dialog, och miljöbeskrivningar som utfyllnad. Dialogen fyller inte alltid en funktion. Det här är en svår balansgång. Många tv-serier skapas i medvetenheten att de flesta tittare använder sina telefoner under tiden – vilket förklarar varför tempot är så lågt och varför så många onödiga övertydligheter förekommer. Skönlitterär prosa borde kosta på sig att vara mer effektiv – i synnerhet när du bara har cirka dussin sidor på dig att visa vad du går för.

 

Det räcker inte med viljan för att åstadkomma äkta persongestaltning. Det är en slags magi som måste tillföras. I sin novell ”The Middle Years” har Henry James skapat den mest rimliga formeln för skapande: ”We work in the dark — we do what we can — we give what we have. Our doubt is our passion and our passion is our task. The rest is the madness of art.” En smula galenskap bör med andra ord räknas in i ekvationen. Författare som Lispector och Woolf, och Sara Stridsberg för att nöja oss med en trio genier, får sina texter att luta mot det farliga och vansinniga.

 

Så. Jag läser de här antologierna kanske inte i första hand för att upptäcka nästa Sara Stridsberg, även om jag förra året blev imponerad av Frej Haar. Nä, mer handlar det om att hålla koll på vad som komma skall. Skurup har fostrat en del av de författare som rosat den svenska bokmarknaden – från 2000-talet namn som Hanna Nordenhök, Anna Axfors, Negar Naseh, Ida Börjel och Andrzej Tichý. Men om marknaden är bister kanske inte alla ens vill bli författare, med allt vad det innebär? Marknaden blir ju också allt mindre nyfiken och tillmötesgående.

 

Av namnen i årets utgåva har jag haft stor behållning av Rebecca Askers energiska och annorlunda prosabidrag. Där finns temperament, driv, originalitet, och en hel del passion. Många skriver och har skrivit om hur det är att vara ung och kåt, ung och fattig, ung och osäker. Asker parerar ironi med äkthet i en fin mix. Om andra har en benägenhet att packa information i så hög grad att jag får lust att skrika ”författare ska inte vara lagerarbetare!” är hon mer sparsmakad med det som skickas ut, och låter betoningarna dröja vid det mest relevanta. Full realism är inte möjlig eller ens önskvärd.  

 

Men det kan låta onödigt hårt att kritisera oetablerade författare. Hur negativ ska man vara? Ska man vara rättvis? Är det inte en björntjänst å andra sidan att bara utdela beröm? Jag lämnar de här frågorna obesvarade, då jag inte vet med säkerhet hur uppmuntran och klander hör ihop. Vad jag påminns av när jag läser är väl att integritet och självständighet är en bristvara, men det betyder inte att en alltför stor skugga ska falla över de arton författarna här, då det är en allmän tendens hos svenska författare. Men hos till exempel Maja Borgström finns ansatser att vilja utmana det prydligt ordentliga: 

 

Krister kom med en proseccoflaska han hittat och öppnat, han lutade sig över mig och hällde i mitt glas. Vinet var pigmentlöst kolsyran fräste. Han höll handen mot min axel han vilade i den rörelsen. Han tryckte pekfingret mot nyckelbenet och släppte. Det kändes osmakligt mot huden det kändes varmt och smutsigt. Stella drog i mina jeans med sina kladdiga händer Helle Helle sa hon kan du leka med mig. Jag bände upp fingrarna nej. Helle snälla sa hon med putläppen och snorskåran snälla snälla snälla.

 

Det finns en del bra poesi i boken, även om jag måste inskärpa att fallhöjden är högre när det misslyckas. Albert Bornäs korta dikter, sexton stycken inalles, roar mig. Han skriver mycket om blod, och förankrar skeendet i samtiden, men hade gärna fått hushålla med ordet ”typ”. Annars blandar han nonchalans med stränghet på ett fruktbart sätt, som i dikten ”jesusbarnet”:

 

han har hela sitt

liv framför sig

han har hela världen

i sin ena hand, och

det verkar som att han

har en kniv i den andra

 

Starkt! Jag hade gärna läst mer. Och Mette Hildeman Sjölins sonettkrans som utgår från Kung Lear bör också nämnas. Den är charmig och imponerar inte enbart formmässigt, för den gör också vettiga kopplingar till nutid, och visar att det fortfarande faktiskt går att tillämpa Shakespeare på vår tid. Erika Pietsch slutligen skriver dikter som behandlar ett träningspass, och om det kan man säga att det är oerhört ovanligt.

 

Nog kunde jag nämna fler i den här boken, för det finns mycket ambition i bidragen. Som väntat är det billiga fyllor som eftersträvas, och en del medicinering. Samt en viss hang up på sängstorleken 90 cm. Det svåra är att det konventionella borde samsas bättre med det experimentella, och inte som här låta det ena bli för allenarådande.

Den nödvändige ängeln. Essäer om verkligheten och fantasin, Wallace Stevens, översättning Bo Gustavsson, Themis

Wallace Stevens är ett centralt namn i den amerikanska 1900-talspoesin. Eller har varit. Åtminstone är hans namn allt mer sällan nämnt som referens eller förebild. Han levde 1879-1955, fick alla de inhemska litterära priser en poet rimligen kan hoppas på, men är troligen mer känd nu som ett av de namn Sylvia Plath brukade uppge som inspiration. För tretton år sedan gav Themis ut en bastant lunta med tolkningar, Klippan och andra dikter, och nu har turen kommit till essäsamlingen Den nödvändige ängeln.

 

Den består av sju längre essäer från 1940-talet, och har som undertitel ”Essäer om verkligheten och fantasin”, och består av föreläsningar. I stället för att utforma en regelrätt poetik sysslar Stevens med att reda ut poesins relation till det påhittade och det verkliga. Där finns modernismens ängel, som Rilke hade gjort sublim på 1920-talet. Hos honom var ängeln separerad från människan, en yttre instans, medan Stevens såg ängeln som en del av oss.

 

Han är, vilket översättaren Bo Gustavsson påpekar i förordet, en utforskande poet. Det abstrakta och det konkreta samsas i hans konstsyn. Uppfattningen att konstens mål inte är fixerat är en sympatisk tanke. När han tar upp elitism blir det onödigt kortfattat, för det är ju en tanke värd att fullfölja: poesin behöver skriva en vitbok som  gör upp med sitt beroende av elitism och snobberi. Läsare förtjänar att en gång för alla få kännedom om dessa band är avklippta. Han lyfter upp eskapism som en nödvändig förutsättning i den poetiska processen. Återigen: här krävs grundligare utredningar.

 

Stevens skriver med ett gravallvar som ter sig helt otidsenligt nu, och det är nog en smakfråga hur man uppfattar det nu. Det finns en risk att han ter sig sträng, och ibland lite tråkig. Det är också tydligt att han skildrar och behandlar en förfluten värld, som i efterhand ter sig homogen och onödigt sluten. Poesin är manlig, konstaterar han, och verkar inte ha några större problem med det. Och sällan om någonsin är Stevens besjälad av sitt ämne, som vore han för medveten om sin auktoritet. Han rör sig med pondus bland källor från antiken, via den elisabetanska poesin över till Bunyans Kristens resa.

 

Allvarlig, men samtidigt optimistisk ibland – som när han skriver om radions möjligheter att delge information och göra människan mer fredlig, i ett resonemang som påminner om hur framstegsivrare tog sig an internet när det slog igenom i mitten av 90-talet. Samtidigt som Stevens är utforskande är han tvärsäker. Det är ett märkligt sätt att resonera, som erinrar om Strindberg: ”det här är rätt, eftersom jag påstår det … det här är rätt, eftersom det är jag som tycker det …”  

 

Och poesins natur är förstås beroende av verkligheten likväl som av fantasin. Det exemplifieras fint i en passus om ett bortglömt mästerverk från 1500-talet: ”Var och en som har läst en lång dikt dag efter dag, till exempel The Faerie Queene, vet hur dikten till sist behärskar läsaren och hur den införlivar honom i sin egen fantasivärld och befriar honom där.” Insiktsfullt berättar Stevens om hur fantasin knyts till vanan, i ett ömsesidigt växelspel.

 

Themis gör förstås en god insats som lyfter fram mer eller mindre bortglömda alster. Det ska de ha en eloge för. De hade gärna kunnat kosta på sig en mer noggrann korrekturläsning dock, då tangenterna slinter lite väl ofta (”fria” blir ofta ”fira”, ”över” blir ”övre”, och så vidare).  

 

Och när Stevens citerar ur källor som finns i svensk översättning är det förstås klädsamt om man tillämpar denna – till exempel när PB Shelley i ”Ett försvar för poesin” skriver kiasmen ”Poetry is the record of the best and happiest moments of the happiest and best minds.” Det blir i Gustavssons egna översättning: ”återgivningen av de bästa och lyckligaste ögonblicken hos de lyckligaste och bästa snillena”. Erik Carlquist översatte denna mening i en h:ström-utgåva 2004 som: ”Poesin bevarar minnet av de lyckligaste och bästa själarnas bästa och lyckligaste ögonblick.”

Oh, to Be a Painter, Virginia Woolf, David Zwirner Books

Bloomsburygruppen upprätthöll nära band till konsten, och Virginia Woolf levde nära konstnärer som systern Vanessa och vännen Duncan Grant, som var far till ett av hennes barn. Woolf skrev även en biografi om konstnären Roger Fry. Därför är det märkligt att hennes relation till bildkonst inte har genererat så mycket intresse. Den nyligen utgivna Oh, to Be a Painter, som samlar åtta av hennes essäer om visuellt skapande, är faktiskt den första samlingen i denna riktning. 

 

Mest känd är troligen en tidig och förutseende essä om filmkonst, som utgår från hur filmen såg ut i sitt mest primitiva stadium: svartvit och stum. Men Woolf, vars essä är från 1926, menar att filmen, till skillnad från andra konstarter, föddes i full kostymering. Hon argumenterar för att filmen snyltar på romaner – något förstås också Selma Lagerlöf var inne på ungefär samtidigt, när hon lackat ur på att alla hennes romaner blev föremål för mer eller mindre opålitliga filmadaptioner. Woolfs poäng är rolig: filmen är dum och får oss inte att tänka. Med facit i hand fick hon rätt: även om filmen utvecklades och nådde konstnärliga höjdpunkter på 40-talet och 70-talet är det numera beklämmande sällan en film är lika intelligent, vacker, tankeväckande och berörande som romaner. 

 

Det är överflödigt att säga att den här boken är ett värdefullt tillskott för den som inte har tid att leta fram källorna i Woolfs rätt digra produktion. Här finns till exempel två charmiga förord till utställningskataloger med systern Vanessa Bells målningar. Det är här hon tar upp begreppet tystnad, som blir det stumma ledmotivet för hur hon ser på bilder.

 

Men Woolfs skrivande befinner sig generellt nära andra konstarter. Vilken författare är inte samtidigt kolorist och musiker, som hon frågar sig retoriskt i en längre essä om den brittiske konstnären Walter Sickert, numera rätt bortglömd för dem som inte roar sig med konspirationsteorier om Jack the Rippers identitet. Denna essä är från 1934, tre år efter att Woolf själv visat med Vågorna att det går att kombinera prosa, musik och konst i ett hybridverk.

 

I förordet – exemplariskt hållet av konsthistorikern och litteraturvetaren Claudia Tobin – betonas Woolfs livslånga relation till bildkonst. Modern Julia Stephen var populär modell hos flera av de pre-rafaelitiska konstnärerna. Och själv var Woolf ofta modell för fotografer – en ganska motvillig modell av allt att döma, och någon som sällan mötte kamerans blick. När systern Vanessa några gånger målade hennes porträtt är ansiktet suddigt och otydligt. En slags hämnd, spekulerar Tobin. Antagonismen mellan systrarna var periodvis lika stark som tillgivenheten.

 

Woolf utmanar konventioner med sitt tänkande, agerande och skrivande. Ambivalensen är hennes grundtillstånd. Och hon vände sig ofta till konsten för inspiration, och fann i den något som triggade fantasin. Vi ska också påminna oss att Woolf i Mot fyren låter Lily Briscoe vara målare, när hon ska gestalta ett skapande som möter kritikens grindvakter. Och Woolf är verkligen en iakttagare, och resonerar på tvären mot tvärsäkerheten. Kan en målning verkligen fånga en personlighet? Hon vacklar, men i essän om Sickert når hon fram till slutsatsen att biografskrivaren gör sig beroende av fakta, medan konstnären bara behöver färg – till exempel grönt – för att visa en person i helfigur.

 

Därav samlingens titel: ack, att få vara konstnär, suckar hon explicit. Men att vilja vara något annat än det man är kan vara ett utslag för uttrycket att gräset alltid är grönare på andra sidan: den som är bra på något konstnärligt önskar att hen var bra på något annat, för det är missnöjet som är vår främsta drivkraft. Woolfs poäng är att bildkonsten har lyckats utnyttja tystnadens potential. Hon skriver: ”Words are an impure medium; better far to have been born into the silent kingdom of paint.” Det är inte helt lätt att hålla med henne, då hon frigör den potential som finns i orden. Hon lär en att tänka: att tänka optimistiskt, konstruktivt, och med sikte på både det tänkbara och det otänkbara.  

 

Men essän om Sickert är sannerligen höjdpunkten i denna aptitretare till bok. En bildkonstnär kan nöja sig med det verifierbara för att teckna en individs levnadsöde, känslor, bevekelsegrunder och handlande. Samtidigt är ju de scener hon målar fram beroende av hennes fantasi, och fantasin är beroende av ord och hennes förmåga att med dessa ord väcka just de associationer hon menar att konsten förmår; det är också med dessa Woolf-ord som hon får en konstnär som till exempel Sickert att framstå som så oerhört spännande.  

 

Tyvärr saknar engelskan en bra motsvarighet till vår ”inlevelse”, men om något är Woolf en företrädare för en unik form av inlevelse med sitt ämne. I texten om Sickert visar hon att romanförfattaren skulle ge efter för sentimentalitet för att skildra en viss persons morgonbestyr: ”How is he to convey in words the mixture of innocence and sordidity, pity and squalor.” Tillåt mig småle: Virginia Woolf är ju det bästa beviset på att det finns åtminstone en romanförfattare som är kapabel till detta.