Sidor

30 maj 2022

Super-Infinite. The Transformations of John Donne, Katherine Rundell, Faber & Faber

Sex och död – gärna samtidigt – var favoritämnena för poeten John Donne (1572-1631). Liksom för den åtta år äldre Shakespeare är källmaterialet opålitligt. Man vet inte så mycket, men att han skrev mycket om döden förvånar inte med tanke på allt som drabbade folk i hans närhet. Han hade två äldre syskon, minst en yngre bror, som dog i fängelse. Han satt själv i fängelse, då han gifte sig med en kvinna vars far inte gav samtycke. De fick tolv barn, varav sex överlevde och blev vuxna. Hustrun dog vid 33 års ålder. Av 54 sånger och sonetter nämns döden i 32 av dem.

 

Hans dikter lever kvar, främst de nitton ”Holy Sonnets” som han till största delen komponerade efter att ha konverterat från katolicismen till protestantismen (hans katolska mamma var släkt med martyren Thomas More, som ju har en framträdande roll i Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell). Men även dikten ”The Flea” (”Loppan”) är oförglömlig, även om den i våra dagar kanske blir läst som en tidig variant till tjat-sex – något han å andra sidan inte var ensam om under 1600-talet, jämför bara Andrew Marwells ”To His Coy Mistress”. Vad som är en privatpersons misogyni och kulturellt kvinnohat är svårutrett. 

 


I rockmusikens relativa ungdom var det mycket snack om de romantiska illbattingarna som föregångare till rockstjärnor (det var ingen tillfällighet att Mick Jagger läste en strof ur Shelleys elegi ”Adonais” för att fira bortgångne Rolling Stones-medlemmen Brian Jones), något som späddes på av Ken Russells 80-talsfilm Gothic där groupies förföljde Byron och Shelley. Och när Donne, som var präst i den anglikanska kyrkan, höll en av sina populära predikningar var uppslutningen så stor att en person trampades till döds, händelser som liknar scener vid rockkonserter (tio stycken kvävdes till döds vid Travis Scotts konsert i november förra året).

 

Det var alltså långt ifrån som versmakare John Donne blev berömd. Hans predikningar blev omtalade – och så knyckte både Thomas Merton (”No man is an island”) och Ernest Hemingway (”For whom the bell tolls”) boktitlar från en av dessa. Men som poet var Donne länge förbrukad (han var mer ”done” än ”Donne”), och den jämnårige Ben Jonson ville gärna se honom hängd, och namnen Doctor Johnson dömde ut dikterna som alldeles för olämpliga, fula och tekniskt bristfälliga.  

 

Katherine Rundells nyskrivna biografi Super-Infinite. The Transformations of John Donne fyller ett tomrum kring en spännande person och en lika spännande poet. Hon menar att ju mer man läser av hans dikter, desto lättare blir det att älska honom, medan ju mer man läser av hans prosa, desto mer olidlig ter han sig. Och hans predikningar beskriver hon så här: ”a little like mounting a horse only to discover that it is an elephant: large and unfamiliar.” Det finns åtskilligt som gör det svårt att obetingat önska att man levde under den här tiden – flera pestepidemier hör till en av dem – men man kan åtminstone bli avundsjuk på poesin höga ställning och viktiga funktion för arbetslivet.

 

Medan det räcker med att kategorisera många författare som dubbelsidiga var Donne betydligt mer komplex. Rundell listar honom som ”a poet, lover, essayist, lawyer, pirate, recusant [ungefär dissident], preacher, satirist, politician, courtier, chaplain to the King, dean of the first cathedral in London.” Men det är ju sant att det är i paradoxerna vi ska söka honom, denna engelska anomali till poet som skrev kärleksdikter som inkluderar en mycket obrittisk sexualitet. I sin ungdom var han nog libertin mer i fantasin än i verkligheten, argumenterar Rundell, med tanke på att det var förenat med för stora risker för kvinnor i den samhällsklass där Donne vistades att ha sex – och män som gick till prostituerade öste han förakt över. 

 

Han fick kroppen att kollidera med själen. Som ung skrev han glödande erotisk poesi, och han var en mästare på att vrida och vända på orden och få dem att svänga – ungefär som en rockmusiker. Andra författare må viska sina böner: han skriker dem. Ungefär som Nick Cave gjorde i sin tidiga karriär. Inledningen till ”Sonny’s Burning”, ropet ”Hands up, who wants to die?” kunde ha skrivits av Donne, liksom när Cave i en något senare låt flirtar med döden och en kvinna på en fest: ”That grave you’ve dug between your legs / Is hard to resist”.

 

Donne gifter sig med den tolv år yngre Ann(e) – ja, stavningen är inte helt klarlagd, efter tidstypiskt mönster. Däremot var hon troligen boklärd, något som inte hörde till vanligheterna bland kvinnor under denna period. Rundell visar dock att om hon hade fötts några årtionden tidigare eller senare hade hon haft fler gelikar inom sitt eget kön. Hon är under hela deras äktenskap antingen gravid eller sängliggande i sviterna av en förlossning – inte sällan bådadera samtidigt. Under tiden skriver Donne en lång essä, Biothanatos, som förespråkar självmord och inte kan publiceras under hans livstid (självmord är ett lagbrott, något som inte enbart borde väcka löje – i själva verket straffades den som lyckades ta sitt liv med att kroppen vanställdes efteråt). Och döden skriver han om med glöd, med ilska, med passion, med trots: ”I am more than dust and ashes: I am my best part, I am my soul.”

 

Och ej att förglömma hur en av de heliga sonetterna, nummer 10, inleds:

 

Death! be not proud, though some have called thee

Mighty and dreadful, for thou art not so;

For those whom thou think’st thou dost overthrow

Die not, poor Death, nor yet canst thou kill me.

 

Det blir i Gunnar Hardings översättning i volymen Skabrösa elegier och heliga sonetter från 2012:

 

Yvs inte, Död, fast man har kallat dig

för mäktig, fruktansvärd, är du ej det,

ty dem du vräkt omkull med våldsamhet

dör ej, och Död, du kan ej döda mig.

 

Rundells utgångspunkt är att skriva både en biografi och ett evangelium. Det är lämpligt, och resultatet är en roande bok som inbjuder till sträckläsning, i första hand genom att vara så friskt frispråkig och underhållande. Alla har vi väl en inre nörd, och den roas storligen av typografernas hyss när de skulle sätta Donnes dikt ”Loppan” 1633, och använde för bokstaven ”s” ett längre typsnitt som fick det att likna ett ”f”: ”Me it sucked first, and now sucks thee”. Detaljer är värdefulla, och den här boken har många sådana epifaniska ögonblick. Bland annat uppfann Donne 340 ord som fått plats i ordböckerna, däribland ett av de vanligaste för vår tid: ”bystander”.

 

Men överlag är Rundell bra på att demonstrera vad som gör Donne till en bra poet. Han tog helt enkelt på sig uppgiften att visa vad som är möjligt. Hans verskonst hånades länge, och det är en sanning med bara viss modifikation att T.S. Eliot banade vägen för Donnes renässans, nästan tre hundra år efter hans död. Där andra såg våldsamheten som en brist lyfte han fram det som dikternas styrka – och det är också en paradox, att det skulle bli den timide Eliot som skulle dra en lans för Donne. Han såg denna förmåga som en värdefull egenskap för en poet, eftersom en ordinär människa bara blir lämnad med tillvarons kaos och de oförenliga impulser som styr oss.

 

Och Rundell gör bästa möjliga av det magra materialet med sin uppsluppna och rappt skrivna bok. När hon skriver om pojken John Donnes skolgång återger hon gamla dokument som stipulerar att en lärare som misshandlar en elev så hårt att denne dör ska dömas för dråp, och om läraren använder svärd blir det mord. Det säger något om att pedagogiken ändå har utvecklats sedan dess. Hon förlitar sig i viss mån på Izaak Waltons biografi som utkom 1670, och betraktar den med sund skepsis. Hennes egen framställning är mindre hagiografisk.

 

Men som hon beundrar honom! Som hon uppehåller sig vid dikternas storhet, och hon gör lika stor sak av hans goda klädsmak, hans välansade mustasch. Han var lång, mörk, långhårig, stilig. Han såg till att bli avbildad i gravsvepning. Och svängningarna i hans personlighet kan motiveras av överlevnad, som när han överger katolicismen. Ändå blir han aldrig fullt ut opportunist, utan det finns ett motstånd i hans dikter – därav en av dikterna som tecknar en bön som vädjar om att bli våldtagen av Gud. Så väjer Gunnar Harding att översätta:  

 

Lös bojorna som jag är fjättrad i.

Lås in mig i ditt fängelse, ty jag

blir endast fri i fångenskap hos dig,

och aldrig kysk, om du ej våldtar mig.

 

Det brukar sägas om många författare att de är moderna. Nå, Donne hade ett osedvanligt modernt temperament, likväl som ett modernt poetiskt uttryckssätt. Det gör honom till idealisk läsning fortfarande. Och Rundells oregerliga bok är munter och lärd, uppiggande och inspirerande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.