Keats's Odes. A Lover’s Discourse, Anahid Nersessian, Chicago University Press

Den bästa infallsvinkeln till John Keats är marxismen. Det menar Anahid Nersessian, docent i litteraturvetenskap på UCLA. Men i första hand är det inte dikterna i sig som är präglade av ett vänsterperspektiv, utan det liv Keats levde. Det korta liv han levde, ska betonas: han var blott 25 när han dog, men hann ändå skriva några av romantikens klarast lysande dikter. Däribland de sex oden – mest kända: de som tillägnas näktergalen, en grekisk urna och hösten – som är föremål för hennes bok Keats’s Odes. A Lover’s Discourse.

 

I en programförklaring förtydligar Nersessian: ”It is a lover’s discourse, at once compassionate, exacting, indecent, and pure.” A Lover’s Discourse är också den engelska översättningen av Roland Barthes Fragments d’un discours amoureux (på svenska Kärlekens samtal). Marxism och kärlek, och en gnutta poesi – är det inte livets fulländning?

 

För tre år sedan gästade jag Birmingham för en workshop och hamnade i ett sent samtal med några engelska litteraturlärare. De dömde ut romantikerna med svepande gester – både poesin och levernet var förkastligt och undermåligt. Jag drog upp skjortärmen och blottade min tatuering, en rad från ”Ode to a Nightingale”: ”To cease upon the midnight with no pain”. De kunde göra ett litet undantag för Keats, men muttrade också att hade han levt längre än 25 hade han nog blivit lika vedervärdigt klandervärdig som de andra.

 

Med andra ord: romantikernas status har varit bättre. Men Nersessian tar sig an Keats med ovanligt stort intresse. Hon försöker vidga essäbegreppet och göra sina läsningar till meditationer. I sex kapitel undersöker hon odena i tur och ordning, och utför oerhört initierade närläsningar. Själva dikterna presenteras med stiliga fotnoter som reder ut en del arkaiska ord, samt referenserna till den grekiska mytologin som störde samtiden. Ja, faktiskt var kritiken så hård att det gick rykten att Keats hade dödats av en anonym recension i Quarterly Review. Ett rykte som Lord Byron mer än gärna såg till att sprida.

 

Men Keats kritiserades också för att vara för medelklassig. Han var till skillnad från John Clare, som beundrades även av de aristokratiska poeterna och läsarna, ingen bonde från landet. Keats befann sig i ett kulturellt mellanförskap, och när han var åtta dog hans pappa i en ridolycka. Hans mamma gifte skyndsamt om sig, försvann ur sonens liv för att dyka upp fem år senare, alkoholiserad och döende. Själv fick han den dödliga diagnosen ”consumption”, som tuberkulos kallades då eftersom den utmärglade patienterna. Så nog fanns det anledning för honom att vara morbid och dödsbesatt i sina dikter.

 

Detta allra främst i ”Ode to a Nightingale”, det längsta odet. Nersassian kategoriserar Keats dikter med osviklig säkerhet, och menar att det är hans ovanligt sensibla förmåga att ta in omvärlden, och hans starkt upplevda uppmärksamhet, som gör dikterna så kraftfulla. Denna intensiva uppmärksamhet tillämpar hon själv i sina läsningar, kan tilläggas.

 

Nersassian visar att Keats har gjorts harmlös i litteraturhistorien. Hon menar att det är dags att väcka liv i de revolutionära ideal han förespråkade. Det våldsamma bildspråket i dikterna föregriper Marx, och den kannibalistiska logiken som ligger latent hos kapitalismen finns formulerad redan i Keats brevväxling. Dessa brev, som det finns anledning att dröja vid, kretsar kring tre ämnen: estetik, kärlek och politik. Estetiskt var Keats relativt typiskt för sin tid: dikterna skulle träda fram för poeten lika naturligt som löven på ett träd. Kärleken var riktad till grannen Fanny Brawne (deras olyckliga kärlek är fint skildrad av Jane Campion i den underskattade filmen Bright Star). Och Keats skriver om kärlek hela tiden: sensuella, sexiga dikter. 

 

När han var litet barn misshandlade han en äldre kille som hade plågat en kattunge. Bara det är väl ett skäl att omvärdera honom som ett undantag från den toxiska maskuliniteten hos generationskollegerna Shelley och Byron. Hans längd var endast 152 cm, och när det 2007 restes en staty av honom sittande på en parkbänk vid Guy’s Hospital i London väckte det viss munterhet att fötterna inte nådde ned till marken. Nersassian, vars pappa är från Iran och mamma med påbrå från Wales, hittade en tillhörighet i den utstötte Keats under sin uppväxt i USA med ett namn som alltid orsakade mobbning.

 

Med sin dikt om näktergalen ger Keats helt efter för sin dödslängtan, manifesterad i rader som ”Now more than ever seems it rich to die, / To cease upon the midnight with no pain”. Men det är en dikt som också frambesvärjer en skönhet som är så förtrollande att de flesta läsare glömmer det sorgliga budskapet. Dikten är så vacker att man vid en ytlig läsning inte reflekterar över att det är en dödsdikt. Nersassian menar att Keats låter de självdestruktiva impulserna kamoufleras av skönheten. Det erinrar om några ord från den apokryfiska skriften Salomos vishet: ”de förleds av en yttre anblicken, eftersom det de ser är så vackert.”

 

Men hon leder oss rätt i sin tolkning, och visar att även om det fanns ett inflytande från Coleridge är det inte i första hand hans version av näktergalen som Keats syftade på, utan mer den majestätiska dikten ”Dejection: An Ode”. ”Dejection” är ett starkt ord, en mer orubblig depression. Coleridges rad om månen och all natur som han tidigare kunnat tillägna sig, ”I see, not feel, how beautiful they are!”, påminner om vad Gustaf Fröding suckade när han ställdes inför en naturskön vy: ”Jag minns att jag har tyckt att det var vackert!”

 

Det som för poeten är en ensam upplevelse kan bli en allmän känsla, som delas av många. Nersassian använder kärlek och politik för att demonstrera hur en poet som Keats kan visa oss att vi lever våra liv felaktigt. De många negationerna förstärker en avstannandets tematik. Även om just ”Ode to a Nightingale” efter den första sötchocken införlivas som en makaber suicidal dikt finns det andra enskilda rader i dikten som gör intryck: ”Where but to think is to be full of sorrow”, till exempel. Den som vill argumentera mot Keats är dömd att misslyckas.   

 

Dikten om urnan läser Nersassian som en våldtäktsskildring som bara ännu inte har genomförts. I odet till näktergalen var Ovidius story om Filomele – hon som våldtogs av sin svåger och sedan tog en gruvlig hämnd – underförstådd som intertext, medan Keats i sin ekfras om urnan är mer explicit. Typiskt nog är denna dikt ofta antologiserad och räknas som den arketypiska romantiska dikten. Redan hos Ovidius finns våldtäkten och maktmissbruket latent, och Nersassian – som har studerat latin – är förälskad i Ovidius språk. Till exempel nämner hon glosan remollescit, som ordagrant översätts som ”att mjukgöra”, men som bär på konnotationer till att återmjukgöra, i en ömsesidighet mellan materia och hud.

 

Nersassian kallar Keats ode till lättjan (indolensen, om man ska vara bokstavstrogen: den heter ”Ode to Indolence” i original) en super-satirisk striptease, och menar att den är medioker. Det var också den enda som Keats själv inte publicerade under sin livstid. Här spekulerar Nersassion kring om han skrev den först – och därmed inte hade fått upp ångan – eller om han skrev den sist – och därmed hade slut på ångan. Det ode som tillägnas melankolin är lättare att gilla, och Nersassian tvekar inte med att delge personliga anekdoter. Dessa bidrar dock till att skildra gemensamma erfarenheter om oönskad intimitet och dickpics.

 

I odet till hösten, som avslutar boken, koppla Nersassian innehållet till Peterloo-massakern som skedde bara några veckor innan han skrev dikten. Ungefär 60-80 000 demonstranter hade samlats på St. Peter’s Field i Manchester, men många mejades ned av inhyrda hobbypoliser (England hade ingen poliskår förrän tio år senare, så det är fel att kalla förövarna polis eller militär, som oftast görs). Nersassian ifrågasätter hur långt pacifistiskt motstånd görs, och det är också ett misstag att tona ned demonstranternas avsikter som enbart fredliga. Genom analysen av dikten löper Diane di Primas dikt ”Revolutionary Letter #7” från 1968, som bildar en lämplig politisk fond till Keats dikt.  

 

Keats på svenska är en sorgligt eftersatt historia. På senare år finns endast en osannolikt ful volym med sonetter, med den talande titeln Den okände Keats (den kom 1984). Gunnar Harding översätter fem av odena och några andra dikter i två av de tre antologier han gav ut åren kring 2000. Det här får gärna åtgärdas. Här kan jämföras hur några avslutande rader från tredje strofen i Keats dikt om näktergalen låter i två olika versioner:

 

Where but to think is to be full of sorrow

And leaden-eyed despairs,

Where Beauty cannot keep her lustrous eyes,

Or new Love pine at them beyond to-morrow.

 

Först Erik Blomberg (1926):

 

där blott att tänka är en sorg som pinar

med grå förtvivlans sår,

där skönheten sitt ögas glans förstör

den korta natt, som kärleken förtvinar.

 

Så Gunnar Harding (1997):

 

Hur själva tänkandet blir till tortyr

Och ögats glimt förgår;

Den tid som skönheten finns till är kort

Och kärleken tar slut när dagen gryr.

 

Att inte Skönhet och Kärlek ges stor bokstav i någon av versionerna är lite inkonsekvent, då Harding ändå ger varje rads begynnande ord versal. Men det är ändå beklämmande hur lite av originalets lätta tyngd kan överföras till svenska, om än jag inte vill låta någon skugga falla på någon av översättarna – snarare är det frågan om att fler försök är välkomna, för att se om det går att hamna ännu närmare.