Och alla var kärleksbarn, Skurups skrivarlinje 2022/Ellerströms

För sjunde gången tar jag mig an den årliga antologin från Skurups skrivarlinje. Som vanligt de senare år samarbetar de med förlaget Ellerströms, och det resulterar i en vacker bok: Och alla var kärleksbarn är också en vacker titel. För åtskilliga av de arton bidragsgivarna är det troligen sista gången de blir publicerade – åtminstone i en så här proffsig formgivning. Så bister är marknaden.

 

Viljan att berätta dominerar hos de flesta som skriver prosa. Så ska det förstås vara. Johan Heltne, som gått Biskops-Arnö, har ägnat åtskillig möda under senaste tiden att klaga på att skrivarskolorna föredrar poesi på bekostnad av prosa. Det må stämma – men är det i så fall inte prosans eget fel? Det är väl bara att skriva tillräckligt spännande prosa? Clarice Lispector och Virginia Woolf lyckas med det, så vägvisare och banbrytare saknas inte.

 

I den här boken skriver elva renodlad poesi, även om det finns de som luckrar upp gränserna även bland prosaisterna. I demokratisk ordning får alla sin beskärda del i alfabetisk ordning, även om jag gärna hade sett en indelning utifrån tematik eller genre. Eller något annat, som fantasin. Överlag: varför vara så ängslig? Våga mer, lyder mitt råd. Bryt mot de oskrivna reglerna, för det finns kanske en anledning till att de är oskrivna. Svensk litteratur har redan för många prydliga författare. Det kunde gott ha tillfogats ett förord som visade tendenser eller mönster i årets utgivning, och eventuellt presenterade författarna något närmare, då de riskerar att bli helt anonyma här.  

 

För att generalisera ytterligare: poeterna visar att de har läst poesi. Det vill säga: deras dikter liknar andras dikter. Prosan liknar i viss mån tv-serier. Det vill säga: det är mycket klichéfylld dialog, och miljöbeskrivningar som utfyllnad. Dialogen fyller inte alltid en funktion. Det här är en svår balansgång. Många tv-serier skapas i medvetenheten att de flesta tittare använder sina telefoner under tiden – vilket förklarar varför tempot är så lågt och varför så många onödiga övertydligheter förekommer. Skönlitterär prosa borde kosta på sig att vara mer effektiv – i synnerhet när du bara har cirka dussin sidor på dig att visa vad du går för.

 

Det räcker inte med viljan för att åstadkomma äkta persongestaltning. Det är en slags magi som måste tillföras. I sin novell ”The Middle Years” har Henry James skapat den mest rimliga formeln för skapande: ”We work in the dark — we do what we can — we give what we have. Our doubt is our passion and our passion is our task. The rest is the madness of art.” En smula galenskap bör med andra ord räknas in i ekvationen. Författare som Lispector och Woolf, och Sara Stridsberg för att nöja oss med en trio genier, får sina texter att luta mot det farliga och vansinniga.

 

Så. Jag läser de här antologierna kanske inte i första hand för att upptäcka nästa Sara Stridsberg, även om jag förra året blev imponerad av Frej Haar. Nä, mer handlar det om att hålla koll på vad som komma skall. Skurup har fostrat en del av de författare som rosat den svenska bokmarknaden – från 2000-talet namn som Hanna Nordenhök, Anna Axfors, Negar Naseh, Ida Börjel och Andrzej Tichý. Men om marknaden är bister kanske inte alla ens vill bli författare, med allt vad det innebär? Marknaden blir ju också allt mindre nyfiken och tillmötesgående.

 

Av namnen i årets utgåva har jag haft stor behållning av Rebecca Askers energiska och annorlunda prosabidrag. Där finns temperament, driv, originalitet, och en hel del passion. Många skriver och har skrivit om hur det är att vara ung och kåt, ung och fattig, ung och osäker. Asker parerar ironi med äkthet i en fin mix. Om andra har en benägenhet att packa information i så hög grad att jag får lust att skrika ”författare ska inte vara lagerarbetare!” är hon mer sparsmakad med det som skickas ut, och låter betoningarna dröja vid det mest relevanta. Full realism är inte möjlig eller ens önskvärd.  

 

Men det kan låta onödigt hårt att kritisera oetablerade författare. Hur negativ ska man vara? Ska man vara rättvis? Är det inte en björntjänst å andra sidan att bara utdela beröm? Jag lämnar de här frågorna obesvarade, då jag inte vet med säkerhet hur uppmuntran och klander hör ihop. Vad jag påminns av när jag läser är väl att integritet och självständighet är en bristvara, men det betyder inte att en alltför stor skugga ska falla över de arton författarna här, då det är en allmän tendens hos svenska författare. Men hos till exempel Maja Borgström finns ansatser att vilja utmana det prydligt ordentliga: 

 

Krister kom med en proseccoflaska han hittat och öppnat, han lutade sig över mig och hällde i mitt glas. Vinet var pigmentlöst kolsyran fräste. Han höll handen mot min axel han vilade i den rörelsen. Han tryckte pekfingret mot nyckelbenet och släppte. Det kändes osmakligt mot huden det kändes varmt och smutsigt. Stella drog i mina jeans med sina kladdiga händer Helle Helle sa hon kan du leka med mig. Jag bände upp fingrarna nej. Helle snälla sa hon med putläppen och snorskåran snälla snälla snälla.

 

Det finns en del bra poesi i boken, även om jag måste inskärpa att fallhöjden är högre när det misslyckas. Albert Bornäs korta dikter, sexton stycken inalles, roar mig. Han skriver mycket om blod, och förankrar skeendet i samtiden, men hade gärna fått hushålla med ordet ”typ”. Annars blandar han nonchalans med stränghet på ett fruktbart sätt, som i dikten ”jesusbarnet”:

 

han har hela sitt

liv framför sig

han har hela världen

i sin ena hand, och

det verkar som att han

har en kniv i den andra

 

Starkt! Jag hade gärna läst mer. Och Mette Hildeman Sjölins sonettkrans som utgår från Kung Lear bör också nämnas. Den är charmig och imponerar inte enbart formmässigt, för den gör också vettiga kopplingar till nutid, och visar att det fortfarande faktiskt går att tillämpa Shakespeare på vår tid. Erika Pietsch slutligen skriver dikter som behandlar ett träningspass, och om det kan man säga att det är oerhört ovanligt.

 

Nog kunde jag nämna fler i den här boken, för det finns mycket ambition i bidragen. Som väntat är det billiga fyllor som eftersträvas, och en del medicinering. Samt en viss hang up på sängstorleken 90 cm. Det svåra är att det konventionella borde samsas bättre med det experimentella, och inte som här låta det ena bli för allenarådande.