Sidor

29 apr. 2022

Unge Mungo, Douglas Stuart, översättning Eva Åsefeldt, Bonniers

Nyligen utsåg en panelgrupp 70 böcker från det brittiska samväldet för att uppmärksamma drottningens platinajubileum som infaller i år: 10 böcker från vardera årtionde från 1952 till 2021. Givetvis är skotska Douglas Stuarts debutroman Shuggie Bain från 2020 med på listan. Den har redan fått status som framtida klassiker – en status som är svår att bestrida, även om man har i åtanke att prognoser inte alltid slår rätt. Jag läste den ifjol, och var nog lika imponerad som gemene läsare.

 

Så hur följer man upp en sådan succé, med de oerhört tunga förväntningar som måste ligga på författaren? Tja, Stuart verkar ha följt ledorden ”upprepning” och ”maximering”. Även här blir det en historia om en alkoholiserad mamma, en pojke som lämnas vind för våg med sitt queera begär, i ett Glasgow präglat av en arbetslöshet som triggar hopplöshet och våld. Insatsen är högre denna gång, på alla sätt och vis. Ändå ror han det i land, och jag ska försöka förklara vad det beror på, och varför jag kan gilla hans inslag av misery porn när jag har så svårt för att fördra det i Karin Smirnoffs händer.

 


Här heter huvudpersonen Mungo. Han är en snart sextonårig protestantisk kille i ett slitet kommunhus i en nergången stadsdel i det religiöst segregerade Glasgow. Mamman Maureen – som kallas Mo-Maw när hon dricker, och Tattie-Bogle när hon dricker mycket, och låter demonerna kika fram. Problemet: hon dricker inte bara mycket, hon dricker för mycket. Medan förra romanens mamma, Agnes, var närvarande i Shuggies liv, om än ofta i dåligt skick, tillbringar Maureen mesta tiden hos sin nya pojkvän, en av de gifta män hon har som vana att falla för. Om du gissar att pappan är emfatiskt borta gissar du helt rätt.

 

Maureen var ung när hon blev mamma. I familjen finns också den äldre brodern Hamish (”Ha-Ha”), vandal och redan som tonåring nybliven pappa. Och den äldre systern Jodie (”Jo-Jo”), klipsk men stigmatiserad av mammans supande. Hon är lika god som Hamish är ond. Mittemellan dem befinner sig Mungo, som själv plågas av att han inte intresserar sig för tjejer. När han inleder en bekantskap med en pojke i grannområdet, James, är problemet inte enbart att deras kärlek är förbjuden – James är katolik, och Hamish har som vana att spöa skiten ur katoliker.

 

När romanen inleds har katastrofen redan inträffat. Mamman skickar iväg Mungo ut på landet med två män för att sova i tält och lära sig fiska och – hm, ”bli en man”. Sedan växlar berättelsen mellan dessa två tidsplan, en vår 1993, från januari till maj, när Mungo följer med de två männen. Atmosfären på landsbygden är ominös, och detsamma gäller under hela upptrappningen på vägen dit. Det här valet av olika tidsperspektiv förekom också i Shuggie Bain, men här är det ännu mer intrikat utfört.  

 

På sätt och vis är det här faktiskt en bättre roman. Om debuten i sig var en känsloupplevelse utöver det vanliga är känslorna här ännu mer uppskruvade. Allt är på väg att gå sönder när som helst: kroppar, hjärtan, vänskap, förälskelser, lojalitet. Banden mellan personer är inte hur töjbara som helst heller. Mungo är till sin natur mild och lugn, inskärps det, med sitt änglalika utseende och sitt lockiga hår: han väcker flickors ömma känslor och pojkars agg. Här ska inte avslöjas hur det går, men brodern Hamishs pennalism och mobbning har skapat en fysisk och psykisk beredskap hos Mungo. Och det här är en roman som i våldsamhet påminner om Karin Smirnoffs Jana-trilogi. Men Stuart har en helt annan förmåga att ge liv åt både platsen och personerna.

 

Det gäller inte bara porträttet av Mungo, utan det finns hos alla. Jodie, i första hand, den godhjärtade systern som hatar mamman lika mycket som hon älskar Mungo. Och de två männen som tar med sig Mungo ut i skogen – S:t Christopher och Gallowgate – framstår också med alla sina konturer intakta, i egenheter såsom kroppsodörer, språk, gester, mimik, blickar. Språk, ja: medan Shuggie Bain hade ett krängande dialektalt idiom är det något mer nedtonat här (med reservation för att jag den här gången läser Stuart i översättning). Men liksom då är dialekten något som behöver jobbas bort om man ska ta sig någonstans – detta får Mungo veta av Jodie, systern som vill därifrån och plugga biologi på universitetet.

 

Och mamman slits med sina brustna illusioner. Hon är 34 men upplever att livet har passerat, som ensamstående med tre barn. Mungo gör sitt bästa för att mildra hennes utsvävningar, och en gång är han ute på en tidig morgonpromenad för att hon i bästa fall ska nyktra till: ”Morgonpassets arbetare stirrade på dem genom stadsbussarnas fönster. Av medlidande i passagerarnas blickar förstod Mungo att han och hans mamma var en sorglig syn. Han försökte hålla ryggen rak och blicken riktad mot horisonten som om de hade ett mål, men det hade de ju inte.” Det allra värsta här är förstås att Mungo behöver andras blickar på sig för att förstå hur förnedrande situationen är.

 

Stuarts världsbild är mörk. Vuxenvärlden är opålitlig i bästa fall, våldsbejakande i sämsta fall. Övergrepp av olika slag är normaliserade: här finns perversa poliser och liderliga ligister. Varje familj i Mungos stadsdel känner någon som sitter inne på fängelset Barlinnie. Som James säger: ”alla ställen är bättre än här”. Mungos hela tillvaro styrs av hunger och rädsla. En gång försöker han blidka sin bror som klagar på att han behöver pengar till sitt barn, och säger att han får sälja Mungos radiostyrda bil och tv-spel, men får höra att dem har han redan sålt. Inte konstigt då att Mungo hyser sådant självförakt. Inte konstigt då att han söker varje tillfälle att få tröst för sin underlägsenhet. Inte konstigt då att det går som det går.  

 

Stuart rör sig mellan de olika karaktärerna och ger oss deras individuella perspektiv. Det skickliga består i två saker. Dels hur romankonstruktionen så sömlöst fogar sig efter en tydlig verklighet, hur skeendet är förankrat och anpassat utifrån en reell värld. Och dels i dilemmat som uppstår, när man lockas att sträckläsa romanen samtidigt som man vill dra ut på läsningen. Man vet ju redan hur det går! Det går åt helvete för Mungo, men ändå – man följer honom och när han i romanen blir sparkad i magen tar man sig åt sin egen mage för att skydda sig själv/honom, och när han halkar till på en av stenarna vid ett vattendrag håller man ut sin hand för att stötta honom. Så uppstår det mirakulösa vid läsningen, att han blir mer än en sammansättning bokstäver – han blir en människa av kött och blod.  

 

Som romanförfattare är Stuart en tydlig arvtagare till Shelagh Delaney, som på 50-talet skrev det definitiva diskbänksrealistiska mästerverket med pjäsen A Taste of Honey. Han delar med henne sinnet för komisk timing, eller förmågan att göra humor av armodet, utan att det blir spekulativt. Det är kanske ingen tillfällighet att sångaren i The Smiths var besatt av Delaney – Stuart nämner honom vid ett par tillfällen, och det blir mitt enda förbehåll för att entydigt hylla hans roman.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.