För tjugo år sedan utkom en Månpocket med Ann Jäderlunds dikter, en bok som med tiden blivit ett eftertraktat byte för alla som bryr sig om lyrik. Då hade Jäderlund gett ut sex samlingar, som har följts av ytterligare fem. Nu utkommer äntligen på Bonniers en ny samlingsvolym med alla hittills elva diktsamlingar: Dikter 1985-2019. Tillåt mig en spekulation: den kommer att bli en minst lika eftertraktad klenod i framtiden.
Det skedde också i Jäderlunds poetik en brytpunkt mellan 1900-talet och 2000-talet. De fem nya samlingarna har ett annat tilltal. Å andra sidan är det här en poet som i princip inför varje ny bok har uppfunnit ett nytt skrivsätt, och växlat tilltal – samtidigt som hon har varit konsekvent genom hela den period hon varit verksam. I den gamla pocketen ingick också 23 dikter från tidskrifter med mera, något som av utrymmesskäl inte får plats i den mer än 1100 sidor långa nya boken. Nu är den tjock nog som det är, denna orangea tegelsten, och en smula otymplig att läsa.
Ja, Jäderlund är konsekvent, men också föränderlig. I den dynamiken existerar hennes dikter, som utan överdrifter måste hänföras till samtidslitteraturens mest unika inslag. Det hon introducerar under 2000-talet är två grepp: kursiveringen och spärrningen, som hon låter samverka i de böcker som utkommit på den här sidan millennieskiftet (boken från 2000, Kalender röd Levande av is, skrevs på 1900-talet).
Redan med sin debut Vimpelstaden sätter Jäderlund an en ton. Man frestas säga att hon ägnar sig åt ett språkspel med hög svårighetsgrad, men jag är inte helt förtjust i att gradera litteratur i ”lätt” och ”svår”. Jag vet bara att jag har följt Jäderlund i mer än trettio år, och jag har aldrig blivit besviken av någon av hennes nya böcker: förbryllad – ja, trollbunden – ja, och kanske också bortkollrad. Men min läsning har nästan oundvikligen landat i en besatthet. Fråga bibliotekarierna i Umeå hur många gånger mörker mörka mörkt kristaller var utlånad av samma låntagare hösten 1994.
Styrkan hos Jäderlund ligger både i helheten och i de enskilda raderna. Helheten består i hur varje bok är komponerad, att den följer ett mönster, eller med hennes egna ord, en ”stark struktur”. Denna struktur är hårt bunden, men också tillräckligt inbjudande för en utomstående. Redan i sina tidiga dikter finns hintar och antydningar, även om Vimpelstaden ju är en bok som lovar mer än den håller.
Effekten av att i drygt en vecka umgås med den här boken – att läsa mer än en av de elva böckerna i taget rekommenderar jag inte – är svåröverblickad. Det är en truism, men stor konst förändrar vår världsbild. Att vistas i Jäderlunds universum på detta intensiva sätt, med läsning och omläsning, ger insikter i något som är större, andligare, själsligare, vackrare, äventyrligare, praktfullare … Helt enkelt: världen blir något mer oerhört. På sätt och vis vill jag inte ens skilja på böckerna, utan läsa dem som ett enhetligt verk, och här stämmer inte den gamla sanningen att man kan börja läsa var som helst – följ kronologin bara.
Då kan en utveckling följas från blomsterprakten mot vattentematik och ljuscirklar, allt förmedlat på ett språk som är så fyllt av hyperbol att det blir skrämmande. Barocken och romantiken är två emblem som brukar fästas på denna poetik, men det är liksom alla etiketter både missvisande och fullt rättvist. Missvisande, eftersom Jäderlund inverterar alla försök att förhålla sig trogen något som är etablerat. Men också rättvist: hon uppvaktar överdriften, rör sig mot det storslagnaste, mot superlativens superlativ. Om svensk poesi någonsin varit sublim efter Stagnelius så är det väl här det sker. Hon skriver om varma och tunga pioner, om sovande ormbunkar, om ”ögon som vill koppla mig”, i en surrealistisk bildvärld som ibland har religiösa inslag, ibland sekulära. Jäderlund korsställer olika begrepp, olika traditioner.
Det finns också mitt i all smärta, alla sår, all elände, all sorg, en märklig glädje. Ett så starkt ljus annekterar diktjagets lidande och får allting att bli genomstrålat. Jäderlunds ramsor, som inleds med andra boken Som en gång varit äng (för inte så länge sedan återutgiven i Nirstedt/Litteraturs klassikerserie poesibiblioteket), skapar synbara och påtagliga mönster. Det är onödigt att göra jämförelser, men av alla svenska poeter som tagit intryck av Jäderlund tror jag Helena Österlund är den som allra bäst lyckats göra något helt eget, med sina monomaniska ramsor i böckerna Ordet och färgerna och Det enda som blir kvar är ord.
I Snart går jag i sommaren ut finns något så ovanligt som prosadikter, fjorton stycken som bildar en berättelse. Men berättande inslag saknas inte i de andra böckerna, vare sig 2000-talsböckerna som ibland nuddar självbiografin, eller i de sagomotiv som ibland antyds i flera av de tidigare böckerna. Den ordreduktion som finns i de gamla böckerna pekar fram mot den senaste boken Ensamtal. Det är böcker som kunde ha skrivits under medeltiden – eller från framtiden.
Jäderlund låter det strama och regelbundna brytas loss i utsagor som svävar tungt och sjunker lätt: ”Kärleken är det i livet man inte kan få” och ”Min själ är också mycket ensam” lyder två av dem från Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet Himlen är förgylld av solens sista strålar. Negationer fäster uppmärksamheten på det som utsägs saknas, det som påstås vara försvunnet. I en poesins egna Streisandeffekt läggs emfasen i stället på denna hemliga frånvaro. I Anders Olssons läsning i boken Skillnadens konst från 2006 ägnar sig Jäderlund åt att både foga samman och deformera textfragment för att skapa ”en ny helhet”.
Vattnet blir både lockelse och hot i den meditativt malande mörker mörka mörkt kristaller, där dikten genomgår en mörkerprocess. Detta är svårt att återge, även om jag skulle citera ett av de längre styckena i denna bok, eftersom det är beroende av dess kontext, 75 sidor som låter de dova trokéerna dominera dikten:
Mörka sjögräs slinga botten
Hennes fötter går på botten
Solen glimtar vatten svart
Där man ser att solen vatten
Svaga ringar vatten svart
Hennes huvud under vatten
Bara ytan ingen botten
Nu är också benen vikta
I en solvåg djup massiv
Det finns ingen luft i vattnet
Himlens ljusblå ringar lyser
Ljusa blåa ringar lyser
Sjögräsbladen djup massiv
Jag kan inte höra bladen
Vattenmörkret djup massiv
Inga ljud når ner till bladen
Mörker botten djup massiv
Mörker mörkblått mörker botten
Semantik ersätts av ljud. I Kalender röd Levande av is är språket hårt fäst i korta, hyperkorta hyperljusa dikter, där färgerna röd och purpur sätter den inre världen i brand, i en kärleksdikt som uppsöker det klibbiga och lite äckliga. Om Jäderlunds dikt tidigare knutits till det intellektuella och det smarta är hon här mer sinnlig – med smaken som det dominerande sinnet – och kroppslig. Men varför separera kropp och själ? Där andra förenklar ägnar sig Jäderlund åt att förena, och det är väl där hennes insats är som mest imponerande och föredömlig: att hon helt enkelt strävar mot en förståelse, men att denna förståelse inte bygger på det invanda och konventionella. Hon vill ha en ny slags förståelse, en som utmanar våra förväntningar.
Med hjälp av överflödet och excessen blir hon i sina senare 2000-talsböcker mer expansiv. Men är det en så radikal förändring? Det mest anslående i Blomman och människobenet är väl kursiveringen och spärrningen, ett grepp som hon bevarade fram till den senaste bokens mer spartanska och spatiöst skrivna dikt. Att gå för långt innebär för poeten en möjlighet att få syn på andra saker. Med T.S. Eliots ord: ”Only those who will risk going too far can possibly find out how far one can go”. Jäderlund tar honom på orden, och tar denna uppenbara risk, risken att bli en karikatyr.
Men det är också en risk att ständigt förnya sig, eftersom du kan framstå som en osjälvständig kameleont. Men Jäderlund utmanar och osäkrar sina preferenser. Det som kan bli följden är omvärdering, men också ett befästande. I En cylinder i vattnet av vattengråt blir ensamheten vårt grundvillkor. Denna bok uppmärksammades för det mer vulgära idiomet: ”fittljus, Fitt-solen, kukar, lädersperma”. Hon skriver om tjuvrökning och Lucia-vodka, och dikternas datering har fått många att läsa den som en självbiografi från tonåren, men mer iögonfallande är kanske att hon här namnger själen som diktens instans.
Sedan följer den brett uppslagna Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. Som uttalad underrubrik och outtalad refräng genom dikten löper frasen ”Varför är vi inte i Paradiset”. Här talar ett starkare jag, i nästan hädiska ordalag, och yttrar sig i Guds ställe. Det här är en del av det som gör Jäderlunds poesi så oerhörd, att hon uppsöker de egna gränserna och ställer dem i relationen till omvärlden:
Men mitt ansikte kan du inte få se. För ingen annan
kan få se det och ändå leva. Den som ser det måste dö.
Och bara de som finner nåd inför dessa ögon när ögonen
ser på dem blir belönade. Såväl i detta rike som i det
andra. Nästkommande. Dit ingen av dem som inte här
blir belönade skall finna tillträde. Ändå talar jag till dig
som när den ena människan talar till den andra. Ansikte
mot ansikte. Men det är bara min rygg som du kan få se.
Ja: att finnas i sin frånvaro blir formeln för denna poesi. Men det är också där den starkaste uppmärksamheten förekommer, och den uppmärksamheten vänds både inåt och utåt, mot inre trauman likväl som världens katastrofer, i en intuitiv förståelse för hur vi hänger ihop med det som sker i omvärlden. Trots att krigets skändligheter, skräcken och ångesten är så framträdande finns det något trösterikt i det alternativ Jäderlund föreslår: ”Det finns inget / riktigt riktigt djup / i det onda.” Man tror henne gärna.
I djupa kärlek ingen är dikterna framtagna mellan 1992 och 2015, och utgör en provkarta över de olika stilar hon laborerade med under denna epok. Här finns en katalog över det vita, från pseudovitt, Ofeliavitt, serumvitt, kokosvitt, rhesusvitt, med flera, genom sviter som låter det vita täcka över det dunkla. Dessa dikter hamnar i sådana sviter, men blir inte fastlåsta där: det är dikter om träd, kärlek, religion, kroppen, sången, vatten – återigen, typiska teman under denna fas i Jäderlunds poesi. Och så: den plötsligt uppståndna glädjen, oanad och tvär. Och så, som raka vita linjer i denna glädje – utplåningen.
Denna utplåning syns ännu tydligare i den senast utgivna, ensamtal, som kom för tre år sedan. Förhoppningsvis är det inte slutpunkten. Här återgår Jäderlund till den spartanskt skrivna Kalender röd Levande av is, i en allt tätare reduktion, med ord som signalerar vändningar. Uttryckligen anges brevväxlingen mellan Ingeborg Bachmann och Paul Celan som inspiration, men här finns också spår av den estetik som finns hos poeter som Sapfo och Gunnar Björling. Och vändningar som pekar ut det mångvändbara: ”Solen går i aortan / ordet för mörker / döljer ett mörkt ljud / vad gäller då”. Ja, vad gäller? Det är sådant som inte yppas i dikterna.
Negation, brist och frånvaro: så kan Jäderlunds poetik förenklat summeras. Men saknaden samspelar med överflödet. Hennes dikter ger intryck av att vara översatta från något annat, komma från något bortom, något som är otillgängligt för oss andra. Det betyder inte att dikterna är otillgängliga: snarare böjer de sig mot dig, sträcker ut sina inre och yttre världar mot förståelse, begriplighet, även om de insikter som föreslås har mer med intuition att göra än omedelbart vetande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.