Migrationer 1976-2022, Gloria Gervitz, översättning Hanna Nordenhök, Rámus

I onsdags förra veckan nåddes vi av beskedet att Gloria Gervitz har dött. Då hade jag skrivit denna text, som jag nu presenterar lite justerad. Nu vet vi att punkten verkligen är satt för detta verk. 

 

När vi i Sverige förordade ett Nobelpris i litteratur åt Gloria Gervitz kunde vi haft i åtanke att den mexikanska författaren inte hade lika hög status i resten av världen. Situationen med de svenska översättningarna är också unik, då hennes livsverk Migrationer finns i två olika översättningar, utförda så sent som 2009 och 2018. Och så nu, bara fyra år senare, kommer den tredje översättningen, och då heter verket Migrationer 1976-2022.

 

Härmed satte hon punkt. Medan andra författare har lovat att punkten är satt har det skett med en svårighet att fortsätta peta i texten, och man kan också fråga sig om ett verk någonsin är fullbordat. Nu är det här en bok som ändå kompletterar och fullbordar, och renodlar ytterligare. Hur stor skillnad är det då jämfört med den utgåva som utkom 2018? Tja, inte så dramatiskt stor, tycker jag först, men det är klart att det syns i enskildheter, i ordval. Sidantalet är identiskt. En markant förändring har med interpunktion att göra. Kommatecknet har rensats ut, och det enda skiljetecknet som används är frågetecknet – som används desto flitigare, men dikten är ju till sin natur frågande.

 

Migrationer, med sina olika årtal, är ett verk att vistas i. Det är inte ett verk man går in i och ut ur, utan det är något man bär med sig – så som man bär med sig migrationen. Olika tider existerar inuti varandra, liksom olika platser i denna dikt som är både platslös och beroende av sin miljö. Det är en självbiografisk dikt med ett tydligt narrativ, men också centrallyrik där enskilda dikter bildar gläntor i flödet som fångar en livsberättelse. Dikten är en labyrint, där poeten tar oss i handen och leder oss – inte rätt, för det rätta är överskattat i diktläsning, men hon leder oss, kanske bara vidare och djupare och längre in i det mystiska, och det är näppeligen så att vi kan andas ut efter att ha rört oss i denna labyrint.

 

Gervitz dikt är sinnlig och sexuell, ljus och mörk, religiös och tygellös, tidlös och nufixerad: tiden är överlag präglad av den dubbla rörelsen mellan knapphet och evighet. Hon fäster sig vid detaljens vikt. Migration handlar mycket om vad som blir kvar, det som dröjer sig kvar i medvetandet. Hon skriver om hur det är att bli sedd av sig själv, och hur viktigt det är att vara den som ser sig själv – för, vem annars gör det? Dikterna handlar om det skapade och det som skapas, dikten och världen.

 

Här finns en innerlig omsorg om denna värld, vår värld, den individuella och den kollektiva. Gervitz skriver om ”föremålens orörlighet”, ställen där ”mörkret vidgas”, där man ”skriker inuti skriket”. Och hon skriver om vatten, som hon skriver om vatten: ”vatten som ber om att bli kysst”. Och genom hela dikten rinner vattnet, liksom ljuset rinner, det nödvändiga ljuset. Och hon skriver om jorden, om orden, om natten, om månen, om hjärtat, om hettan.

 

Medan våra liv är statiska uppfinner hon en dynamisk och organisk struktur åt sin dikt. Det är en dikt som både hålls ihop och sprids ut, som expanderar inåt och utåt. Hela tiden konfronterar Gervitz de svåra känslorna, de besvärliga, de otillbörliga: ”vilken del av verkligheten är den bräckligaste? / min egen / eller den där de andra ser mig?” Minnet är både starkt och svagt, och dikten gör sig helt oberoende av självupptagenhet, trots att den handlar om självet.

 

Det vi får är ett möte med ett medvetande, och vi tillåts gå nära intill denna gestalt som dikten frammanar. Dikten ger oss tillfälle att vidröra och att vidröras, i ett samspel mellan läsning och skrivande, där vi inbjuds att vara delaktiga i skapandet. Det här är ju vad poesin ska vara till för: en möjlighet att gå i dialog, att ingå i ett kreativt samarbete. Hon skriver ständigt, och vi läser ständigt. Länge hade jag för vana att varje vår sätta mig i solen och läsa Walt Whitmans ”Song of Myself”, men jag kan nog tänka mig att byta ut den mot Gervitz Migrationer, för det är en bok som passar för den typen av omläsning, och som passar för att bli läst av en sol som värmer sidorna och själen – för hon skriver om själen i denna dikt, om en själ som rör sig på tvären och på längden, vertikalt och horisontalt.

 

Minnen och drömmar har det gemensamt, att de kommer utifrån. Dikten förevisar allt som gör ont, där det förflutna är ett öppet sår som inte sluts eller läker. Gervitz gestaltar ett främlingskap inför sig själv och inför världen. Allt flyr: livet, ungdomen, ens potential, och det elegiska i dikten berör förlusten av ord, ett minne som tunnas ut och det som håller det kvar lierar sig med flyktigheten. Migration handlar om rörelse, om det som inte kan fixeras. Och så handlar det om döden, som kommer allt närmare.

 

Dikten skildrar passionen på ett rättframt sätt: ”ljuset sjunker / förrädiskt / en blodsugande broms”. I den tidigare versionen: ”ljuset mattas / förrädiskt / bitande”. Dessa förskjutningar är ibland till diktens fördel, men ibland kan jag tycka att den förra versionen var minst lika bra. Kanske idealet är att läsa böckerna som två enskilda verk, och att man då ibland ställs inför två ganska olika dikter. Ett sådant exempel kan räcka för att illustrera. Så här lyder den nya dikten:

 

och månen står vid sängkanten

vit och foglig glider den mellan lakanen

du och jag när vi blundande kysser varandra

djupt ner i rädslans botten

i kyssarnas ännu större avgrund

där suger vi fast oss vid varandra

där faller vi genom varandra

 

Och i översättningen från 2018:

 

och månen står vid sängkanterna

och vit och foglig glider den mellan lakanen

och du och jag när vi kysser varandra med slutna ögon

och försjunkna i den sista rädslan försjunkna

i de än mer försjunkna kyssarna där

suger vi varandras nektar

där sjunker vi genom varandra

 

Som synes är det gungor och karuseller här, där jag inte vill vara utan den äldre versionens slutna ögon, eller övergången mellan olika typer av försjunkenhet, samtidigt som den nya versionens avgrund är mer poetisk (för att inte tala om den suggestiva ”rädslans botten”), liksom det är skillnad mellan att falla och att sjunka. Alltså: man behöver läsa båda. Och överlag känna tacksamhet att vi i Hanna Nordenhök har en så kompetent översättare: hennes insats är inget annat än en storartad bedrift, och som får verket att leva vidare i sin svenska form och bli tillgänglig och aktuell och relevant.

 

Hon skriver om rädslan kring att vara vid liv, en rädsla som utplånar alla känslor. Är det rädslan som får sista ordet? Nä, för det Gervitz visar är ändå hur kärleken kan frälsa, och hon korsar kärlek med gudstro, och byter ut Leonard Cohens deppiga prognos att ”there ain’t no cure for love” med att det är kärleken som är det enda botemedlet vi har. Ja, kärleken gör ont, den sårar och härjar, men den förvandlar oss och lyfter oss över våra erbarmliga omständigheter och fyller oss med värdighet, stolthet och skönhet. Då blir kärleken så stark att den betvingar rädslan: ”vad gör jag / med all denna / skönhet? / och om jag blev / utan ord?”

 

Till denna utgåva hör ett mycket läsvärt efterord av poeten Burcu Sahin, som bland annat tar Svetlana Boym till hjälp för att visa att Gervitz införlivas i ”en reflekterande nostalgi”, där fragmentet och splittringen ersätter det som gått förlorat och inte kan återupprättas. Och Gervitz själv tillför några eftertankar i essäns form, om läsande och skrivande, och försvarar poesins egna logik. I hennes poetik ingår en känslomässig metod som ändå filtreras genom ett intellekt för att undkomma faran att skriva sentimental ”poesi från hjärtat”.

 

Gloria Gervitz verk Migrationer, som alltså nu är oåterkalleligen avslutat, är ett ojämförligt verk vars dimensioner trotsar överblicken. Det är både kraftfullt och skört. Det enda jag på rak arm kan komma på som är likvärdigt är Inger Christensens storverk Alfabet och Det, och eftersom Svenska Akademien försummade att uppmärksamma den insatsen är det mäkta otillfredsställande att de inte hann ta chansen att åtgärda det med ett Nobelpris till Gervitz. Sett till folkmängd är Mexiko det tionde största landet i världen, men har hittills endast fått ett av prisen (Octavio Paz 1990). Det hade varit på tiden att de dubblerade den skörden med Gervitz.