Sidor

1 apr. 2022

Järnjungfrupoesi, Nicko Smith, Nicko Smith

Hur klarar sig hårdrocken utan gitarrsolon? I synnerhet: den hårdrock som gjort sig beroende av inte mindre än tre gitarrister som duellerar? Nicko Smith, finlandssvensk outtröttlig förmedlare av poesi försöker ge ett svar på den frågan med sin nya bok Järnjungfrupoesi. Det outtröttliga består i att han varje vecka levererar en måndagsintervju med en poet, och dels att han ger ut egna böcker. Man kunde säga: här har vi någon som lever upp till Iron Maidens ideal.

 

Just Iron Maiden är ämnet för boken. Smith råkar förresten dela förnamn med bandets trummis (med i bandet sedan 1982) och efternamn med en av de långlivade gitarristerna (med i bandet sedan 1980). Sådant kan man fördjupa sig i, liksom i hur den värld som växer fram i dikterna tar lika mycket avstamp i det speciella slags universum som Iron Maiden skapat som i låtvärlden, ett universum som Christer Boberg i ett snyggt efterord betonar som fansens gemenskap och nog så viktig för att uppskatta ett band som Iron Maiden. Nog för att det är gott om referenser att pricka av – låttitlarna smattrar fram i ett tempo som efterliknar Steve Harris legendariska basspel. Men också den ondskefulla maskoten Eddie och liveturnéerna tar plats i dikterna, liksom skivomslagen.

 


I en brasklapp noterar Smith att boken inte ska läsas som poesi, utan som ett kärleksbrev. Låt gå för det: kärlek är inget dumt ingångsvärde för en diktsamling, och dessa dikter har förstås en dubbel funktion i att vara både självbärande dikter och en vägledning mot ett passerat 80-tal. Smith har absorberat musiken, gjort den till sin, och vistas helt inuti den.

 

Så kan då introduktionen till bandet skildras så här, både prosaiskt och vackert:

 

En klasskompis

spelar Killers

 

Gitarrerna låter som yxor

som hugger ner träd

i en urgammal skog

 

Den jag brukade vandra

 

(Parentetiskt: ”Killers” är nog bandets bästa LP. Jag anar att det är kontroversiellt att tycka så, men det kan jag stå för. Gitarrer som yxor är ingen dum tanke, och nog brukar hårdrocksgitarrister kallas ”axemen”?)

 

Det råder ingen tvekan om att Smith kan skilja mellan bandets gitarrister, något jag tyvärr aldrig lyckats klara. Det närmaste jag kommit Iron Maiden är nog att jag åkte taxi i Stockholm en varm sommardag 2013 och chauffören frågade om jag skulle gå på konserten. ”Ser jag ut som en hårdrockare?” tänkte jag, till hälften förnärmad, till hälften smickrad.

 

Nicko Smith koncentrerar sig på bandets 80-tal, och det bäddar för nostalgi. Musiken bildar en varm och fluffig ljudmatta till dikterna, som fungerar som bäst när de överger refererandet och blir besvärjelser riktade mot en annan tid, som samtidigt är bevarad tid.

 

Fast att referera är en konst Iron Maiden själva ofta gjort sig skyldiga till. Låtar som ”Quest for Fire” (Jakten efter elden) och ”To Tame a Land” (Dune) är ju bara innehållsreferat av två lökiga 80-talsfilmer, och de många litterära lånen – allt ifrån Edgar Allan Poe och Coleridge till Lord Tennyson – är nästan lika spark notes-aktiga som Bob Dylans Nobelföreläsning. Smith själv lyckas ändå sparka bort sina förebilder och skapa originella bilder:

 

Vandrar vidare

skivomslag efter skivomslag

världar efter världar

som skådar in

i mig

 

Smiths bok ger mersmak. Om något är den för kort, och liknar mer en EP än en LP. Kanske mer ”Maiden Japan” än ”Killers”, trots allt. Fast han gör mer än bara kommenterar olika låtar: han berättar också en historia. Det hela kulminerar stilenligt med ”Hallowed Be Thy Name”, som jag nyligen läste vore den bästa låten att spela för en nyanländ rymdvarelse för att förklara vad heavy metal är (var?).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.