Tävlingsdräkten, Jonas Gren, Vendels förlag

Det finns något oförsonligt käckt över skidåkare. Fastän jag inte vill gå i polemik med motionärer – jag vet att det är nyttigt att röra på sig – är det provocerande med människor som inte kan springa, vinterbada, äta quinoa eller dricka spenatsmoothie, utan att delge sin erfarenhet i sociala medier. Det är förstås lika barnsligt provocerande att dricka en tisdagswhisky och berätta om det på de likaledes sociala medierna, så jag är tacksam om jag slipper bli påmind om att jag bor i ett glashus.

 

Tävlingsdräkten är en sonettkrans som ekopoeten Jonas Gren nu utkommer med på relativt nystartade Vendels förlag. Den handlar om skidåkning, eller närmare bestämt om vallning. Förlagets böcker är enhetligt utformade, men har dåligt klister i vallan, då omslaget lossnar från inlagan under läsningen.

 

Tävling är en bra bild för den som ger sig in i sonettens område, och i synnerhet kransen, vars syfte och metod pedagogiskt förklaras i historikern (och skidåkaren!) Sverker Sörlins refererande efterord. Vi har kunnat följa kransens popularitet i mindre skala hos nutida svenska poeter som Lotta Olsson och Olivia Bergdahl, och i betydligt större skala hos Lars Anders Johansson, vars bok Sonetter innehöll åtta kransar. Bergdahl fick rentav en nominering till Augustpriset för sin kransbok Barnet häromåret. På tal om tävling, alltså.

 

För det är ju frågan om tävlande, när denna versform nyttjas. Sonetten är ju den ideala dikten: tillräckligt lång för att tillåta ett komplext innehåll, men också tillräckligt kort för att läsas i ett andetag, och för att bli summerande och minnesvärd i sin resa från A till O. För att jämföra med ett skidlopp har den enskilda sonetten mer likheter med ett sprintlopp än en femmil …

 

Den ambitiöst mångförslagne Jonas Gren har väl med Tävlingsdräkten skrivit en diktsamling som inte riktigt når fram till mig. Jag har svårt att läsa det som något annat än en kuriositet, och som sådan inte ens en virtuos sådan. Men det kan bero på själva premissen, att längdskidåkning är en vettlös idrott (när jag gick på mellanstadiet tävlade jag med ett par klasskompisar att komma sist i skoltävlingen, det gick så där, vad jag minns).

 

Det vore lätt att raljera över den ars moriendi som här skrivs fram, där döden kikar fram i vallaboden. Alla skidåkare kan nog känna panik inför det regn som obligatoriskt avlöser det njugga snöfallet. ”I takt med natten växte obehaget”, förmedlar Gren. Att jaga troféer och segrar är inte sunt, vill jag invända, så bli inte så förvånade över den existentiella ångest som infinner sig i skidspåret. Döden kan man ju inte åka ifrån, liksom. Gren är medveten om det, och visar att Stålmannen aldrig kan löpa ifrån sin Clark Kent-identitet, ens med skidor under fötterna.

 

Det finns ändå något rogivande i att följa hur rimmen avlöser varandra i strof efter strof, förnyas utifrån sonettkransens givna mönster, tills den ovillkorliga mästersonetten infinner sig på slutet, den som alltså samlar ihop de fjorton tidigares inledningsrader. Gren rimmar bättre än Bob Dylan, och nästan lika bra som Fröding och Heidenstam. Vad nu det ska vara värt. På tal om tävlan, alltså.

 

Sedan vet jag ju inte vallans själva funktion, men blir ändå oense med rader som dessa:

 

                      Ett hål som inte fylldes upp av valla

                      där allt som fanns var dömt att trilla ner.              

                      Jag mindes morfars stora kropp förfalla.

                      Hur magens sjuka celler blev fler och fler.

 

Vi måste föreställa oss skidåkaren lycklig, som en filosof uttryckte det en gång. Varför då? Lyckan finns ju inte, vare sig i skidspåret eller annorstädes. Grens dikt är fylld av dödsmedvetande. Träningsmänniskorna är rädda. Inte för döden, utan mer för att leva, vad det verkar, att verkligen bejaka livet i alla dess nyanser. För tävlingsmänniskor ersätter att leva med att träna, och förnekar allt som är osunt.